Jag hade läst någonstans att Mona Sahlin skulle hålla tal i Tantolunden idag. Inget sensationellt i och förvisso, men eftersom hon kanske kan bli nästa statsminister, tänkte jag, så i alla fall lite exotiskt på nåt vis; nåt att plåta.
Det var mycket folk där. När jag kom dit var det tjockt framför scenen. Bodström stod och talade. Min kamera är ingen höjdare på långa avstånd, det ser man till exempel på den här bilden.
Nu började Mona Sahlin att tala. Jag lyssnade en stund, sedan tänkte jag: Om jag ska få en hyfsad bild på henne måste jag stå bra mycket närmare. Jag hörsammade min inre röst och kryssade mig fram mot scenen.
Men istället för att tränga mig ända fram, vilket nog hade varit rätt impopulärt hos de som redan stod där, svängde jag av och hamnade bakom scenen. Hon måste ju komma den här vägen när hon är klar, tänkte jag. Området var inhägnat: Svenne Banan på utsidan - pressmänniskor på insidan.
Över den vänstra axeln på min långärmade t-shirt hängde min militäraktiga axelremsväska, och över den andra axeln hängde min svarta och lite kantiga nya kamera, även den i axelrem. Tillsammans bildade remmarna ett kryss över mitt bröst, och i mina tankar såg jag på nåt vis ut som ... tja, en krigsfotograf i Vietnam, kanske.
Så när Mona klev ner från scenen sällade jag mig till resten av pressgänget, mina tillfälliga kollegor, och hamnade rakt intill Mona. Hon stod så nära mig att jag - om man ska vara vitsig - kunde se Monas Saliv (glittra i eftermiddagssolen).
När jag var klar med Mona tog jag mig uppåt Hornsgatan. Under en bänk låg ett par skor slängda, en bit ifrån varandra. De såg helt fräscha ut, och jag kunde inte låta bli att fundera över storyn som föregick deras bortslängande. Efter den bilden dog kamerabatteriet, och skulle jag fota mer den här dagen blev det med mobilen.
Brorsan ringde i mobilen. Han, visade det sig, var också inne i stan. Han snurrade runt och letade efter lämpliga ställen att starta upp en kajaktur ifrån. Han plockade upp mig i bilen och jag hängde med på letningen i ett par timmar.
Vi hittade väl några presumtiva ställen, men framför allt var det en trevlig biltur på eftermiddagen. Vi hamnade bland annat på Långholmen, där vi fikade, och vi hamnade också på x antal bryggor, bland annat den här. Vi gick ut på'n, spanade lite, och på väg in mot land såg jag något en bit nedanför mina fötter. En grammofonskiva?
Jupp, visst var det en grammofonskiva. Från där jag stod kunde man se att den var trasig, så vad det var för skiva var ju egentligen rätt ointressant, och förresten har jag ingen grammofon. Ändå var jag nyfiken. Jag klängde ner till den och tog mig en närmare titt: "Ingmar Nordströms Saxparty 3", en skiva från 1976. För den som är nyfiken på hur omslaget såg ut så kan jag stå till tjänst. Så här.
Ja sen gick jag hem för att förbereda kräftätning.
---
Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, bodström, kajak, ingmar nordströms saxparty, kräftor / ab, SvD, DN
6 kommentarer:
Urläcker bild på skorna! Verkligen ur-läcker!!
Ps. Har du sett (s):s reklamfilm i tv .., den där en äldre dam halvligger i sin säng och med protesen i ett glas vatten och ...
Vad vill den visa?
Är den så ekivok som somliga tror?
Eller är det bara ...., ja, jag vet inte ...? Hur som tycker jag att den är så fånig. Ds.
Elisabet: Nu när jag tittade närmare på skorna såg jag att den bortres klack var av - därför dumpningen.
Ekivokt är väl aldrig fel, tycker jag, men just den här - SSU och LO va? - är som du säger lätt fånig. Äsch tacka vet jag ekivokt till snabbspolad film och Benny Hill-musik. :)
Hon som trycker upp micken i nyllet på Mona ser ut som Holly Hunter, tycker jag.
(Eller vad heter hon som spelar i Pianot?)
Nej, ekivokt är inte det minsta fel .. men det här tycker jag bara är löjligt .-)
Tekrånglat: Faktiskt, det har du helt rätt i ju.
Elisabet: På min facebook, där jag lade upp filmen, spekulerar jag i att killen inte är målare egentligen, utan manlig prostituerad. :)
Skicka en kommentar