tisdag, september 16, 2014

Dimmor

Ett par lediga dagar i början på veckan, och jag vaknar upp klockan nio. Ledbruten pga en alltför dålig säng (och säkert i kombination med stigande ålder) hasar jag upp mot väggen och slår på mobilen. Det har liksom blivit en liten vana för mig de sista två åren, att jag lägger fem minuter på att kolla in instagramflödet innan jag kliver upp. Det blir lite av ett mjukvaknande.

Att vakna vid nio är alltför sent för att få se morgondimman, men de flesta, åtminstone av dem jag följer på Instagram, har varit uppe tidigare, och några har fotat den. Jag känner mig lite avundsjuk, för jag skulle själv gärna ha gjort det. Det är verkligen nåt visst med den, särskilt från mitten av Augusti och möjligen ett par månader till.

Medan jag låg där kom jag att fundera över en sak. Framåt sent på natten, när luften blir kallare än marken (och kanske sjön) kommer dimman krypande. Jag kan inte fysiken bakom det där (fast om du vill veta vad dimma är så finns ju Wikipedia) , men jag föreställer mig det som att jorden suckar och andas ut. Och så ligger den där, mufflig och fuktfluffig, kvällsdimman.

Efter natten svävar morgondimman över nejden, och inte bara den. Eller förresten, dimman svävar inte, utan egentligen är det ju så att allting faktiskt badar i dimma. Man badar själv i den, men är för nära inpå'n för att se det. Morgondimman är av en annan karaktär än kvällsdimman, tycker jag. Den är allvarlig på nåt vis. Medan kvällsdimman ger intrycket av att nu är det slut, nu kommer mörkret, nu bäddas vi in så känns morgondimman som att nu börjar vi om, nu kryper vi ut ur den kalla fetvadden och försöker igen.

Men där emellan då - på natten? Inte kan det väl vara så att dimman upphör på natten? Nog är det väl så att kvällsdimman, innan den övergår i morgondimma, har ett slags blandningsläge som kan kallas nattdimma? Det borde nog vara så - att den finns där, men att mörkret hindrar oss från att se den. Om den finns, hur är då dess beskaffenhet? Om kvällsdimman är vemod och morgondimman är allvar, vad är då den? Vilken är känslan som ligger mellan vemod och allvar?

Ett anagram på orden vemod och allvar kan till exempel bilda meningen: "Varde vallmo". På nåt sätt passande för att benämna nattdimma. Av vallmo kan man göra opium, och av opium kan man göra sömn. Varde vallmo skulle kunna vara en poetisk eufemism för: Sov nu! Eller om man bara tar fasta på ordet opium, och kallar nattdimman för: Opiumdimman.



2 kommentarer:

Elisabet. sa...

Å, ett långt inlägg av självaste Stationsvakt, då blir man glad!

Johnny Söderberg sa...

Elisabet: hehe, tack. :) ja ibland känns det som att jag har slutat blogga, men det har jag tydligen inte.