Jag går lite närmare. Är det ihopkrufsat tidningspapper kanske? Njä … det ser lite för mjukt och avrundat ut. Skulle det kunna vara vit målarfärg då? Man kanske har målat där grenen satt för att det inte ska växa ut nya grenar.
Ja inte fasen vet jag – kan inte sånt där. Jag tittar ännu lite närmare. Det ser svampigt ut på nåt vis. Jamen det är svamp, helt klart.
Jag går upp på tå och böjer mig fram för att lukta hur det luktar. Då hör jag steg. Jag vänder mig om och kan konstatera att det inte längre är lika folktomt där som det nyss var. Så sjunker ner på hälen igen. Jag tar några steg bakåt, stannar upp, snurrar runt och går min väg därifrån. Undras hur den luktade, svampen.
9 kommentarer:
Haha, din beskrivning påminner mig om den där scenen i Picassos äventyr. Picasso står tätt inpå ett träd med ryggen mot kameran. Berättarrösten säger att här står Picasso och skissar. Ss...kissar.
Då ska man tro att karln står där och strilar, men si! strax vänder han sig mot kameran och har då skissat en jättevacker kolteckning av nånting, en fjäril eller vad det är. Lurad!
Det är ett ganska barnsligt lur, fast det passar fint in i sitt sammanhang. Picasso är ännu ung och troskyldig, har ännu inte blivit krass. Längre fram förändras han, och skämten med honom.
Miss: Det kanske är för oss flesta andra som för Picasso, att man liksom murknar och mörknar med åren. Kanske borde man ha bestrukits med vit färg i unga år, och behållit något av det troskyldiga.
Nja. I det murkna kan ju såna där spännande svampar växa. Det blir mer intressant för förbipasserande, vill jag påstå.
miss: Fast det beror ju på vad murkenhet är metafor för när det kommer till mänskliga saker. Bitterhet och svartsynthet, tänker jag, och sån är ju inte kul att betrakta. Fast med lite svamp på så kanske ... :)
Hmm. Metaforiken håller i viss mån ändå -- den typen av bitterhet kan ju ta sig uttryck som ser intressanta ut så länge man stannar vid ytlig bekantskap. Men när man går på djupet börjar det osa ...
Fast visst håller jag med om att det ibland skulle vara skönt att kunna känna den där alldeles ogrumlade glädjen och tillförsikten. Alla optimistiska känslor tycks numera bara kunna ses liksom på håll, och aldrig utan det samtidiga perspektivet av baksidor, bieffekter och tråkiga följder som man är så väl medveten om. Nu.
Miss: Ja, det där med att man blir visare med åren och med erfarenheten är ju som ett tveeggat svärd. Man ser följder och baksidor och sånt, sånt man slapp som yngre. Man kanske blir mer negativ av sig. Eller mer blasé. I värsta fall alltså.
Det sägs ju
(tror jag i alla fall)
att en depression uppstår när man inte vågat sörja ordentligt (vad det nu kan ha varit som borde ha sörjts ut - svek och besvikelser, jobbig uppväxt, misslyckanden, orättvisor, o.s.v - det kan ju bli ett gäng sånt under ett liv). Kanske bitterhet är en aspekt av en depression. Jag tror att det är bra att våga ta ut svängarna i känslolivet, kanske riskera att gå sönder helt och hållet snarare än att hålla saker borta och på avstånd.
hahaha.. :D
maja: Antagligen har du rätt. Själv är jag inte typen som tar ut svängarna. Fast jag är inte särskilt bitter ändå, utan kanske bara lite murken. :)
Suzan: :)
Skicka en kommentar