Bilder på vintern

Ledig som jag är promenerade jag på förmiddagen. Halsduken låg mest hela tiden över ansiktet, så kallt var det. Skulle ha behövt solglasögon, så vitt var det. Tog några kort.


Skorstensrök, den ser man ju bäst när det är kallt. Fan vet vilka ämnen som spys ut just här. När det är varmt syns inte röken, men den finns nog där ändå.


Det kanske inte syns på bilden, men fågelboet däruppe, det är enormt. Jag överdriver inte, två fullvuxna människor skulle lätt rymmas i det. Undras vilken fågel som har byggt det.


Skateboard-ramperna i närheten av där jag bor. Snötäcket därnere är nästan en meter djupt. Jag vet, för jag försökte gå ner dit, och sjönk ner ordentligt.


Trots att det ser så sterilt vitt och täckande kallt ut, det tänkte jag på när jag stod där, finns det säkert massor med liv som springer omkring i marknivå. Näbbmöss och sånt kanske.


Det här är ett sånt där ställe där de samlar ihop snö, åtminstone tror jag att det är det. Går man in i mitten är vallarna ganska höga, och känslan man får är att man befinner sig mitt i en arena. Där kan man stå och fajtas mot imaginära snögubbs-gladiatorer så här års. För att visa hur det ser ut inuti filmade jag en snutt. Den ligger längst ner i den här posten.


Det här var lite märkligt - att jag mindes det så klart alltså. Just den här platsen, som inte ser nåt speciellt ut, är platsen där jag lade mig ner och gjorde barndomens sista snöängel. Jag hade varit ute hela dagen, och var iskall men svettig. Det var mörkt nu, och stället på bilden lystes upp av gatubelysning. Jag gjorde en ängel, och sen antar jag att jag gick hem och drack varm choklad. Jag har naturligtvis gjort snöänglar sen dess, men den jag talar om var barndomens sista. Jag borde inte minnas det, men underligt nog gör jag det helt plötsligt.


Och den här backen då. Inget särskilt med den, utom att precis som med ängelstället så är det ett sista gången-ställe. Pulka, detta är barndomens sista pulkaställe. Såklart har jag åkt pulka även efteråt, till exempel förra vintern åkte jag visst en bit, men som barn gjorde jag det sista gången här. Det var en pulka med gjuten sits, och jag kommer ihåg att jag avundades de som hade andra sorters pulkor.

Vad triggar igång såna här minnen? Det känns lite sorgligt på nåt vis, när man tänker tanken att frammemot livets slutskede - om 50 minuter eller 50 år - så börjar man göra saker och ting för sista gången, och förmodligen vet man inte ens om det. Usch. Nåja, här är filmsnutten jag nämnde.


---
Läs även andra bloggares åsikter om bilder, vinter, minnen