lördag, mars 02, 2013

Typ en mil

Sprang en mil för första gången på evigheter. Eller trodde jag i alla fall, för efteråt när jag mätte upp min runda (här kan man göra det) så visade det sig att det bara blev 9,5 km. Ändå sprang jag i en timme och fem minuter. Trodde att det borde räcka till en mil. Nåja, jag kan ha tagit det alltför lugnt och försiktigt.

Jag halkade förresten när jag var fem minuter från slutet. Ner i backen, parering med handflatorna och en smäll på knät. Såriga handflator och ett blåmärke på knät blev resultatet. Gjorde ont som fan, men som tur var tror jag ingen såg mig.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Varför tänker man: Tur att ingen såg mig? Jag brukar också göra det. Är det så skämmigt att stå på öronen?

stationsvakt@gmail.com sa...

frk: Det ÄR så skämmigt. Vet ej varför, det bara är så. :)

h.skoldebjer sa...

Bra jobbat Johnny! Jag springer aldrig utomhus så länge det finns snö och is. Inte sedan jag halkade för många år sedan och slog i svanskotan. S***n vad ont det gjorde!

stationsvakt@gmail.com sa...

Hasse: Men nu verkar snön smälta bort så smått i alla fall.

Stefan Jansson sa...

Jag har en kompis som fått för sig att han skall börja springa långlopp. Hans förra tjej är en av världens bästam och han tyckte att hon är ju tjej så han borde ju vara starkare...Han gick in i väggen förra sommaren, låg däckad rätt så länge men nu är han igång igen.

stationsvakt@gmail.com sa...

Stefan: Långlopp för såna människor är inte långlopp för såna som jag. :) Själv gick jag in i väggen i höstas, och det är inte förrns nu jag orkar en mil igen.