Det var ljust och fint ute i början av gåendet. Tidvis var det faktiskt sådär gnistrande vitt som det kan vara ibland. Halvvägs mellan Trångsund och Farsta fick jag syn på något konstigt som låg vid vägkanten. Det var rött, meterstort och såg lätt organiskt ut. Jag petade på det med foten, och det kändes som att det gav vika för trycket. Jag kom ofelbart att tänka på en sån där frögurka från "Invasion of the Body Snatchers", men det var säkert bara en kudde. En kudde av skinn.
Jag mellanlandade i Farsta. Jag var hungrig. I vanliga fall skulle jag ha vräkt i mig ett par tre hamburgare på McDonalds, men eftersom jag försöker slimma till mig för tillfället (från 104 kg på nyårsafton till 102 kg idag) gick jag till ICA och köpte mig en påse grillade revbensspjäll.
Men var skulle jag sitta och äta spjällen? Det är ju inte som att det finns några rastplatsbänkar inne i Farsta Centrum. Det blev att jag satte mig utomhus. Jag hade en Hasse & Tage-blandning på i hörlurarna - vilket på nåt vis, eftersom jag spillde kött omkring mig, var rätt passande just då (förutom småflickorna i sången).
Efter min parkbänksfyllo-liknande matpaus rörde jag mig neråt sjön. På ett viaduktstaket hävdade en skylt att tuben ska vara gratis. Jag håller med. Inte bara tuben, utan bussar och pendeltåg också. Det skulle säkert kosta en sabla massa pengar, men all dyr kolla-så-att-ingen-smiter in-teknik skulle man kunna dra in på, och säkert, eftersom biltrafiken nog skulle sjunka mycket drastiskt, skulle en stor miljövinst göras. Vägarna skulle förresten inte bli lika slitna heller, och man skulle kunna dra ner på dyrt underhåll. Detta är min tro.
Sen kom jag ner till sjön. En (förvisso lättkrossad) isskorpa fanns på den, och det gick därför inte att spegla sig i vattnet. Detta löste jag emellertid genom att medelst ett fruset pekfinger tillverka min egen spegelbild.
Promenaden blev i slutänden lång. Två och en halv timme (inräknat de tio minuterna på parkbänken). Jag gick och gick i kylan och det så småningom tilltagande mörkret. När jag kom hem kändes benen som stockar, och jag blev liggandes som sjuk i sängen i säkert två och en halv timme, innan jag blev människa igen.
8 kommentarer:
ett härligt självporträtt av konstnären johnny söderberg...
Om du tyckte benen kändes som stockar när du kom hem, så vänta bara. Om två dar eller så kommer du att stappla omkring och säga ajajaj när du stiger upp på morgonen.
Jag har ju också varit en långpromenerare, rekordet ligger på närmare fyra timmar så jag vet vad du talar om. Nåt av det värsta tycker jag är frossan som sätter in när man kommer hem. Efter en halvtimme typ så börjar jag frysa, och det bara fortsätter i timmar hur mycket jag än tar på mig. Sängen och flera täcken är det enda som hjälper.
Men det kanske är olika det där hur kroppen reagerar.
Marianne: Tack tack. :)
Aud: Bad hjälper också, men efter det blir man så trött så att man sover bort resten av dan.
Hej på dig Johnny,
Det var länge sedan jag tittade in här. Så hittade jag plötsligt hit när jag googlade på något om metan (ett mycket gammalt inlägg hos dig). Började läsa och...du är dig lik. Det känns tryggt. :-)
Jag önskar att jag kunde ta långpromenader. Långpromenader är skönt. Men du, det ser ut som att du inte har klätt dig för vädret. De där byxorna ser attans kyliga ut...
"För kallt klädd" är nästan mitt mellannamn. Varför kan du förresten inte ta långpromenader?
Hmm...måste vara lite småjobbigt att frysa hela tiden. Eller du kanske är immun mot kyla? Ungefär som den där snubben som brukade resa med pendeln för många år sedan (eller vad vet jag, han kanske ännu gör det, det är ju jag som sällan pendlar numera) och enbart klädde sig i shorts, magväska och (ibland) skor, året om. Brrr.
Får inte med mig ungen ut på promenader, och ungen vill inte sitta hemma solo. Moment 22. Jag bidar min tid. Jag vet att det kommer ljusare tider. :-)
Minns honom. Italienare var han. Har inte sett honom på åratal nu.
Det gör det. Vi går mot bättre tider. :)
Vitsigt värre. :-)
Skicka en kommentar