Igår förmiddags när jag satt på tåget in mot stan (jag skulle bara gå runt och plåta på söder, möjligen slussen, men hamnade på ett barnkalas i Bredäng) satt en hund några säten framför mig. Och som den stirrade - den sabla jycken – det kändes som att den gav mig onda ögat.
Vem vet, den kanske kände igen mig, eller snarare lukten av mig, för vi kom ju som sagt åkandes från samma håll, hunden och jag, så det är ju inte omöjligt att den har rört sig i mina krokar. Och det är därför inte omöjligt (men kanske väldigt otroligt) att det var den som hade lämnat de där spåren efter sig ….
6 kommentarer:
Klart hunden känner igen dig, syns tydligt. Frågan är bara vilket nästa steg blir...förutom dem på isen.....
BB: Nästa steg är att jag frågar den om den, precis som jag, är en tillbedjare. :)
Anar att solrosroten nu är ordentligt inpinkad i hundens revir.
KpF: Om det nu var hunden. Kan ha varit nåt annat också. Fast de var rätt stora, spåren.
- Ge mig en frollic människoman! Annars, om du somnar så tuggar jag i mig din hand.
pq: Ger man en sån en frollic så tar den hela benet.
Skicka en kommentar