... nästa gång ni läser en kultursida eller lyssnar på ett kulturprogram, läser en bok, kollar på en film: var lite vaksam på alla politiska åsikter och värderingar som pytsas ut som en självklarhet, som om ni förutsätts dela dem.Det där tänker jag ofta på när det kommer till tv, tidningar och media över huvud taget, och inte bara gällande ämnet kultur utan allt möjligt, att vissa saker/åsikter/whatever förutsätts man hålla med om, att inget snack omkring det liksom behövs. Och så sitter man där och håller inte med, och undrar om det är en själv det är fel på - eller resten av världen.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
onsdag, februari 01, 2012
Just det
Bengt Ohlsson (som jag såg på centralen häromsisten och som var mycket längre än jag hade föreställt mig) i DN.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
just precis så känns det, tänker, ställ för helvete en följdfråga! men nä. Å jag räknar mej till vänstern
Jag beundrar alltid människor som vågar sticka ut, för själv är jag så mesig mellan varven.
Herr Ohlsson har min fulla respekt.
Ungefär så känner jag med.
Fast den förra artikeln, eller vad det nu var, var jäkligt snårigt svår att förstå helt ut, tyckte jag.
Jag förstod den nog inte helt fullt ut heller, men jag tycker ändå det är modigt av honom och till stora delar håller jag med ,-)
Ibland tycker jag faktiskt att det är som att man måste vara vänster (helst väldigt mycket vänster) för att ens kunna drömma om att vara en empatisk människa ,-)
Fast det har väl inte så mycket med kultur att göra.
Förstås.
Att interagera med lika grupper, typ arbetskompisar och privatumgänge och allt det där, som alla har olika konsensusuppfattningar, kan ibland framkalla en lätt schizad känsla.
Det där sista känner jag igen så tydligt. Ena dan kan man umgås med vissa på ett ställe där alla förutsätter att man tycker som dem om allting, eftersom det inte FINNS några andra åsikter lixom (typiskt på en "kulturell" pub t.ex). Sen kan man träffa andra sorts människor som tycker tvärtom om allting och också förutsätter att man tycker så (släktmiddag). Det blir lätt att man tycker sig inte höra hemma nånstans och känner sig mer udda än man antagligen är.
Jag tyckte BOs första artikel var lite spretig och bluddrig, men jag skrockade förtjust på många ställen ändå. Den här artikeln gillade jag också, och allra mest den passage du citerar. Han har så rätt i det så.
Du tycker som Elisabet och jag ungefär. Vi kanske tillhör den tredje vägens konsensus, en lite undanskuffad grupp. :)
Jag respekterar också Herr Ohlsson. Han hade nog gått och ruskat lite för länge på ämnet innan han till slut fick fram det; den första artikeln kom med ketchupflaske-effekt - allt i enda bubbel.
Men det han säger är befriande. Det koncentreras alldeles för mycket av likatänkande i bekantskapskretsar, på skolor och kulturinstitutioner - samtidigt som man prisar intellektuell frihet och mångfald. Kokar man ner Benkes aktuella texter till själva buljongen får man fram en enkel efterlysning av det uppriktiga demokratiska sinnelaget.
Låter som det du säger stämmer.
Skicka en kommentar