Johan uppmanar oss att boktipsa sommarläsning, och att tagga tipsen med "boktips sommaren 2007".
Då har jag ett tips: "Jag Claudius" och "Claudius - guden och hans hustru Messalina" av Robert Graves. Nu säger väl alla att "Den har jag ju sett på tv för hundra år sedan", och det stämmer säkert. Men har alla läst böckerna?
De är skrivna 1934 respektive 1936. Just att böckerna har alla dessa år på nacken borgar för ett litet ålderdomligt språk - vilket är som det ska vara. Romare på tv och film ska ju helst gestaltas av engelsmän, det är alla överens om. En liknande överenskommelse gäller läsning om romare - det ska inte vara modernt. Det ska vara torrt!
Böckerna beskriver en del både snuskiga och våldsamma situationer, och att skriva på "modernt" vis blir bara ... vanligt. Men med ett gammalt knastertorrt språk blir kontrasten mellan orden och händelserna de beskriver så stor att sprickor uppstår - och i dem kan ens egen fantasi slinka in.
Jag vet inte hur det är med bokaffärer och Claudius, men på ett bibliotek nära dig finns han säkert.
---
Andra bloggar om: Boktips sommaren 2007
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
7 kommentarer:
Robert Graves hade jazzklubb på Mallorca som far min spelade på när min mamma var gravid med mig. Så jag har *nästan* träffat karln.
i ett rum på biblioteket, där de vita hyllor stå, låg en gammal sliten bokmal,lallalalalallala...
Fick bara en asociation till en gammal visa när jag läste ditt inlägg, du har kanske hört; "I en sal på lasarettet där de vita sängar stå, låg en bröstsjuk liten flicka, lallalalalallala"
:)
Ja, engelska är VERKLIGEN det RÄTTA språket för de gamla romarna.
(obs ironi)
Vidare: jag älskade verkligen I, Claudius-serien när den gick på TV på sjuttiotalet. Jag fotograferade t o m TV-skärmen (det syntes ingenting) och spelade in signaturen för att försöka hålla kvar känslan efter att serien tagit slut.
Men den höll inte trettio år senare. Tragiskt. Kanske böckerna gör det?
Annars tycker jag Vibeke Olsson på ett lysande sätt klarar av att skriva om de gamla romarna.
john: Det är ju egentligen värsta jag mötte lassien ju.
stellapolaris: Jo för tusan. Jag har till och med ägt en version av den.
ullah: Skippa ironin. Det ÄR det rätta. :-)
(Vibeke Olsson fick jag googla på)
Hmmm...skumt, men jag har också ägt en version av den, samma version!
stellapolaris: Kanske är den kändaste då.
Skicka en kommentar