Ja är han det? Han kanske bara har bar överkropp? Jag tycker vi säger så, för annars blir vår fantasibild - den där vi tänker fram resten av kroppen, under huvudet - väldigt konstig. Åtminstone i förhållande till de tre nakna barnen framför honom.
Vem var då denne man? Han vi hoppas är påklädd, fast det inte ser ut så. Jo det finns att läsa på Wikipedia. Han var läkare och professor, står det, och han:
Undersökte med outtröttlig iver de vid syfilisbehandlingen använda medlen och deras terapeutiska inverkan.
10 kommentarer:
Ja, så lite man vet här i världen. Om denne herr Welander visste jag rakt inget!
Han ser barsk ut.
Undrar just vad barnen symboliserar?
Elisabet: De kanske är tre små putti - vars vingar har ramlat av pga syfilis - och som nu står framför doktorn och vädjar om bot.
haha, det är verkligen en underlig gravsten, aldrig sett nåt liknande. Barnen kanske ska symbolisera de kommande generationer som är tacksamma för doktorns forskning (även om han inte hittade något botemedel så strävade väl forskningen åt det hållet)
maja: Eller så är de hans fanclub. :)
Ja, så är det nog. Och kanske ska de symbolisera oskuldsfullhet.
maja: Helt klart är i alla fall att dåtidsmänniskorna inte hade lika snuskig fantasi som nutidsmänniskorna (här representerade av mig). :)
http://ltarkiv.lakartidningen.se/1998/temp/pda18438.pdf
Vår gode Welander grundade visst flertalet hem för syfilisdrabbade barn. Därav dessa tacksamma små krakar vid hans grav.
Fint tycker jag.
Mms: Åhå. Tack. Heder åt honom.
När man förstår vad det hela ska symbolisera så känns det inte lika obehagligt(syftar på Mamman med skafferiets förklaring), men jag har ändå väldigt svårt för den här sortens monument.
Jag har ett promenadstråk som går via ett antal kyrkogårdar, och på en kyrkogård finns det riktigt otäcka exempel på den här sortens gravstenar, om man nu ska kalla dem så.
En gravplats har byggt upp ett slags grekiskt tempel, och en annan som är grav för ett barn har ljus brinnande varje dag året runt. Där har man ett foto på barnet i färg på gravstenen och gravplatsen är full av leksaker som dockvagnar och leksaker. Jag tycker det känns riktigt otäckt, det är som en kultplats.
Jag kan förstå att begravningskulturen var annorlunda förr, så på gamla gravar stör det mig inte utan är snarast intressant, men idag... *ryser*
Aud: Jag fattar vad du menar. Fast barngravar med leksaker över huvud taget, överlastade eller enkla, ger mig rysningar. Jag får sorgrysningar.
Skicka en kommentar