Men ... det vore inte jag. Jag tror faktiskt att det i slutänden blir bäst om man är sann mot sig själv - trots att ens egen verklighet förmodligen blir fulare snarare än snyggt tillrättalagd, filmiskt sett. Så jag följde mitt hjärta. Nä ... fan vad överdrivet - jag följde ingenting. Jag filmade bara. Jag filmade mina springande fötter.
Jag sprang framåt genom hösten. Fötterna rörde sig växelvis framåt och tillbaks om och om igen över marken. Jag hamnade här och jag hamnade där. Jag rörde mig och ibland stannade jag. Det blev en över sju minuter lång springfilm, helt enkelt. Inte vacker, men det var så det var. Slängde dock på lite Josephine Baker efteråt.
9 kommentarer:
Jag vet precis varför jag tycker om din blogg ,-)
Och åååå, så jag önskar att jag kunde lägga in musik till filmerna! Jag måste gå en kurs.
Ps. Finns det ingen återvinningscentral i Skogås ...? undrar Vän av Ordning ,-)"
Elisabet: Tack. :)
Jo, det finns en återvinningscentral här. Men ingen bryr sig om den. Tyvärr.
Det är likadant i hela stockholm med förorter...
Bengt: Fast det värsta är i mitt eget grovsoprum: idioter häller matavfall på bra-att-ha-grejor.
jag återkommer
Underbart, helt underbart!
Hasse
Riktigt skapligt tempo dessutom! ;-)
Hasse
Hasse: Tack. Fast det var bara korta spurtsträckor. :)
Skicka en kommentar