Rösten från det tomma

Fältet jag skriver i när jag bloggar är tomt (fast inte längre). Tomma, vita fält innehåller ändå en text. En osynlig text som säger: Fyll mig! Jag kan sällan låta bli att lyda.

Det var likadant i skolan när man hade teckning (den heter bild nu). Vi fick ett vitt papper framför oss, och innan lärarinnan hann tala om vad vi skulle göra, hade jag redan hörsammat papprets budskap.

På jobbet, där jag sitter nu, har jag ett kollegieblock framför mig. Detta block är bara ett i raden av jobb-block jag har haft. Meningen är att jag ska skriva ner saker, sånt som har med jobbet att göra. Men om jag lägger ihop alla dessa block till ett enda, och trollade fram alla jobbrelaterade orden jag har skrivit, så skulle dessa ord bara fylla ett par tre sidor. Resten är klotter. Det verkar som om de tomma ytornas röst är mer betvingande än min arbetsgivares röst.

Kan det vara så att den tomma ytans röst är samma som ens inre röst? Ni vet, den där rösten som ska tala om vad som är rätt och fel i olika situationer. Jag tror ändå inte att det är samma röst, för när jag hamnar i en "tom situation" - en sysslolöshet - då säger den inte "fyll". Den säger tvärtom, att jag ska smälta ihop med sysslolösheten.

På tal om inre röster. Man hör ju ibland om att schizofrena människor hör röster. Betvingande röster som säger vad de ska göra, och som förresten oftast verkar vara ganska elaka. Tänk om en sån människa skulle sätta sig framför ett tomt bloggfält, och skriva ner allt vad rösten säger. Tänk vilken intressant blogg detta skulle vara. Dessutom är det säkert inte omöjligt att det skulle vara bra terapi.
---
Andra bloggar om: tomhet, ytor, röster