Uppvaknandet

Vaknar med matt underkropp. Jag sprang en kvart igår kväll. I söndags sprang jag 12 minuter. Varför jag plötsligt var tre minuter långsammare på exakt samma sträcka vet jag inte. Kanske lunkade jag för mycket - ville inte ha träningsvärk.

Men det "tog" tydligen ändå, för när jag vaknade vid åtta (glömmer alltid persiennen och vaknar med solen - oavsett väder - i ögonen: Grrrr!) kändes underkroppen matt och tung. Jag låg där mellan dröm och vaka och försökte somna om. Det gick inte.

Benen var matta och huvudet fyllt med fragment av nattens drömmar; ett övergivet, övervuxet Disneyland. Jag gick omkring där och tittade på rostiga attraktioner, klädda i rötter och gräs. Jag såg fint blekta färgflagniga radiobilar. Jag såg pariserhjul som lagt sig ner för att återgå till naturen. Jag hade inte kameran med mig, men var ändå nöjd med att gå omkring.

Hittade ett litet fik mitt i alltihopa (det lilla fiket i Skogås centrum, as a matter of fact). Jag gick in och satte mig. En liten kille serverade mig kött i en skål. Alldeles för lite, tyckte jag, men strax kom han med ris också. Jag åt en stund, och sedan gick jag vidare.

Jag gick in i ett skjul. Omgivningen var nu mer Gotland på hösten än ett entropidrabbat Disneyland. Jag har aldrig varit på Gotland på hösten (jag har bara varit på Gotland ett par gånger över huvud taget, när jag var yngre, och längtar av nån anledning ofta dit). Skjulets tak var av plåt och täcktes av kottar och barr. Väggar fanns knappt. En bit in stod en massa datorer uppställda, som en slags central av nåt slag. Jag kände igen datorerna, de var nog alla datorer jag någonsin ägt, samlade på en plats och hopkopplade.

Datorerna var, till skillnad mot takets kottar och barr, täckta av ett lager höstfallna ekblad. En del fuktiga, en del torra. Från skjulets mörker tittade jag ut mot den ljusare omgivningen. En före detta grannfru kom gåendes. Jag dök ner under datorerna, in i hörnet, och låtsades plocka löv och städa, låtsades inte se henne. Fast hon såg mig och började prata.

Jag kröp fram och vips satt vi i det lilla fiket, över varsin kopp kaffe. Hon frågade om jag hade försökt gömma mig för henne, och jag svarade att ja, jag ville medvetet undvika henne. Jag sa att jag inte hade nån lust att prata med henne över huvud taget.

Ett par märkligheter här. För det första har jag aldrig försökt undvika denna grannfru i verkligheten. Hon är en sån där ytlig bekantskap som jag morsar på om jag stöter ihop med. En av otaliga ytliga bekantskaper, såna som de flesta har. För det andra: Jag var helt oberörd när jag sade detta taskiga till henne. På riktigt hade jag hittat på en ursäkt och sagt att jag inte hade sett henne, men här satt jag alltså och sa att jag inte ville ha med henne att göra. Oberört, över en kaffe. Otroligt!

Hade tänkt filma några minuter idag. Men vi får se - den här drömmen tycks, åtminstone tillfälligt, ha dränerat mig på fantasi och kreativitet.