Äldsta sonen var på arbetsförmedlingen i Huddinge, och jag hade väl inget direkt bättre för mig så jag hängde med. Medan han satt därinne, med nån handläggare, stod jag utanför. Tiden gick och kändes ganska lång. Jag började röra mig i kringelikrokar.
Till sist hamnade jag på en plats där jag kunde beskåda människorna från ovan. Jag hängde över ett räcke och såg dem passera under mig. Som jag stod och smygplåtade dem började jag fundera över detta gående. Jag kom fram till att vi människor alltid är på väg någonstans.
I det lilla är vi på väg mellan kök och badrum, mellan hem och skola, mellan bussar och jobb. I det stora färdas vi mellan födelse och död. Till och med en förlamad människa rör sig och färdas den färden, tänkte jag.
Den sista färden vi färdas är den mest spännande, men den är vi inte medvetna om. Den startar när vi dör. Från att ha varit en kropp och en själ bryts vi ner och övergår i våra beståndsdelar och i ett annat stadium. Vi bryts ner och färdas tillbaka till startpunkten - den evighetslånga sekunden vi befann oss i innan vi började byggas upp från ingenting.
Såna filosofiska grubblerier kan man sysselsätta sig med medan man tittar på bilderna jag tog: Människor som passerar, sedda uppifrån - kanske var du en av dem.
---
Läs även andra bloggares åsikter om människor, passerande, huddinge, grubblerier, smygfoto
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
2 kommentarer:
Nä, jag var inte en av dem. Vad tydligt "osvensk" din utsikt var. Är du säker på att det var i Huddinge? ;)
p-e: Exakt i böjen, cirka fem meter bakom den blåa lastbilen, stod jag. (zooma in fullt )
Skicka en kommentar