När skrev jag här sist?

Det måste ha varit ett bra tag sen. Men på twitter och facebook, där skriver jag - mycket. Och en tanke slår mig plötsligt, att jag skriver 'skriver' nu, och inte 'bloggar'. Men det kanske är så, att om man inte underhåller sin blogg tillräckligt, utan bara med långa och ojämna mellanrum dyker in i den och plottrar ner något, då skriver man i den, och den som använder bloggen ofta, den bloggar.

I en blogg kan man flyta ut och breda ut sina förvirrade resonemang i det oändliga. På twitter, där är det precis tvärtom, man måste förkorta, hårdra och vässa. Då kunde man ju tro att på facebok, där man ju brukar hålla sig lite grand mittemellan dessa ytterligheter, att där klämmer man ur sig det det mest lagoma och lättförståeliga - och vettigaste. Istället är det precis tvärtom. Facebook är det minst lyckade, åtminstone som jag ser det, mediet när det kommer till vettig kommunikation.

Förresten stör jag mig rätt mycket på facebook. På twitter räknar jag liksom med att allt ska vara hårdraget och konfrontativt, det är liksom grejen, men på facebook borde det ju kunna vara mer sansat. Det är det inte. Folk, som man vet är normala i verkliga livet, blir dumskallar på facebook.

Till exempel: Jag läser något hårresande idiotiskt i någon hårresande idiotisk tidning, och när jag har läst klart och pustat ut och torkat svetten från pannan, då kan det ibland hända sig att jag förärar facebook med ett besök. Nämen tro fan det ...! Idiotin jag nyss läste delas nu på facebook av alla jag känner, och mångfaldigas mer och mer.

Nåja, dessa tankar är nog inte bara mina, utan mångas. Man kunde ju tänka sig att fler då borde använda sig av bloggen när man vill få ur sig något. Men jag tror det är så här, att de flesta - jag själv inräknad - har nog inte mycket vettigt att komma med, i alla fall inget som behöver präntas ner, och det lilla man trots allt har att komma med slänger man upp på twitter och facebook .... för där har man publik. Där blir man bekräftad. Där finns det alltid nån som genom ett "gilla" eller nåt i den stilen bekräftar det man kanske har börjat tvivla på: Du finns.