måndag, juni 09, 2014

Appar

Jag skaffade ny dator häromdan, min första bärbara. Den var utrustad med Windows 8, vilket bygger på att istället för att du har en startknapp från vilken du kan komma åt dina program, och en utforskare från vilken du kan komma åt dina filer, så har den en massa appar (app är kort för applikation - ett litet tillämpningsprogram) på "skrivbordet". Jag, som har kört med Windows Vista fram tills nu, borde ju haft stora problem med detta, men eftersom jag har en smartphone är jag ändå van vid konceptet, så det är okej. Jag förenklade lite här, men man fattar.

Jag kommer dock inte att märka av dessa dator-appar så mycket då det fanns vägar att se till så att datorn liknar vad jag tycker den ska likna. Fast när det kommer till mobilen, då är det appar som gäller.

Jag kan inte riktigt tänka mig min mobil utan appar. Det är apparna som gör mobilen personlig. Mina appar (förutom de inbyggda Samsung-apparna jag inte tycks kunna bli av med) är inte samma appar som du har. Det kommer liksom till urvalet - den mix av appar t.ex. jag har är förmodligen inte världsunik, men tillräckligt skild från t.ex. din mix för att våra bägge mobiler ska ha skilda "personligheter".

I morse när jag knatade från tunnelbanan kom jag att tänka på en sak, nämligen att man skulle kunna se sig själv som en mobil, och sina medmänniskor som appar. Lite ofint tänkt, kanske, men det funkar.

Jag tänker att man har de vänner och bekanta - här omskrivet till appar - man vill ha. Vissa blir standard-appar, såna man bara måste ha för att allt ska kännas rätt, såna man direkt laddar ner igen när man byter mobil. Och vissa har man bara ett litet tag, kanske för att man behöver utföra någon uppgift, och sen avinstallerar man dem. Inte för att man tyckte illa om dem, utan för att de inte är nödvändiga för tillfället. Återkommer behovet kan man alltid ominstallera dem.

Det finns också appar som är ointressanta. Och såna som blir trista med tiden. Och såna som visar sig vara direkt skadliga för mobilen. De tas, efter att man har provat på dem ett tag, bort. Som ovan smartphone-användare samlar man på sig en jäkla massa jox, men med tiden blir man bättre på att redan i förväg veta vilka som passar en. Fast visst, man laddar nog fortfarande ner dåliga appar ibland, kanske oftast av ren nyfikenhet.

Och så har vi de där jäkla inbyggda apparna, de som följde med i mobilen redan från början, och som man inte ser någon jättenytta med och nog helst skulle slippa. De som är duktiga på mobiler kan nog trolla bort dessa som ingenting, men som icke varande mobilnörd låter man dem ligga, mest eftersom man misstänker att de kan utgöra vitala delar av själva mobilen, och att det förmodligen är farligt att trixa med dem. Dessa kanske man kunde likna med släktingar.

Jag vet att jag låter krass - man kan inte bara avinstallera en kompis bara för att man tröttnar på'n ju. Eller kan man det? Nå, jag tyckte bara att jämförelsen var lite rolig, och för min egen del har jag förresten rätt högt i tak, både när det gäller appar och människor.

11 kommentarer:

Bengt B sa...

Apropå appar som är synliga som är förinstallerade som man inte vill att de ska synas.

I min Android så klickar jag bara på "Redigera" och sedan "dölj program"

Du kan sedan "visa Dolda program" om du vill ta fram de igen...

Vittra sa...

Det är lite samma sak som med bloggvärlden och andra grupperingar på nätet. Vissa länkar behåller man på sin bokmärkeslista och läser för att de känns som en del av ens egen värld, andra upptäcker man efter ett tag att de innehåller skadliga delar och de tas bort, andra är intressanta då och då men kan undvaras när det dyker upp något bättre etc.

Johnny Söderberg sa...

Bengt: Åhå. Jag ska kolla upp om det finns nåt sånt i min mobil. När det kommer till sånt där så är jag den ständige nooben.

Vittra: Ja när du säger det så, så kommer jag att tänka på facebook och twitter. Även där är ju "vänner" högst app-aktiga.

Claes Samson sa...

Ni har rätt allihopa. Ibland blir jag illa till mods för att den virtuella sociala verkligheten är så formellt och opersonligt konstruerad, hur privat det än kan låta. Facebook liknar såna där böcker med ponnys på utsidan, som flickor skaffar (skaffade?)när deras sociala instinkter förstärkes inför den stundande puberteten. Där fanns Mina vänner, Mina favvo-låtar, Tio-i-topp-listor på snyggaste killarna och anti-listor på de grisigaste osv. Ibland tänker jag att sociala media helt enkelt är en barnsligare upplaga av vardagen. Visst, människor som appar - accessoarer - den iakttagelsen av Johnny är på pricken, tycker jag.

Claes Samson sa...

PS Jag kanske skulle ha skrivit 'mer omogen' istället för "barnsligare variant"

Vittra sa...

Sociala medier som en mer omogen variant av vardagen.

Absolut Claes! Min tanke många gånger också.
Det bildas grupper där det tisslas och tasslas, pekas finger och talas över huvudet på andra: Hörni fattar ni vad hon menar? Nä.
Inte jag heller.
Hon verkar dum i huvet.
Precis, henne ska vi inte prata med mer.

Vuxna människor som beter sig på ett sätt som de hade skämts för i riktiga världen, åtminstone efter grundskolan.

Vänlistor på fejjan används som ett mått på var på stegen i hierarkin man befinner sig. Vänner kasseras med ett knapptryck efter flera år om de, t.ex, inte ställer upp på den senaste varianten av feminism alla är ense om är det enda som gäller.
Twitter är ännu värre och får mig att tänka på high school-filmer där de utanför gör vad som helst för att vara med coola gänget.
Ja omoget är det verkligen.

Vittra sa...

Eller så kan man se det så här.
Vi är alla en mobil med appar där apparna är människorna omkring oss i vardagen. Denna vardag återspeglas i sociala medier på samma sätt som när man går in i lustiga huset på tivoli och ser en groteskt förvrängd och uppförstorad bild av sig själv och andra.

Claes Samson sa...

Just det. Mänskligheten i skrattspegeln. Men om rätt ska vara rätt så finns det twittrare som sköter sig också.

Vittra sa...

Jodå. Man märker beteendet mest hos "vi som vill opp", och de dominerar stort i (vid? under?) de stora hashtagarna a'la politik och feminism.
Samma med facebook också. På min egen fb har jag bara vänner som skriver om glädjen över en utflykt till sjön, om ett TV-program man gillar, eller om hur kul det var att höra av en gammal kompis. Så det är olika där med.

Johnny Söderberg sa...

Claes o Vittra: På twitter, där smygs det inte ens med att man plockar bort folk/följare, utan man skryter till och med om det: "Sedärja, nu blockade jag hen för att hen var dum i huvudet! Haha!" (tror dett var den först gången jag använde hen).
En annan sak man får tänka på är att man själv är en app för alla andra, och som sådan användbar förvissa, oumbärlig för andra men även lätt att avinstallera om galoscherna plötsligt inte passar. :)

Claes Samson sa...

Det där är intressant. Det är inte bara bekantskapskretsen som har betydelse för statusen, det kan också vara socialt betydelsefullt att vara ovän med rätt personer. Facebook kanske skulle införa en kolumn för "Mina fiender"