Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
På 3:an går en serie som heter "Du är vad du äter". Den är lite tv4-glassig sådär, inte alls trean-blek och äcklig; känns lite "Äntligen hemma" på nåt sätt; snygga färger och snygg mat.
Därför blev jag förvånad när jag häromdagen såg att den har en engelsk förlaga - "You are what you eat", vilken är precis så kräkblekdassig som jag tycker att treans och för all del femmans produktioner ibland kan vara.
Avsnittet jag såg av "You are" handlade om en ung rätt söt tjej. Tung naturligtvis, och inte så smärt efteråt heller. Men några pannor tappade hon ändå. Grejen med det engelska programmet var att det var äckligt. Tjejen och dietisten gick in på toaletten, och där fick vi se dem sittande och tittande och luktande in i en tupperwarelåda - fylld med tjejens bajs! Jamen vad faan! "Och det där har du gått och hållit inom dig", sade dietisten. --- Andra bloggar om: bantning, bajs
Den största fördelen jämfört med andra ställen där bloggar kategoriseras (ex. nyligen.se/tema/) är att på bloggtips.se så kategoriseras bloggar både automatiskt (mha etiketter från bloggar.se) och aktuellt (endast den senaste tidens etiketter analyseras). Det betyder att bloggtips.se kategoriserar bloggar efter vad de verkligen skriver om i inlägg, inte vad de generellt säger sig skriva om i en föråldrad presentation på någon portal.
Bloggtips.se har fått ny och förbättrad skrud. Och det där "kategoriserar bloggar efter vad de verkligen skriver om i inlägg, inte vad de generellt säger sig skriva om" är ju riktigt bra, eftersom man själv sällan vet vad man egentligen skriver om.
"hmm linnebyxor är aldrig ett kap" "satan vad oattraktiva dom där såg ut" "så vidrigt fult" "Linnebyxor är så ute just nu" "Osmakligt som fasen och väldigt fjortis"
Det där var bara några av de sjukt många kommentarerna till Manolos post om linnebyxor. Tja, fult eller inte - jag blev väldigt sugen. Okej, de ser kanske lite väl blöjaktiga ut där bak. Men vad fan, de är ju ett exempel på vad jag inte visste att jag ville ha. 250 spänn på H&M. Ska nog köpa.
Update: Under den lilla tid som hinner passera mellan att jag publicerar den här posten och att jag pingar den, så ringer äldsta sonen (som är hos farfar). Han har hunnit läsa den:
-Du köper inga såna där byxor! -Va? Varför inte då? -Sluta! Du k ö p e r dem inte! -Men varför inte då? De var ju snygga ju. -Fan om du köper dem, jag får ju skämmas! Och alla du möter kommer också att skämmas. --- Andra bloggar om: byxor, kläder
"Flock er basert på Mozilla Firefox, og er en helt ny type nettleser. [ ... ] Med andre ord er den tilpasset det sosiale nettet, det såkallte Web 2.0. Flock har innebygd støtte for blogging til din eksisterende blogg, opplasting av bilder til Flickr og Photobucket, feedleser og bokmerking på del.icio.us og Shadows". (børge forteller om livet)
Låter intressant. Men jag får kolla upp Flock på hemmadatorn. --- Andra bloggar om: flock
När jag gick ut gymnasiet gick jag ut ur gymnasiet, jag sprang inte. Det är möjligt att den traditionen inte riktigt hade nått fram till Huddinge rörmokargymnasium ännu.
Den här videon är rolig. Dratta på arslet-videos har jag sett tusen gånger, och då ler jag som mest. Men här kunde jag inte hålla mig för skratt. Det roliga är ju inte själva drattaadet, utan det att killen försöker hålla stilen efteråt. Han står där och jazzar som alla de andra, men man fattar att det inte är skolavslutning han har i tankarna. Det är smärta och förnedring.
Jag hade en satans obehaglig dröm inatt. Jag var våldtäksman. Jag hade överfallit en tjej vid någon enslig tågstation. Dum som jag var handlade det om en bekant jag hade överfallit. Så jag åkte naturligtvis dit.
Men våldtäkten hade redan ägt rum när drömmen började. Den var överspelad, och mina minnesbilder av den var som om jag hade läst om det i en tidning. Jag kände ett hot hängande över mig: väntan på rättegång.
Hela grejen gick ut på att jag visste vad jag hade gjort, och polisen visste. Men ingen annan, inte mitt jobb heller. Skam och förnedring och sparken var vad som väntade mig. Fängelsestraffet kändes som det minsta problemet.
Såklart handlade det om Hagamannen, men överfört på mig. Det riktigt läskiga var att jag vaknade ur drömmen ett par gånger. Jag var medveten om att jag låg i min säng och att jag snart skulle upp och jobba. Jag var medveten om allt, utom att det där med våldtäkten bara var en dröm. När jag till slut klev upp var jag fortfarande osäker på om det hade varit en dröm, eller om jag verkligen hade begått den där våldtäkten.
En annan lite obehaglig sak var att jag inte ägnade offret en tanke, utan bara mitt eget olyckliga öde. --- Andra bloggar om: våldtäkt, mardröm
Vad är det med tyskarna och deras förkärlek till vanartiga barn? Eller rättare - vanartiga barn som får sina rättmätiga straff.
Förra sommaren rådde ju Struwwelpeter-hysteri. Och nu läste jag att Max und Moritz ska sättas upp som pjäs. Hurvida den blir grymt ond och grymt cool på samma gång, som Pelle Snusk, vet jag inte. Men i vilket fall som helst så lär det komma att handla om - elaka barn som ofta får sitt rättmätiga straff.
Avsnittet jag såg av "You are" handlade om en ung rätt söt tjej. Tung naturligtvis, och inte så smärt efteråt heller. Men några pannor tappade hon ändå. Grejen med det engelska programmet var att det var äckligt. Tjejen och dietisten gick in på toaletten, och där fick vi se dem sittande och tittande och luktande in i en tupperwarelåda - fylld med tjejens bajs! Jamen vad faan! "Och det där har du gått och hållit inom dig", sade dietisten.
