Senhöst och ett gammalt staket

Det drar ihop sig till vinter på riktigt nu. Skuttar man omkring i solskenet märks det kanske inte så mycket, för där är det soligt höstskönt - åtminstone i skrivande stund. Men i skuggan, där biter sig nattens frost allt djupare in. Jag promenerade längs gränsen mellan sol och skugga idag. Så här års är den gränsen rätt fin.







Jag hamnade vid min gamla skola, Beateberg, som den hette - "beatan", som vi kallade den. Det är ingen skola längre, utan något annat. Jag blev varse ett rätt illa medfaret staket. När jag gick i skolan där, det var i mellanstadiet och bör ha rört sig om typ 1974-1976, då fanns där ett staket bredvid grusplanen.



Staketet skilde skolområdet från ett träsk. Träsket finns kvar ...



... men är staketet detsamma? Det funderade jag på. Jag hoppade upp och satte mig på't. Låtsades jag var elva år igen; visslade för mig själv och gungade med benen. Det lustiga var att min bakdel mindes känslan av att sitta där. Muskelminne?

Om min rumpa säger att det är samma staket som på sjuttiotalet, kan jag då lita på det? Antagligen inte. Jag hoppade istället ner på marken igen, och tog mig för att gå längs staketet och undersöka det, se om jag kunde hitta tecken på dess ålder. Och då såg jag det - staketet och ett träd hade morphat ihop med varandra.



Och det tog jag som bevis på att staketet nog var samma staket som en yngre version av mig en gång satt på - till exempel väntandes på att bli vald till nåt lag på gympan; komma in i matchen, så att säga. Nu känner jag mig plötsligt lite filosofisk, och tänker: Kom jag någonsin in i matchen? Sitter ett barnspöke i min skepnad fortfarande där och väntar?
---
Läs även andra bloggares åsikter om höst, vinter, frost, staket, beatebergsskolan