Häromdagen, i Sydsvenskans artikel "Statsministerns avsky mot SD", berättar Reinfeldt om vad han tror bland annat är upphovet till denna avsky: Hans farfars farfar var svart. Jaha. Det sägs att jag har en hundra år gammal droppe indianblod i mig - undras vad denna droppe har för inverkan på vad jag tycker om saker och ting. Tja, jag gillade ju Zeb när Familjen Macahan gick på tv, och han var ju indianernas vän, fast å andra sidan gillade ju alla Zeb.
Jag tror förresten inte riktigt på denna avsky. Den känns inte äkta, och hänvisningen till det afrikanska blodet känns bara löjlig. Jag misstänker att hans pekande på SD - som ju faktiskt är en väldigt liten beståndsdel i svensk politik - bara har som syfte att flytta fokuset från den egna politiken. Nå, på tal om förfäder och blodsmystik då, så har vi här Grynet Molvig när hon sjunger "Blodsvisan".
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
14 kommentarer:
Den där visan är ju fullkomligt genialisk. Och Grynet är så obegripligt begåvad och snygg och sexig -- vilken epok för intelligent humor det där var.
Vad gäller humor har jag mer eller mindre gett upp -- vad finns det för nånting idag som kräver lite av publiken? Jag kommer inte på nånting, och jag tycker det är för glest mellan skratten numera.
Miss: Vi har gått varvet runt helt enkelt. Nu är vi tillbaks på ruta ett: dratta på rumpan och pajkastningshumorn.
Att definiera och analysera humor är förstås erkänt svårt. Ännu marigare är det för mig att begripa varför jag gillar vissa sorters slapstickhumor men inte andra. Buster Keaton är ju slapstick på hög nivå. Och vår egen Papphammar är väl i klass med det. Det är slapstick som jag njuter hejdlöst av och kan skratta mig fördärvad åt. Men ta till exempel Stefan och Krister när _de_ snubblar och klantar sig -- det är bara trist och beklämmande, helt renons på finess. Men vari ligger den där speciella finessen? Det är en så ohyggligt svår balansgång mellan pinsamt och roligt -- jag måste beundra dem som lyckas väl i detta. Bra slapstick är absolut ingen underlägsen humorform enligt mig -- medan dålig slapstick hamnar så långt ner på humorstegen att det veta fan om den ens når upp till lägsta pinnen.
Miss: Sanna ord. Jag vet inte hur du skulle placera Benny Hill. Jag gillar honom (fast han är förstås död nu); den där enkla slapsticken han kombinerade med en slags töntig sexunkenhet. Bra humor, tycker jag. Stefan och Krister - vidriga.
Sk Bonnkomik, typ Stefan och Krister kan ibland vara riktigt rolig men mer ofta smärtsamt dåligt.
Tyckte Benny Hill var rätt ok när det begav sig. Här driver han med Eurovisionsschlagern på ett lysande sätt
http://www.zappinternet.com/video/lenXziNjaK/Benny-Hill-Eurovision-Song-Contest-Mock-up-Part1
Hasse
Haha, synd att Sverige inte var med. Å andra sidan har vi nog varit rätt spretiga på den fronten, så det är nog svårt att peka ut ett typiskt svenskt bidrag.
(my comment is on my blog...)
Marianne: Det där om att din far var tändsticksarbetare lät intressant tycker jag. vad gjorde en sådan?
Gillar, i ämnet, "Svartvit calypso" med Monica Z: http://www.youtube.com/watch?v=v0YgohEZEDY
Mms: Jag gillade framför allt presentationen. Den var dryg och släpig på ett kul vis. :)
Han är skön han den där Hasse! Det var så där härligt Lindemanskt!
Mms: jag har på sistone lyssnat på några Lindemän på nätet, och vissa av de håller fortfarande förvånansvärt bra.
Min mamma brukade spela de skivorna när hon strök (heter det så?)och en favorit som jag hade var "Punkrockaren Lindeman Trindeman", speciellt sången han sjöng om "Pung-krockaren"! :-)
Mms: Just den skivan var min första och enda Lindeman skiva jag har ägt.
Skicka en kommentar