Nån timme senare:

Jag har hamnat i den inte helt ovanliga situationen att jag sitter framför datorn - offline. Äldste sonen börjar sent imorgon, och nu säger han att han ska köra en instance. Jag har ingen aning om vad detta är, men jag tror det har med World of Warcraft att göra. Att vara utan router suger ... det souger!

Det här ställer krav på mig, på min karaktär. Ska jag göra någonting vettigt, eller ska jag lajja med datorn - kanske titta på A Scanner Darkly? Det vettiga skulle i så fall handla om att vika tvätt. Av ett vettigt ting och ett slött ting att välja på - väljer jag ett tredje alternativ - jag sätter mig och skriver det här. Jag bloggar. Offline visserligen, men ändå. När jag får tillbaks uppkopplingen postar jag det här.

Att posta eller att inte posta är frågan som dyker upp nu. Varför posta? Sådan här realtidsbloggning har väl egentligen inget att tillföra. Om jag satt uppkopplad och bevittnade ett spännande eller viktigt skeende skulle det ha ett värde, men nu sitter jag ju bara och beskriver något som jag beskriver något so ... ja, just det. Tillför jag egentligen något?

Å andra sidan - måste det jag skriver tillföra något? Räcker det egentligen inte med att jag har roligt (och att jag slipper vika tvätt)? Jag kommer att tänka på att det här är en fråga som berör all bloggning; bloggar man för sin egen skull eller för andras? Mitt bästa svar är: både och. Själva meningen med att man bloggar är ju att man tillför sig själv något. Och om man ska tro sexrådgivare som säger: "Fokusera inte bara på den andres njutning, utan på din egen - så kommer din egen njutning även bli den andres", så borde detta gälla för bloggning också: Har jag kul så har läsaren kul.

Problemet är att läsare och skrivare inte alltid har samma uppfattning om vad som är bra och kul. En av mina favoritgenrer inom bloggningen är beskrivandet av bloggandets process och dess vedermödor. Men jag gissar att inte alla går igång på sånt. Ska man tro statistiken går de flesta igång på en bild på ett plagg och en beskrivning av plagget och vad det kostar. Plaggbloggande är inte min grej, men det är mångas. Min grej är nog, när jag tänker efter: Bloggbloggande.

Bloggbloggande är en slags onani. Jag gillar Johans blogg-blogg, och jag gillar Beta Alfa. Båda dessa handlar i mångt och mycket om själva bloggandet. Den förra i stort sett helt och hållet, det hörs på namnet, och den senare ganska mycket. Jag började det här stycket med att bloggbloggande är en slags onani. Jag var helt på det klara med vad jag menade med det. Tyvärr är mitt korttidsminne extremt kort, så jag har gömt varför det är så.

Jag skriver det här i WordPad. Det ser inte särskilt jättemycket ut, en decimeter text ungefär. Nu kommer jag på att textfältet i Blogger är mycket smalare. Kan det bli så illa - kan det bli att jag sitter här och skriver två decimeter text ... som dessutom inte leder någonvart? Det verkar så.

Nu börjar eftertankens kranka blekhet sätta in - ska jag posta detta? Dessutom får jag kraftiga deja vuer - jag har skrivit sånt här, många gånger förr. Men, tänker jag sen - jag har även skrivit en väldig massa korta texter, såna som i stort sett bara är en länk. En sån här post kanske balanserar upp de posterna - upprätthåller Yin och Yang liksom.

Men jag tror jag sätter punkt här. Den där jäkla "instancen" kanske är slut snart. Jag kan göra nåt annat en stund. Till exempel skulle jag kunna gå ut i köket och göra mig en korvmacka ... eller en marmeladmacka. Lite saft och en marmeladmacka - vad mer kan en fattig ouppkopplad pojke begära?
---
Andra bloggar om: bloggande