Tidens gång

Igår, sent på eftermiddagen, gick jag mig ut på en promenad. Jag försökte övertyga mig om att: 'Jag är inte sjuk, jag har inte feber. Sehär, jag är ju faktiskt ute och går.' Men jag lurade mig själv, så det blev en kort promenad innan jag återvände hem till under-täcket-huttrandet igen.

Men jag var i alla fall ute en liten sväng, och jag tog vägen förbi idrottsplatsen. Av okänd anledning vände jag mig om efter att ha sneddat förbi badmintonbyggnaden, och då såg jag den - den gamla hoppbanan. Heter det så , hoppbana?

Nå, en sån där avlång sandgrej som skolbarn hoppar längdhopp i. Min gamla? Nja, jag minns inte riktigt. På den tiden jag hoppade på gympan och på friluftsdagarna gjorde jag nog det i trånkan. Men i alla fall - någon hoppade där en gång i tiden.



Tiden ja, vad gör den med de gamla förorterna? Allt tycks växa igen. Inte bara gamla hoppbanor, utan lekplatser också. Och badplatser. När jag var liten var det framför allt två badplatser jag begagnade mig av. Som jag minns saken fanns där livbojar, livräddningsbåtar, flytflottar och glassgubbar. Och ja visst ja - omklädningshytter.

Nu finns bara förfall och entropi. De gamla lekplatserna ser skamfilade och spöklika ut. Samma sak, som synes ovan, gäller för de gamla hoppbanorna. Badplatserna växer igen, och livbojarna, livbåtarna och badhytterna är för länge sedan uppbrända. Allt som återstår av allt är bara sand, sly och vass.
---
Läs även andra bloggares åsikter om tidens gång