Dum och smart

En rent omöjlig utmaning från Teflonminne: "Det dummaste du någonsin har sagt, och det smartaste". Omöjligt för att jag inte lägger saker på minnet, varken smarta eller dumma saker - särskilt inte när de kommer från mig. Det dumma jag säger förtränger jag av ren självbevarelsedrift, och det smarta av blygsel. Förresten, båda grejerna brukar ju återfinnas i den här bloggen - i ganska stora portioner (med klar slagsida mot det dumma).

Jag bloggar det jag tänker, och sen glömmer jag det. Skulle den här bloggen försvinna försvinner "jag" med. Så jag går faktiskt bet på den här utmaningen. Men vi kan väl säga så här - jag förklarar hur det funkar i mitt fall:

Det dummaste:
Jag säger sällan dumma saker. Faktiskt, det är sant. Däremot brukar jag skyffla ur mig ogenomtänkta saker i stora doser, och det kanske kan uppfattas dom dumheter.

Det smartaste:
Jag kan ibland uppfattas som en som säger smarta saker. Kanske inte så ofta, men det händer. Det funkar så här: Jag säger många saker - precis som mitt bloggande. Säger man tillräckligt många saker bara måste det ju komma ut en smarthet då och då.

Jag märker att jag förminskar mig själv. Det är ganska dumt.

Den här utmaningen skickar jag vidare till den som känner för att anta den.
---
Läs även andra bloggares åsikter om dumhet, smarthet, utmaningar