Fredrik Strages krönika om särskrivande har fått många att tycka till både på facebook och på twitter. Själv har jag rätt svårt för särskrivande, men det är inget som håller mig vaken om nätterna.
Ett annat fenomen är förresten särtalet, alltså att folk talar isär. Det är väl egentligen inget riktigt beskrivet fenomen detta, men det finns därute. Dock tror jag att särtalandet ofta gömmer sig bakom en mask av blyghet eller osäkerhet, möjligen också bakom vissa dialekter, men det finns som sagt där, mitt i ordflödet - det gäller bara att hålla utkik.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
6 kommentarer:
Jag funderade först vem mannen var .., en politiker ...?
Rösten hördes ju så bekant ,-))
Sen gick det upp ett ljus.
Sen gick det upp ett ljud. :)
I radioprogrammet Stil, som går i P1 på fredagar är särpratning väldigt frekvent. Det började med att Susanne Ljung pratade så, men har också smittat av sig på de övriga medverkande. Stilbildande sas.
Jag kanske borde börja lyssna på P1, snarare än Radio1?
Jag hetsar alltid upp mig på särskrivare. Och numera också på nyhetsuppläsare i radio. Ingen verkar kunna läsa nyheter som Jörgen I Eriksson en gång i tiden gjorde det.
Nu är tydligen Jörgen I Eriksson nån slags shamanist, läste jag (jag kollade för jag visste inte vem han var). Vilken underlig väg att ta efter journalistik. Eller inte.
Skicka en kommentar