-Det har kommit ett paket. Är det nåt du vill ha?
-Jag kan ta det, det är till en trumpetare.
Och som jag lämnade över paketet till orkesterinspicienten började min hjärna att bearbeta det han just hade sagt.
-Henrik!
-Ja.
-Du vet den där bastrumman som står därnere.
-Jaa.
-Om du går ner och petar på den, då är du också en trumpetare.
Därpå började han oja sig, stöna och bua, och därefter gick han - lämnandes mig sittandes, tänkandes att jag är ju fan genial och varför fattar ingen det.
---
Läs även andra bloggares åsikter om humor, skämt, studentikost, ordvitsar
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
4 kommentarer:
Jag förstår varför han stönade...
Vad var det den missade, humorn? Jag tycker det låter som den träffade mitt i prick, även om du förvisso inte är student i ordets traditionella bemärkelse.
Skicka skämtet till Sture Hegerfors! Han har en sida med Göteborgsvitsar i GP någon gång i månaden, och denna platsar helt klart där. Jag tror för övrigt att du är göteborgare innerst inne.
mrarboc: :-D
hakke: De förlorade en bidragsinskickar till blandaren. :-)
ö-helena: Usch ... men ja.
Skicka en kommentar