Knasig dröm

En ovanligt detaljerad dröm hade jag inatt. Jag tror det var rätt nära uppvaknandet, för jag mindes hur mycket som helst, vilket är ovanligt för att vara jag.

Jag jobbade på - jag var förresten, när jag tänker på saken, föreståndare för - nåt slags mångkulturellt bibliotek. Eller snarare ett världsbibliotek, det var så det kallades i drömmen, vill jag minnas. Folk från olika delar av världen kunde låna böcker på sina egna språk där. På min bibbla i Skogås finns det flera hyllor med böcker på olika språk, men bibblan i drömmen var helt inriktad på detta. Det kanske inte ens fanns några svenska böcker.

En kväll hade jag och min fru (ja jag hade visst en fru i drömmen, i  verkligheten har jag inte haft det på hundra år, så såna är ovanliga i mina drömmar. Men henne fick jag tyvärr inte inte se. Jag visste dock att hon fanns, för jag hörde henne stöka i köket) nån slags bjudning. I vardagsrummet, som var min farfars gamla vardagsrum i Årsta (fast i drömmen inkorporerat i en mycket större och snyggare lägenhet), stod jag och Joe Labero. Frun var som sagt i köket, de andra gästerna i en matsal (som jag tyvärr heller aldrig fick se). Labero höll i sin plånbock, och jag höll i nån form av insamling, vad det verkade som.

Det handlade om fattiga barn som behövde mat, tror jag. Jag förklarade att varje måltid kostade elva kronor och att jag förväntade mig att han skulle bistå med sju dagars mat. Sju gånger elva blev 123 kronor, kom vi överens om, och han gav mig den summan. Jag verkar vara lika dålig på dröm-matematik som jag är på matte i verkligheten.

Sedan anförtrodde han mig att han och hans fru tillsammans med mig och min fru skulle ut och äta efter bjudningen, när de andra gästerna hade gått. "Man kommer ju att vara hungrig senare", sade han och böjde sig fram mot mig, blinkade med ena ögat och viskade konspiratoriskt; "Inte fan blir man mätt på såna klimpar som serveras här, hehe!". Att det var jag eller min fru som hade tillagat dessa klimpar, eftersom det var våran bjudning, verkar varken han eller jag ha tänkt på, för vi flinade och höhö-ade mot varandra som de värsta Janne Loffe Carlssonar.

Dagen efter, men det kan också ha varit dagen innan, fick jag in ett förslag på projekt till biblioteket. Det var en långskäggig kille i kaftan som ville sälja in sin konst, eller om det var hantverk. Det handlade om sandskrift. Han visade mig hur det gick till.

Antingen teleporterades vi båda till öknen, eller så visade han en film, eller så hade vi sand på biblioteksgolvet, för plötsligt satt han i sanden på marken, och jag stod bredvid. Han satt med benen utfläkta och raka, på samma sätt som en del barn gör när de leker på golvet. Som vuxen är man sällan tillräckligt vig för att sitta så, men han gjorde det. Händerna höll han tryckta mot marken rakt framför grenen, och med hjälp av dessa började ha skjuta och puffa sig bakåt i sanden.

Och medan han tog sig bakåt vispade han med hälarna hit och dit i sanden, och tillverkade på så vis fladdriga tecken som såg ut som arabisk skrift. Det blev så småningom ett par långa, ormliknande krumelurer efter honom. Han stannade och förklarade för mig att texten betydde: "Irakiska trupprörelser". Men jag kände mig skeptisk, och när jag tänkte på saken så såg snubben väldigt svensk ut. Och jag tänkte att här blir jag nog lurad.




Uppdatering: I texten står det: "Labero höll i sin plånbock". Plånbok ska det naturligtvis vara, men jag behåller ändå freudianen kvar, eftersom den var kul.