Dottern var iväg till London några dar. Hon har susat fram och tillbaks dit rätt mycket de senaste åren. Jag frågade henne om hur hon kände för flygresorna. Själv var jag ju ett darrande vrak i flera dagar efter min senaste flygresa (som ägde rum 2007). Hon jämförde känslan med känslan av att åka tunnelbana. Möjligen, sa hon, är flygningen snäppet tråkigare än tunnelbaneåkandet. Jag hörde att hon menade allvar. Detta sätt att se på flygning är helt främmande för mig. Om jag någon gång flyger igen måste någon langa några lugnande piller till mig. Är det valium man tar?
Hon hade en del ärenden i London, och ett av dem var att inhandla en billig träningsoverall, eller nåt i den stilen, till mig. Som det är nu joggar jag med Landstingetmärkta byxor, röd, tjock polotröja samt en pälskragad arbetsjacka med en stor Rörsnabben-logga på ryggen. Folk som ser mig undrar nog om jag är en förrymd sjukling eller en jobbare som har extremt bråttom.
Köp nåt träningsoverall-liknande, sa jag till dottern - nåt extremt billigt. Vill man ha extremt billigt är det tydligen Primark man ska gå till, om man är i England. Jag får känslan av att den kedjan är som Ö&B ungefär, fast mer åt kläder. Det blev nåt träningsoverall-liknande, en typ av munkjacka med byxor till. Det är nog inte den flottaste och glassigaste modellen i stan, men jag föreställer mig att jag kommer att se hyfsat käck ut i den - i alla fall om man jämför med den nuvarande stassen. Tack dottern.
Jaha, nu har jag skrivit rätt mycket om en fullkomlig vardaglighet. Antagligen hade jag kunnat få ur mig samma sak på endast 140 bokstäver, som när man twittrar, men ibland är det skönt att flyta ut lite. Det behovet kanske uppstår förresten, när man just har twittrat en hel del. Jag har gjort det, den senaste tiden. Varför inte följa mig på Twitter vetja, jag kläcker ur mig viktigheter likt ovanstående, men betydligt mer kortfattat.
Kan väl nämna nåt om gårdagens löprunda. Den gick bra. Det är nåt skumt med det där, att mina kvällsrundor - sent på kvällen efter en lång arbetsdag - går betydligt bättre än rundorna jag gör på lördagmorgnarna när jag är utvilad. Varför är det så?
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
7 kommentarer:
Kul att du verkar ha kommit igång ordentligt med löpandet! Jag antar att vi får en bild av de ny träningskläderna? ;-)
Under hela min uppväxt och långt upp i vuxen ålder så sa jag att jag ALDRIG skulle sätta mig i ett flygplan. Bara tanken gav mig obehagskänslor. Men när jag var 33 så blev det iaf så att jag flög på en charterresa till Kos. Jag fattade inte riktigt varför jag hade varit så emot att flyga, det var inte speciellt läskigt alls, det var mest långtråkigt och trångt.Ok, starten och landningen var en anings pirrig. De senaste 10 åren har säkert flygit minst 20 gånger. Det är absolut inget jag njuter av att göra men jag är definitivt inte rädd. Jag har nog haft tur och alltid haft väldigt lugna flygningar utan någon stööre turbulens. Har haft en del halvläskiga inflygningar där planet har krängt lite fram och tillbaka pga av blåst. En gång när vi skulle landa i St Petersburg så började planet plötsligt stiga igen och i hägtalarna hördes :"vi måste göra om landningsförsöket eftersom ett annat plan befann sig på landningsbanan". Det känndes inte direkt tryggt
Jag tycker också det är långtråkigt och trångt. Men också läskigt. Jag vet inte varför. Jag flög mycket när jag var yngre. USA, Australien. Det funkade bra - inte rädd. Så gick ett antal år och jag satte mig på ett flyplan igen - livrädd. Som sagt, fan vet varför.
Man blir väl generellt fegare med åren? Jag åker t.ex inte i svarta pister längre, vågar inte. Inte för att jag på något vis antyder att du är gammal! ;-)
Haha, själv ställer jag mig inte på ett par längdskidor ens.
Det är en konst att skriva mycket om litet. Och tvärtom. Det viktigaste av allt är att det är essens i det man skriver. Då gör det inte att det bara är om en joggingoverall. Det är t.ex inte så kul med dom på Facebook som rabblar upp allt dom har gjort under en dag.
Twitter fungerar bra med sina 140 tecken, kanske liknande som en ingress. Men ibland vill man förklara sig lite mer (eller veta mer) och då passar bloggandet bra. Jag tycker också att Twitter är bra som informationskälla från olika företag och myndigheter. Jag gillar även dom som länkar till matnyttiga tips i jämförelse på FB där folk delar med sig av det som är ointressant (kanske bara mina "vänner" som gör så?)
Så här tycker jag om nämnda tre:
Facebook = till allmänt beskådande, skvaller och mest onyttigt
Twitter = allmänt, lite mer acceptans och seriöst
Bloggen = personlig, bestämmer jag helt själv över vad den innehåller
PS. Fortsatt lycka till i ditt löpande, oavsett stass.
Och så här tycker jag (tror jag) om nämnda tre:
Facebook = Jag adresserar sakerna till folk jag känner. Allt från släktingar till avlägsna nätbekanta.
Twitter = Mycket random-babblande. Förflugna tankar. Jag har inte många följare, så det känns som att ropa ut i rymden, vilket är skönt. Ibland lite mer barnförbjudet/mindre PK än Facebook.
Bloggen = Allt möjligt. Mest långbabblande. Ibland förklarande. Ofta terapi bara, för mig själv. Ett tänka högt-ställe.
Skicka en kommentar