Aprilmörkret

Jag var borta vid snöberget på kvällen. När jag först upptäckte det, för lite mer än en månad sedan, var jag så impad av det att jag skrev att: "Högt som fan var det, säker 25 meter." Att detta var en överdrift förstår jag nu, men jag var som sagt överväldigad av att på en snöhög kunna gå  upp till trädtopparna. Idag säger jag 10-15 meter, vilket är högt nog.

Berget ligger kvar, men nu är det kolsvart. En tjock skorpa av grus och sand och smuts täcker berget. Men ännu är det högt. Jag klev upp till toppen i den tilltagande skymningen, såg mig omkring och sedan gick jag ner. Nedom dess breda bas har sjöar bildats.



Sjöar som trots att de säkert är skitiga och förorenade ändå doftade kallt och friskt i den ljumma aprilkvällen. Jag stod där och sög i mig av doften. En liten bit längre bort från berget flyter den gamla grod-ån (om nu ett i vanliga fall stillastående, avlångt vatten nu kan kallas å) fram. Inga grodor vad jag kunde se, men nu hade det det snabbt blivit så mörkt att jag ändå inte såg särskilt mycket.



Ovanför mig och allting runtomkring svävade en jättemåne. Av någon anledning blir den inte jättelik på bild, men i verkligheten var den det. Men trots dess sken mörknade det alltmer nu, och jag gick hemåt.



Längs en stig gick jag, belyst av månen samt en radda gatlyktor. En av dem slocknade just som jag passerade under den, vilket gjorde att det blev betydligt mörkare där jag gick. Det var lite spooky, faktiskt. Trollskogen bakom mig tycktes med ens ligga närmare än den gjort nyss.



Men till slut nådde jag i alla fall lite mer bebyggda trakter, i detta fallet en övergiven men ändå strålkastarbelyst fotbollsplan. Jag gick där, med min skugga gåendes framför mig, när plötsligt en stor skugga gled upp bredvid mig. Den var mycket större än min skugga, och rörde sig snabbt och ljudlöst.
Även detta ganska spooky, då skuggan till en början inte tyckte tillhöra någon (levande människa).

Sedan förstod jag att det hela handlade om de nämnda och med jämna mellanrum placerade kraftiga strålkastare som kringgärdade planen, så jag kunde andas ut tillräckligt för att plåta mina bägge skuggor.



Sen gick jag hem – troligen hela vägen skuggad.