Det blev en snutt ur en Fellini-film i förrgår, och det blev en annan Fellini-snutt igår. Bägge filmerna, i synnerhet den andra, kan man nog säga ingår i min - för all del rätt stora - kanon av favoritfilmer. Jag tänker inte lägga upp snuttar ur alla sådana, men en och annan kan det väl tänkas bli.
Filmen Orlando ingår i favoritgänget. Den är från 1992 och har Tilda Swinton i huvudrollen. Den tar sin början i Elisabeth den förstas England (Elisabet I, född den 7 september 1533, död den 24 mars 1603). Den unge ädlingen Orlando får till skänks av drottningen, i vilkens gunst han har hamnat, en stor egendom med tillhörande slott. Han får också, på drottningens dödsbädd, ta och lova att inte vissna bort och bli gammal.
Orlando lovar, för på den tiden var tydligen ett löfte fortfarande ett löfte, så följaktligen är Orlando fortfarande i slutet på filmen, då det är tidigt 1990-tal, en ung person - fast dock ej längre en kille. Halvvägs in i filmen faller han i en lång sömn, han är ambassadör i Konstantinopel vid det tillfället, och sedan vaknar han som en hon.
Det är inte särskilt gångbart att vara både tjej och ambassadör på samma gång för England under den första hälften av sjuttonhundratalet, så Orlando återvänder hem. Väl hemma ska hon introduceras i sällskapslivet - dricka te tillsammans med spirituella typer som Jonathan Swift, Alexander Pope, och John Addison. Det funkar väl sådär.
Vill man se filmen med queer och genusglasögonen på näsan så funkar nog det, men annars funkar det nog lika bra, åtminstone tycker jag det, att se den som en rolig och framför allt väldigt snygg film som även innehåller en hel del finfin musik.
Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
3 kommentarer:
Det här är en film jag också minns väldigt väl. Jag kommer ihåg precis när jag såg den, det var när den nyss hade kommit ut på video. Sen spelade jag in den när den gick på TV och jag såg den några gånger till. Men det är ett tag sen nu (tja ett tag ... 15 år sen eller mer) och den verkar lite bortglömd tyvärr.
Aud: Den är en av alla dessa jag önskar att jag hade sett på bio. Det är många filmer jag önskar det. Men det är lite jobbigt att komma iväg på bio.
verkar intressant, vad de gör med peruker och mullvadar, och hur man ser bra ut på vitmålad.
Skicka en kommentar