Är det bara jag som får blångest fram emot fredagseftermiddagen? Bloggångest alltså - känslan av att inte ha något att skriva om. Det kanske det är, för jag jobbar ju fortfarande, medan ni andra sitter hemma med ett glas vin och pustar ut efter en arbetsvecka. Ni som har vin. Ni som har arbete.
Blångesten brukar yttra sig som så här: Jag tittar in i min blogg, och märker att det var en bra stund sedan jag skrev något. Dessutom är det alltid så att just den posten är en av mina oändligt många onödiga poster, såna som jag lika gärna kunde ha skitit i att skriva. Då kommer den.
En rätt omedveten tanke , men där likväl, tar plats i bakhuvudet; är det så här det ska vara? Är det detta jag lämnar efter mig? Arbetsveckans sista post ligger där som ett testamente, ett man inte hann skriva om innan man dog; arvet hamnar fel, släkten hatar.
Den här posten är en kur mot blångest. Den funkar inte tipptopp, men den lindrar. Blångest är inte en sjukdom som kan botas, det är snarare ett sinnestillstånd som egentligen bara infinner sig när man sitter framför skärmen hela tiden. Om en halvtimme ska jag röra mig hemåt genom mörkret och höstvindarna. Jag tror att blångesten kommer att blåsa av mig, och hamna på marken bland våta löv. Där kan den ligga och multna.
---
Andra bloggar om: bloggande
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
ibland är det ju rätt skönt att läsa en bloggpost som inte handölar om någonting.
El: Tack för den. Ja, jag håller med.
...så länge du inte skriver att du skriver om att du skriver om att du skriver om att du skriver om att du skriver så är du helt okej, Stationsmannen.
Jag fattar precis, Johnny. Samma känsla som häromkvällen när en av döttrarna och jag gick ut med hunden. "Det är nästan som om man har glömt hur verkligheten är ute. Hur det känns i luften, hur det SER UT".Härligt när det nyss regnat... Sedan drar "doggen" iväg och då gäller det att hänga på...
Jag lovar, jag ser precis ut som en tecknad serie där matten/hussen hänger i snöret efter doggen... Detta enligt min dotter.
Puh och huh! Fortsätter det i denna stil får man väl kalla sig "Damen med slöjan" (heltäckande) så att skammens rodnad döljes...
Molly Ginger gömmer sig igen
trots att hon annars är en bra bloggvän.
Jag vet, rim på hjärnan. Dåligt rim, va?!
pf: Hehe - det är ju nästan det jag gör.
Molly:
Rimmet inte dåligt
... fan, jag är för trött för att rimma.
Skicka en kommentar