Om man tror på sånt förstås. Om man tror på sånt, tror man då att Constanze (Constanze Weber Mozart hette hon) återförenades med sin make, fortfarande i sin gammal gumma-form, eller blev hon ung på nytt? Jag menar, Amadeus skulle väl knappas känna igen Constanze den äldre.
Nå, det var en utvikning bara. Det jag tyckte var spännande var ju att det finns ett foto på henne. Fotografi förknippar jag med något som jag - en nutida varelse - kan hålla på med, medan jag förknippar Wolfgang Amadeus Mozart med något från, jag kanske inte forntiden, men med något ur historiens djup. Bilden på Constanze blir på något vis en länk mellan nu och då.
Det är inte riktigt historiens vingslag jag känner när jag ser bilden, men jag känner att jag är kopplad till svunnen tid. Såna här tankar - som man ju oftast förstår som teoretiska fakta - blir på något vis känslomässigt greppbara i och med saker som dessa.
8 kommentarer:
Fascinerande foto! Jag hade samma tema på mitt senaste inlägg. Great minds think alike...
Konstigt, men så måste det vara. Jag gillade förresten Elsa v Dardel-bilden.
I boken "En bädd av dun" av Christopher O`Regan berättas det om Gustav Carl Fredric Löwenhielm som varit kapten Lätta dragonerna och varit i Gustaf III´s sällskap. Han var närvarande vid den ödesdigra maskeradbalen och var en av de första som "dragit sin sabel till kungens försvar". Han finns på ett fotografi i boken : "...än i dag kan vi se den blick som i sin tur sett både Gustaf III och Bellman och de andra". Svindlande tanke.
A, just det. Precis vad jag menar.
En sak till. Lite oseriös dock. Jag såg för länge sedan en ganska rolig samling av kabinettfoton där man hittat dubbelgångare till nutida kändisar. En större samling var det. Jag kan inte hitta den på nätet men här är två nyligen omskrivna "fall":
http://www.dailymail.co.uk/news/article-2043257/Nicolas-Cage-John-Travoltas-1860-doppelganger-photo-eBay.html
Jag såg också de bilderna. Jag tycker att Nicolas Cage är skrämmande lik.
Det där har jag också funderat på: hur gammal man är i himlen. Vilken ålder man än får blir det ju fel för vissa (förutom vad gäller mycket späda barn). Eller ska man tänka sig att det är själarna som möts och att själen ser likadan ut oavsett kroppshyddans ålder?
Jag funderar alltså inte på detta för egen del, eftersom jag tror att den enda fortsättning på livet som man får efter döden blir som vida skingrade, minimala beståndsdelar i andra liv (vilket i och för sig är en fin tanke). Men jag undrar hur de som tror på himmelriket tänker.
Jag undrar också. Eller så här. Låt säga att person A älskar person B. De är unga. Då dör person B, men innan dess lovar de varandra att de ska ses i himlen. Tiden går och person A träffar person c. De älskar avarandra lever ihop längre en vad den första konstelationen A/B gjorde. Tiden går och C dör. A går omkring på jorden under sina sista återstående år, och han/hon längtar efter att snart dö och få komma till himlen och återförenas med sin älskade. B sitter på ett moln uppe i himlen. B är ung. C sitter på molnet bredvid. C är gammal. Båda vänta på att få återförenas med A. Nå, vem kommer A att välja? Ingen aning.
Skicka en kommentar