I helgen är det Stockholm Marathon, jag tänkte fota lite. Jag har kommit fram till att folkmassor är nog faktiskt det intressantaste att fota. Prideparaden, till exempel, den brukar jag plåta (07, 08). Det jag gillar med folkmassor är att när man är där live, så att säga, så ser man bara just en massa folk. Det roliga kommer istället när man hemma sitter och går igenom bilderna. Det är då de enskilda personerna kan beskådas i lugn och ro; människor i rörelse utgör alltid en intressant bild, åtminstone tycker jag det.
En annan fördel med att plåta folkmassor är att man slipper känna sig som en voyeur som har käkat glosylt till frukost. Och faktiskt - när man plåtar blir man nästan alltid själv betraktad, och tar man då kort på en enskild människa kan detta kännas pinsamt. Här är en bild som relaterar lite till vad jag talar om.
---
Läs även andra bloggares åsikter om foto, folkmassor
10 kommentarer:
Jag tycker att de är läskigt lika. Pride vs Sthlm Maran alltså!
Ena handlar om folk som sexat till sig för att få folk att reagera och den andra om folk som klätt sig i trikåer för att sedan springa skitlångt och... ehhh vänta! De är INTE lika när jag tänker efter. Men jag ser hellre foton av Pride än män i trikå!!!
Fisken: En annan skillnad skulle kunna vara - om det är som du säger att pridemänniskorna är uppsexade - att när det kommer till stockholm marathon så flåsar deltagarna, medan i pridefallet så flåsar publiken. :-)
Jag har ju kommit underfund med hur man skall göra när man fotograferar folk. Både när man tar candids och när man stoppar folk ute på stan. När jag tar candids och blir upptäckt brukar jag bara vinka och smajla lite och så är allt bra igen.
Steffe: Fast ändå pinsamt. Jag plåtade ett par nunnor i Rom, kom jag ihåg nu, och då fick jag skällning. :-)
Höll precis på att bränns av en bild på Thommy Körberg förförra lördagen på Götgatan, men han vinkade nej. Såg inte vem det var först, men det blev ingen bild som sagt.
"bränna av en bild".
RvS: Det var ju hänsynsfullt gjort av dig. :-)
Den här fotografen fick hela folkvimlet att försvinna: http://z.about.com/d/inventors/1/0/u/3/1/Daguerreotype1839.jpg
En av Daguerres första riktigt genomförda bilder, av Boulevard du Temple i Paris; året är 1839. Exponeringstiden var nära en halvtimme, och därför hann alla människor som myllrade förbi försvinna. Alla utom en: mitt på trottoaren står en man som stannade till och lät putsa sina skor, så hans ben och bål är kvar. Enormt fascinerande bild (tack till Kay Glans, som skrev en dikt om den...)
Blogger fuckade upp slutet av adressen ser det ut som, men http://tinyurl.com/msbnck
Magnus: Grym bild. Skulle inte ha nåt emot att ha den som väggtapet.
Skicka en kommentar