Och här har vi en märklig sak med mig. Jag är inte särskilt intresserad av människor. Jag trodde förr att jag var det, men efter att genom åren ha lärt känna folk som verkligen är genuint intresserade av andra människor har jag förstått att mitt eget intresse inte är mycket att hänga i julgranen.
En brist hos mig, helt klart. Kanske ett lätt autistiskt drag. Kanske en släng av preventiv beröringsskräck. Nåt är det. Men nå, jag gillar att plåta folk i alla fall, och det är alltid något.
Och till det märkliga nu då. När jag tittar på någon vars uppenbarelse ger mig impulsen att plåta känner jag inget speciellt. Jag kanske tänker: "Fick jag till det nu tro?", eller: "Hoppas det blev skärpa", men när bilden redan är knäppt glömmer jag totalt att den människan över huvud taget existerar.
Tills jag sitter hemma framför datorn och tittar på bilden, och kanske klipper ur den, och kanske skärper till den - då börjar jag SE personerna. Då börjar jag tänka på dem och kanske till och med känna lite människokärlek till dem. Ja faktiskt, lite människokärlek.
Jag har funderat över saken, och tänkt att dessa mina ömsinta känslor för dem jag har fångat i kameran kanske helt enkelt är nåt slags dåligt samvete över att ha gjort detta, och det liksom sipprar fram. Tja ... jag vet inte.
9 kommentarer:
bra skrivet johnny - tyder på självkännedom - självinsikt - vilket nästan är det finaste en människa kan ha...
Marianne: Tack själv. Tyvärr brukar ens självkännedom svaja och svikta ordentligt, och för det mesta känner man bara sina dåliga sidor.
Nå, det må så vara med ditt bristande människointresse, men intressanta bilder blir det i alla fall, det tycker jag.
Menasså, det är ju jobbigt att verkligen vara intresserad av nån annan. Det brukar fnysas åt att en del talar om att "investera" i relationer (dvs inte bara parrelationer, utan alla sorters), men visst fanken är det det man gör. Och med åren -- det är iaf min spaning -- krävs det mer och mer för att man verkligen ska våga satsa lika mycket som man gjorde när man var ung och nyfiken och obränd, eftersom man nästan aldrig får lika mycket tillbaka som man ... investerat. Med den besvikelse -- erkänd eller inte -- som det varje gång innebär. Klart som fan att man riggar skyddsmekanismer till slut.
En annan sak är ju också att om man dras till det excentriskas estetik, som du uppenbarligen gör, så har det udda en förmåga att mista sin gåtfulla charm och lockelse om man får veta för mycket om människan under den spännande ytan.
Men det är okej! Bara man inte ger en massa tomma löften om engagemang när man vet att det inte finns täckning för dem. Och det är faktiskt okej att vara betraktare också.
Elisabet: jag har turen att kunna röra mig på ställen där det finns en massa roliga figurer att plåta.
Miss: Jag undrar om kanske vi människor inte är uppdelade i olika sorter nästan helt genetiskt. Jag, till exempel, har alltid känt mig som en betraktare, även när jag har stått i centrum, medan andra verkar vara precis tvärtom. Det kanske går att spåra sånt där i oss, att man likt mitokondrierna har olika mängder av olika typer. Äsch, vad babblar jag om?
johnny: Jomen det är väl inte fullkomligt otroligt. Ta barn och mat, t ex: det finns de som äter allt med glupande aptit, och det finns de som är mycket skeptiska och behöver lång tillvänjning för att lära sig gilla ny mat. Båda strategierna syftar till överlevnad! Den som äter allt behövs för att hen hittar nya födoämnen som hen och gruppen kan klara sig bättre med, och skeptikern slipper bli förgiftad och dö av alltför oprövade födoämnen. Båda sorterna behövdes -- behövs kanske än idag, med tanke på hur mycket skit det finns i väldigt mycket av den mat vi äter.
Och det skulle väl mycket väl kunna vara ungefär likadant med hur ivrig man är att lära känna nya människor: några måste stå lite vid sidan av och iaktta, spana efter förrädiska manövrer och dolda baktankar ...
Miss: Så är det. Vi kanske är uppdelade i styrande och soldater och arbetare och vårdare .. ja, sån är ju förvisso uppdelningen i samhället, även om det inte riktigt syns under alla lager, fast tänk om det sitter i generna - som hos bin, typ.
Du både babblar och plåtar intressant.
Anna: Tack, Anna. Vi måste bloggträffas snart igen.
Skicka en kommentar