26/7: Kära dagbok

Brorsan har köpt en kolonilott. Nej förresten - ett kolonihus. Det är inte meningen att man ska odla där. Bara vara. Kanske odla sitt inre, vad vet jag. Det ligger hyfsat nära från där jag bor. Jag kan säkert knalla dit på mindre än en och en halv timme. Helt i linje med mina normalpromenader alltså. Ändå är det rena bonnlandet där.

Jag och en av sönerna stack dit igår. Vi skulle assistera brorsan med röjning av busk och sly. Vi skulle gå, sonen och jag, men så halvvägs mötte vi brorsan. Han kom åkandes i sin jobb-bil. Sonen var naturligtvis snabbast att paxa framsätet, så jag fick sitta inklämd därbak, bland stegar och metallfjädrar och rörbitar och tänger och allt det där.

Utsikten från mörkret därbak var först mina knän, som var hopvikta likt armarna på en bönsyrsa, och sedan bakrutan och sedan den bortrusande vägen och skogen som kantade den. Jag kände mig lite hemlig på nåt vis. Lite mexikansk flykting över gränsen typ, eller kanske förrymd fånge. Efter ett tag dök en motorcykel upp bakom oss. Den följde våran väg en bra bit, och dess lutande i kurvorna och förarens mörka kläder och visir, bidrog till mina lastutrymmefantasier.

Nå, till slut var vi framme. Vi röjde rätt hårt i ett par timmar. Högt och lågt åkte åt helvete, så blad och gräs och jord yrde omkring mig. Jag var som en arborist, korsad med ett tryffelsvin. Vi blev svettiga och skitiga, så när vi kände oss klara badade vi i viken nedanför. Jag tyckte att nakenbad kunde ha funkat, men jag tilläts inte.

Jag passade på att tvätta mina svettiga och jordiga kläder i sjön, och hängde sedan upp dem på en lina som jag drog från stugan, över den nytuktade marken, och knöt vid ett träd. Fast det var för sent på eftermiddagen vid det här laget. De blev inte riktigt torra.