Några oviktigheter

Jag badade i badkaret igår. Knappast någon stor nyhet, för jag gör så nästan varenda dag. Men igår kom jag att fundera över en sak. Nämligen: jag låg lutad mot badkarets sluttande kortände, och så böjde jag mig framåt för att nå schampot, och då satt ryggen fast mot badkarsväggen. Bara en sekund, kanske bara en tiondels sekund, men tillräckligt för att jag skulle notera saken.

Det var sugproppsverkan det handlade om. Detta kanske har hänt mig förr. Kanske händer det ofta fastän jag aldrig har tänkt på det? Kanske hände det pga att jag väger ett par kilo mer än jag brukar - att det liksom blev mer av sugpropp? Jag schamponerade mitt hår, men några centimeter under dess rötter pågick en tanke - jag funderade över ifall tjocka människor särskilt ofta liksom fastnar till med ryggen mot badkaret.

Jag vet att såna här tankar är superoviktiga och ultratriviala. Exempelvis är ju "svenskarna i Etiopien" en mer brännande fråga. Men ändå ....  man vill ju veta, man är ju nyfiken. Finns det några tjocka läsare därute - som har upplevt denna sugproppsverkan? Jag bara undrar.



På sextiotalet fanns det en slags musikstil som jag inte vet vad den kallades. Den företräddes av grupper som The Ventures och The Shadows. Jag kan inte räkna upp fler grupper, och det beror på att jag har nollkoll på det här området. Det är en slags gitarrbaserad rockmusik som gränsar till dansband. De kanske var den felande länken innan senare tiders rock/pop och dansband?

Nå, det blev att jag kollade lite på sån musik igår eftermiddags. Sånt här är inget man överdoserar, men jag glodde och lyssnade en stund. Jag fastnade vid några som kallade sig The Honeycombs, och låten de spelade hette Have I The Right. Särskilt fastnade jag för trummisen, som var en kvinna.

Låten var förvisso rätt skön, speciellt det svajiga gitarrsolot, men det var trummisen jag gillade bäst. Hon var mer av Anita och Televinken-typ, än av rocktrummis, men hon hade en skön stil att trumma, och det fick bli en animerad gif på henne.





Såg att Henning har dött. Han var en sån jag minns från när jag var yngre. De faller ifrån nu, de där gamla från förr. De är som de där små kakel eller mosaikplattorna närmast golvet. De som grönas och sen grånas av åratal av fukt, och alltid sitter lite löst. Man tänker inte på dem förrän de ligger där på golvet, som skärvor ur nåt gammalt.