Fast igår kväll handlade det inte om skägg utan om löpning. Jag löpte i mörkret på en trottoar. Under gatlyktor och med snålblåst i ansiktet löpte jag. Jag mötte en annan löpare där i mörkret. Jag gör förvisso ofta det, för på småvägarna i Skogås finns det gott om dem. Skillnaden denna gång var att den jag mötte hälsade (eller snarare nickade hälsande), och jag gjorde naturligtvis detsamma i retur.
Har jag nu efter flera månaders springning skaffat mig en slags löparutstrålning? Syns det numera på mig att jag brukar springa då och då, att jag liksom har gjort det till en vana? Man kanske har ett slags nybörjarskal omkring sig till att börja med, och det skalet kanske blåser/svettas/gnags bort efter x antal kilometer, och med detta skal borta kanske man känns igen av andra vars skal också har nötts bort, och så börjar man morsa på varandra. Kan det vara så?
 |
| Ett kort på min fot, efteråt. |
9 kommentarer:
Här hejar , nästan, alla på varann i joggingspåret. Även om det är första gången man träffar på varann. Det är trevligt tycker jag.
Javisst, så är det säkert. En på-pricken-iaktagelse. Sånt här är man med om ibland här i livet. Man kommer liksom med i osynliga sällskap.
Trevligt, håller med.
Det är kanske lite som frimureri - fast utan dödskallar.
Jamen ni är ju så knepiga i storstan -- hälsar man på er så tror ni att ni ska bli rånmördade allraminst. Här i byhåla hejar man på alla överallt. Man känner ju inte igen alla, men man märker vilka som bara är här tillfälligt: det är de som hajar till innan de tveksamt hejar tillbaka.
Det räcker att komma till centralorten, en skethåla på kanske 12K invånare, för att det ska vara annorlunda. Men i nästa alla småhålor runtom i landet hälsar folk på sin nästa, det märker man när man är ute och far.
Heja dig som är med och vänder trenden! Jogga ett varv åt mig med, jag är fjättrad vid datorn till september och håller på att bli fläbbig. (Och glöm inte att hälsa på dem du möter i spåret när du kutar mitt varv!)
Det ska jag absolut göra åt dig ... såvida det inte var en engångshändelse detta. Fast det bestämmer jag ju å andra sidan själv. :)
That's the spirit!
Och de flesta som är med tänker överhuvudtaget inte på det. Så osynligt är den här sortens frimureri.
Sån är den. :)
Skicka en kommentar