Varför plåtar man det man plåtar?

När man är ute och går och har kameran med sig men inte har nåt självpålagt fotouppdrag hängande över sig utan bara plåtar det man känner för ... vad är det då man plåtar? Sånt kan man fundera över. Till exempel, vad gjorde att jag valde den här sandlådan?



Inte den blekaste, men om jag får fundera över saken en liten stund kommer jag kanske fram till: Formen. Åtminstone sandlådorna i Skogås, där jag bor, är bredare än den här, som ju nästan är kvadratisk. Och så har vi ju: Färgen. Sandlådorna hemmavid är blåa, medan den här är åt det tegelröda. Antagligen var det dessa två saker som fick mig att plocka fram kameran, men det visste jag ju inte då.

Och vad har vi här nedan då? Jo, ett rör som sticker upp ur marken och ser ut som en fet snorkel. Varför plåtade jag den?



Jo, det var gräset under den som gjorde att jag tyckte den var värd att plåtas. Jag tyckte att det var intressant (även om det nog bara var i mitt huvud det var det) att gräsets helikopterlandningsplats-åtsidokastningsfason liksom direkt visade att här blåses luft ut, snarare än den sugs in. Som sagt, se parentesen här ovan.

Ett huvud sticker ut ur en vägg på bilden här nedanför. Om detta huvud hade stuckit ut ur en vägg i Skogås (eller valfri miljonprogramsförort) hade det varit klart värt att fotas bara pga sin (glädjande) ovanlighet, men på Östermalm, där jag befann mig, där är husutsmyckningar väldigt långt ifrån ovanliga.



Så det var inte därför jag fotade det, utan det berodde på två saker. 1: Huvudet har en turban på sig. Det är ovanligt. Är det måhända en Muhammed-avbildning? Om så - löper de som bor i huset någon risk att islamister ska bomba huset det sticker ut ur? Och förresten, vore det mitt fel om detta hände, eftersom jag skrev om det?

Anledning nr 2: Färgen som har runnit (om det nu är färg och inte ärg). Jag har ju funderat en del kring målade statyer och skulpturer (och bloggat om det, till exempel här, här, här, här, här och här), och den här hade ju runnen färg i ansiktet. Undras hur huvudet såg ut när det var nymålat.

Huvudet satt på en vägg på ett hus som stod på en gata som har det trevliga namnet Tysta gatan. Denna gata är en liten genväg mellan Lützengatan och Karlavägen, och är nog ganska lugn och tyst, åtminstone var det tyst och lugnt när jag passerade.



Det var nästan pittoreskt på småstadsvis därinne, fast husen ju var högre än i en småstad. Väggarna hade puts i olika glada färger, och längs trottoaren stod BMW:ar och andra halvhyfsade bilar.

Nu märker jag att jag skrev "därinne" här ovan, fast man nog inte kan säga så om en gata som är öppen åt bägge hållen. Ändå var "därinne" känslan jag fick. Det var lite "gated community" över'n, fast utan gates då. Den var nog mer åt mentalt och plånboksmässigt gated. Nåväl, värd att plåtas var den i alla fall, tyckte jag.