29:e April, på hemvägen

Ett par giffar från Game of Thrones

[Game of Thrones]

Därför dem

När jag plåtar folk på stan - ja nåt ska man ju plåta - så plåtar jag dem som skiljer sig från mängden. Skiljer sig från mängden i mina ögon alltså, för det är möjligt att de jag plåtar inte alltid är nåt speciellt i andras ögon. Vi har alla våra kriterier.

Det som brukar dra just mina ögon åt sig kan vara till exempel någons klädsel. Eller kanske någons hållning. Eller kanske någons gestikulerande. Och ibland kanske någons varande i förhållande till någon annans varande. Det brukar vara lite olika det där.



Just i den här kvinnans fall var det frisyren.

.

Tjoho!!

Science Fiction Bokhandeln (ja, det särskrivs) på facebook hade en liten tävling: "Skriv en kort fantasyberättelse på max 6 ord." Se på fasen ...

... jag som aldrig vinner något.

Den här bilden plåtade jag för att ….

… jag ville visa hur dåligt man har tagit hand om denna lilla skulptur inne på köpcentret Fältöversten. Ta klottret, till exempel, jag bloggade om det redan för två månader sedan. Inget har hänt på den fronten sedan dess. Och kolla upptill, vad dammigt det är. Min teori är att städarna ger fan i saken eftersom det skulle se ut som att de gnuggade och smekte skulpturen om de gjorde sitt jobb.


… det såg så kul ut att han tycktes använda hjälmen som ett slags pungskydd, och att hon tycktes gripa ditåt.


… visa att träden redan blommar i Kungsan.


… han såg så cool ut, gubben.

Någon som har vovvat färdigt

Liten vofsing och stor bil - en dålig kombination ibland.






Ack ja hur dödens skugga understundom klippa.

De gillar inte kärnkraft

Några 11 533 deltagande, såsom "kommer att deltaga" på facebook visade, verkade det inte vara, men rätt många var de i alla fall. Det var en demonstration mot kärnkraft på Sergels torg, och den passerade jag igenom på hemvägen från jobbet.



Innan året är slut, läste jag mig till, så vill de ha samlat ihop 100 000 namnunderskrifter mot kärnkraften. En del av dem, som bilden här nedan visar, såg rätt kul ut.



Han till vänster skulle såklart föreställa vattenkraft, det fattade jag. Hon, den gula, segervissa tjejen i mitten, hon var ju solenergi. Men han till höger? Jag kom först att tänka på Woody Allen. Sen kom jag på't: Vindkraft.

Update: Kulturbloggen var där, såg jag nu.
Update 2: Och sedär, även han.

En rakad Hagrid och en röd ballong

I den nya Kate Bush-videon får en renrakad Rubeus Hagrid (aka Robbie Coltrane) en vattenballong i ansiktet. En gif på det.

Ett öde hus

Dagens vandring – som för övrigt blev cirka 13 000 steg lång – bjöd på ett ödehus. Ibland måste man bekväma sig med små omvägar, brukar jag säga till mig själv, och idag tog jag mig på orden och tog några små snedsteg åt sidan.

Det var då jag fick se en lång, lång – eller snarare kanske: hög, hög – trappa som ledde upp på ett berg. Men det var inte fritt fram att stövla upp för den, för ett träd hade spärrat vägen. Av rosten på staketet, just där trädet fallit, att döma, var denna avspärrning inte helt färsk, utan säkert minst ett par år gammal. Nå, jag skuttade över trädet och tog mig uppåt.

Det var då jag mötte detta lilla öde hus. Förresten, vad är skillnaden mellan ett öde hus och ett ödehus? Jag vet inte jag, men detta hus var nog bäggedera.

Fönsterna var förspikade och huset såg ganska allmänt fallfärdigt ut. Jag gjorde åt mig ett inre expertutlåtande angående husets status och ålder, men eftersom jag inte är nån expert kom jag inte fram till något. Men jag gissade att detta hus, som nog hade varit nån sorts sommarstuga, hade sin storhetstid nån gång på 60-talet.

På husets högra sida fanns en liten uteplats. En fin kullerstensmurad mur löpte omkring den (huset låg rätt högt upp på berget, så det kanske behövdes), och i hörnet fanns en tegelspis där säkert mången god korv har grillats genom åren. Det var en finfin sjöutsikt från denna uteplats.

På husets vänstra sida, sett framifrån, var dasset. Det var ihopbyggt med huset, men stod inte i förbindelse inifrån; för att gå in var man tvungen att gå ut.

Dörren var olåst, så jag gläntade upp den. Det var superkraftigt motljus där jag stod, och jag hoppades att bilden inte därför skulle bli alltför mörk. Som synes funkade det hyfsat.

Detta dass var verkligen en sommarstugeklassiker i sitt slag, tänkte jag. Det fanns förresten en hylla därinne. Godis(eller om det är kak)burken där till höger minns jag så väl från när jag var yngre. Nu ser man dem inte så ofta längre.

Sedan knatade jag över till baksidan. Det var soligt och varmt idag, så allt kändes fint och trevligt, men jag misstänker att höst och nattetid så utstrålar detta hus rätt kraftiga Evil Dead-vibbar. Så var det som sagt inte nu, och jag hade alls inga problem med att pressa mig mot husväggen …

…. och sträcka upp handen (som höll i kameran) för att ta en interiörbild. Jag nådde inte upp, utan bilden som du ser här nedan fick jag själv se för första gången i datorn. Men jag tänkte i alla fall tanken att det vore fasen inte helt otänkbart om jag hade fångat nåt spöke eller gast på bild.

Men det var inget läskigt med husets insida. Bara soligt och dammigt. Dammsugaren därborta var nog förresten inte av nyaste märke.

Fyra bilder och en jäkla massa steg

Öppnar en knapp på skjortbröstet, drar ut stegräknaren som hänger runt halsen. Håller upp den mot skrivbordslampan: 20701 steg. Rätt bra gjort av mig, konstaterar jag. Jag har varit på långpromenad. Till Ågesta och hem igen. Brorsan var med mig halva tiden - kameran hela. Här är fyra av bilderna jag tog, de jag blev lite nöjd med.

Okej, jag sabbade bilden lite i Photoshop - gjorde den lätt orealistisk - men ibland måste man få leka: En bit av en krabbklo.

Inte mycket mer att säga än att den här fotbollsplanen hade världens minsta läktare: En bänk bara.

Skuggan av skogås är vad denna bilden föreställer, åtminstone: skuggan av skylten.

Då och då tittar folk in i kameran. Ibland ser de sura ut. Ibland glada. Och ibland kan minen vara: ganska skeptisk.

En död fågel

Fint väder. Grymt fint för årstiden, rentav. Jag gick längs vattnet på södersidan om Årstabron. I vattnet guppade något. Först trodde jag det var en dränkt, utbredd morgontidning som låg där i upplösningstillstånd och drog minna blickar till sig. Det var det dock inte - det var en fågel.

Hårresande

[Quo Vadis, 1951]

Gick 13 km idag

Plåtade såklart - och filmade lite.



Bilderna jag tog kan du se här.

Poseidon-loggan

Jag prenumererar på flera filmaffisch-sidor, bland annat fffmovieposters.com. Där, idag, blev jag bjuden på att se postern till den gamla filmen "The Poseidon Adventure" (IMDb), "Poseidon katastrofen" på svenska, förresten.

Jag såg den faktiskt på bio. Den är från 1972. Då var jag 8 år gammal, så det var nog inte  under den första bioperioden jag såg den. De som är till en viss ålder komna minns att filmer gick upp på bio, försvann så småningom och dök upp igen. Det lär nog vara så att jag såg den under ett av dess uppdykanden.

Nå, det jag ville visa upp här var helt enkelt bara "loggan"/"symbolen" till filmen - den grafiska bilden som förmodligen var den som ingick i alla varianter av postern, i de olika länderna.

Det slog mig bara nu, när jag råkade se den, att den var jäkligt snyggt påhittad och smart och snygg. En sån man själv nog skulle vilja ha hittat på, om man hade varit en filmaffisch-makare.

Fyra ryckiga

(Från den här låten.)

Jodå, alla fyra bilderna ÄR ryckiga på Gif-vis. Men såsom varande rätt stora och tunga giffar kräver de sin dator/uppkoppling/nåt tekniskt för att rycka bra, och för det mesta - åtminstone på min jobbdator - rycker bara ett par av de bilder jag lägger upp.

Animerade giffar måste förresten inte vara så spastiska och grovhuggna som jag väljer att göra dem, de kan vara väna, vackra  och finstämda också. Några exempel på det kan du få se här, och på "IF WE DON'T, REMEMBER ME.".

En bild bara

Förr kunde jag blogga så lätt
Jag började bara skriva, rätt och slätt
Och det gav sig vartefter jag skrev
Det fick liksom bli vad det blev
Det brukade kännas så rätt



Numera blir det oftast bara nån bild
Inte ens någon särskild
Långa texter tycks tillhöra svunna tider
Men vem vet, vad det lider
Kanske bloggen ännu en gång av ord blir filled

Glada leenden

Jag använder mig av en ganska sneakig och smygig metod när jag plåtar folk - jag låtsas ta kort på något bredvid dem, eller så låtsas jag att jag bara går och kollar i kamerans display. Bilderna jag tar skulle antagligen bli bättre om jag hade en kamera som zoomade mig närmare, men antagligen ännu bättre om jag gick närmare och plåtade öppet.

Det hela spricker på att jag har den kamera jag har (och gillar), och att jag inte är särskilt social och intim av mig, utan som sagt ligger mer åt det smygiga. Så bilderna blir som de blir, och oftast lyckas jag förbli osedd och anonym. Men ibland spricker det - de som plåtas ser att de plåtas - och då kan tre varianter av miner fångas på bild.

1: Sur (då och då). Nollställd (så gott som alltid). 3: Glad (typ aldrig) - förrän nu. Den här cyklistens glada nuna mötte mig, efteråt i datorn.



Samma var det med följande bild - att jag såg smajlet först efteråt, utan möjlighet att återgälda det.



Två glada leenden under samma fototillfälle, min lunchrast, det var första gången. Kan det ha berott på vädret tro?

En varm Aprildag

Mitten av April. Mitten på dagen. Lunchrast. Solen sken som vore det Juli. Den värmde också så. Skjortärmar och kamera. Fontana di Karlaplan låg ännu tom och ouppfylld, väntandes på att bli fylld och full. Den fint rengjorda avlopps-silen stod ensam i mitten. I mitten av April. I mitten på dagen. Jag tyckte den liknade en katedral på avstånd.



Den av brorsan ärvda stegräknaren hängde runt min hals och under skjortan. Den ville dingla och räkna, och jag ville låta den göra det, men jag satte mig ändå en stund på en bänk, ätandes ett äpple. Någon hade klottrat på bänken. Jag satt på en östermalmsbänk.



En byggställning. De tjocka, tjocka, tunga, tunga brädorna låg däruppe, helt löst och ledigt. Jag vet inte hur stor risken var att de skulle dimpa ner, liten antar jag, men jag stannade inte längre därunder än det tog att ta kortet.



Premiär för mig. År tvåtusenelvas första maskrosor såg jag idag. Det var inte länge sedan jag såg den första tussilagon. Och vit och blåsipporna. Kommer allt på en gång nu för tiden?



Människo-setet på flickr fick sig en rejäl påfyllning. Här nedan har vi ett exempel från idag. Jag tycker det är svårt att döpa bilderna.



Den här kallar jag dock för "Kundvagnsmannen går till attack".

Aprilmörkret

Jag var borta vid snöberget på kvällen. När jag först upptäckte det, för lite mer än en månad sedan, var jag så impad av det att jag skrev att: "Högt som fan var det, säker 25 meter." Att detta var en överdrift förstår jag nu, men jag var som sagt överväldigad av att på en snöhög kunna gå  upp till trädtopparna. Idag säger jag 10-15 meter, vilket är högt nog.

Berget ligger kvar, men nu är det kolsvart. En tjock skorpa av grus och sand och smuts täcker berget. Men ännu är det högt. Jag klev upp till toppen i den tilltagande skymningen, såg mig omkring och sedan gick jag ner. Nedom dess breda bas har sjöar bildats.



Sjöar som trots att de säkert är skitiga och förorenade ändå doftade kallt och friskt i den ljumma aprilkvällen. Jag stod där och sög i mig av doften. En liten bit längre bort från berget flyter den gamla grod-ån (om nu ett i vanliga fall stillastående, avlångt vatten nu kan kallas å) fram. Inga grodor vad jag kunde se, men nu hade det det snabbt blivit så mörkt att jag ändå inte såg särskilt mycket.



Ovanför mig och allting runtomkring svävade en jättemåne. Av någon anledning blir den inte jättelik på bild, men i verkligheten var den det. Men trots dess sken mörknade det alltmer nu, och jag gick hemåt.



Längs en stig gick jag, belyst av månen samt en radda gatlyktor. En av dem slocknade just som jag passerade under den, vilket gjorde att det blev betydligt mörkare där jag gick. Det var lite spooky, faktiskt. Trollskogen bakom mig tycktes med ens ligga närmare än den gjort nyss.



Men till slut nådde jag i alla fall lite mer bebyggda trakter, i detta fallet en övergiven men ändå strålkastarbelyst fotbollsplan. Jag gick där, med min skugga gåendes framför mig, när plötsligt en stor skugga gled upp bredvid mig. Den var mycket större än min skugga, och rörde sig snabbt och ljudlöst.
Även detta ganska spooky, då skuggan till en början inte tyckte tillhöra någon (levande människa).

Sedan förstod jag att det hela handlade om de nämnda och med jämna mellanrum placerade kraftiga strålkastare som kringgärdade planen, så jag kunde andas ut tillräckligt för att plåta mina bägge skuggor.



Sen gick jag hem – troligen hela vägen skuggad.

Tuveskugg

Det är väl inget märkligt med den här synen – en lyktstolpe som kastar en skugga framför sig.

Ändå tyckte jag det såg så märkligt ut att jag var tvungen att stanna upp och titta närmare. Skuggan tjocknade till i ena änden, och det brukar inte skuggor göra.

Det var inte så märkligt, för det visade sig att slutet av skuggan föll perfekt på en stor grästuva.

Men just innan jag såg det och förstod hur det hängde ihop var tillvaron ändå ett snäpp mer fantastisk än normalt.