Testade den nya rulltrappan på centralen igår, rulltrappan som leder till nedre från stora hallen. Inget speciellt med det egentligen, den kändes som en vanlig rulltrappa, men centralen ändrar utseende lite grand. Jag jobbade en herrans massa år där förr, så jag tycker saken är lite intressant.
Plåtade rulltrappan lite - slängde bilderna sen när jag satt på pendeln; fan, en rulltrappa är ju en rulltappa, och bilderna blev inte särskilt intressanta. Men innan pendeln gick hade jag lite tid över, så jag stod i nedre hallen, lutad mot en vägg, och fotade lite allmänt, på folk som gick förbi och sådär.
-Vad gör du?
Bredvid mig stod en man i 40-årsåldern. Han hade tydligen talat till mig. Ganska ovanligt, för på stan, och särskilt i rusningen på centralen, är man ju (och vill vara) rätt anonym.
-Va? sade jag.
Han upprepade sin fråga (med "You heard me"-ton).
-Eh... folk. Typ.
Jag tittade på mannen. Han såg rätt vanlig ut. Men hans min, den såg lite kritisk ut, som om han hade ställt en anklagande fråga. Han glodde tillbaks på mig men sade inget. Jag kände att jag måste säga något mer.
-Ja jag plåtar folk. Och saker. Och framför allt testar jag att ha läget "A" inställt på kameran, bara för att testa.
Jag märkte att jag pladdrade, och jag märkte att jag stod och förklarade mig för en total främling som inte ens hade inlett konversationen med ett "Ursäkta" och som synbarligen var kritisk mot mitt plåtande. Jag kände mig med ens rätt sur.
-Förresten, hurså? sade jag med (möjligen inbillad) skärpa i tonen.
-Bara undrade, sade mannen.
Jag gick iväg till mitt tåg och sade inte adjö till mannen. Sedan satt jag och försökte lyssna på min ljudbok men kunde inte riktigt koncentrera mig. Jag var sur, mer på mig själv än på mannen. Jag önskade att jag hade svarat "Vad gör du själv?" istället. Jag menar ... komma där och komma och snacka med mig liksom, och inte ens börja med ett "Ursäkta".
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
15 kommentarer:
Under besöket i London ville jag filma de unga töserna som band buketter ute under en grön presenning, ja,det var en blomsterhandlare som hade anställt dem, förstår jag.
Allt utomhus.
Men jysses, så arg han blev!
Jag antar att han har "svart arb.kraft" och inte ville ha det på film. Flickorna kunde knappt någon engelska.
Så blev det med den filmen.
"Jäkla gubbe!" hade jag tänkt säga.
Elisabet: Många människor verkar ha nån slags fobi mot att bli plåtade. Det är som om de tror att man därigenom stjäl deras själ.
Allt är Janne Josefssons fel ..
jos: Eller hur. Alla med det efternamnet - på de olika sätt de stavas på - borde man göra kaoz av.
Jag fotar ju också folk och ibland får man kritiska blickar. Ibland kommer folk fram och klagar.
Skittråkigt och man blir riktigt sådär arg och ledsen in i själen på något sätt.
Dock lutar jag mig alltid tillbaka på lagen. D.v.s att jag får fota vem jag vill och i stort sett när som helst.
Fotografer har väldigt många rättigheter, men knappt några skyldigheter.
nissepetter: Menn jag ger mig fasen på att om man skulle förklara sina rättigheter för nån sån så skulle denne bergis inte tro på en.
Helt rätt bunt ihop ihop dom, (dom med det efternamnet), för det är dom som har alla skyldigheter!!
WV: burasky!!
jos: Nästa gång nån klagar säger man bara: burasky!!, så tystnar de nog.
.. så får det bli, vi startar direkt, från och med nu blir vi burasky med vår omgivning ..
funkar inte det tar vi nästa WV: licaveth
jos: licaveth - bara i nödfall.
Bara i nödfall och om vi totalt svarslösa ...
Ja, tänk att man reagerar så!
Jag var i somras på väg ut på fotopromenad och stod och väntade på sambon, med mitt splitternya vidvinkelobjektiv på kameran. Roade mig med att titta i sökaren och gissa hur bilderna skulle bli då någon stannade bakom min rygg. Vad fotograferar du?, undrade kvinnan. Jag kände mig genast anklagad och misstänkt i största allmänhet, och svarade urskuldande som det var: att jag lekte med mitt nya objektiv. Hon tyckte det var intressant och berättade därefter om sina föräldrar som tydligen varit hel- eller halvproffsfotografer och verkade liksom bara positiv. Och trevlig. Där fick jag!
Mia: Du hade tur där. Men flertalet kanske ÄR trevliga, och det var jag som hade otur.
Johnny! - jag tycker det är intressant att ta del av det du skriver... (det var bara d e t jag nu ville ha sagt)
Marianne: Åhå. Vad bra. :)
Skicka en kommentar