Människor hitom fontänstrålen och ett ensamt fönster på en stor vägg

Det började med att jag promenerade. Efter ett tag började jag spatsera. När jag hade tröttnat på det satte jag igång att vandra. Jag kände mig strax klar med det också, och övergick till att ströva. Sedan spankulerade jag en stund. Sedan strosade jag. Sedan traskade jag. Sedan flanerade jag fram till en parkbänk och satte mig. Jag var trött efter allt gående, men inte så trött att jag inte orkade plåta några människor som hamnade framför mitt synfält.






När jag kände att jag hade suttit färdigt reste jag mig upp och knallade därifrån. Jag passerade en husvägg med ett väldigt ensamt fönster på.


---
Läs även andra bloggares åsikter om gående, sittande, människor, fontänstrålar

Dimma

Tänk om man för en gångs skull skulle ge fan i att sova bort helgen och ge sig ut tidigt. Och hoppas på dimma, sån som var i morse (åtminstone där jag bor). Tänk om man kunde ha den disciplinen, då skulle man antagligen kunna ta en del fina bilder. Dimman är förutom att vara fin och spännande ganska exotisk, när man tänker på saken. Jag läser på Wikipedia:

Mellan dimma och moln finns ingen principiell skillnad, endast att moln inte når marken.

---
Läs även andra bloggares åsikter om morgnar, moln, dimma

Baskervilles hund

Ibland är det skönt att slappna av framför en film som inte komplicerar eller psykologiserar, utan som bara är, så att säga. Den gamla Sherlock Holmes-rullen "The Hound Of The Baskervilles" (Baskervilles hund, på svenska) från 1959 är en sådan, och den ligger på nätet för allmän beskådan. Jag klippte ut några snygga bilder ur'n.











Jeremy Bretts (shit, han är död, det visste jag inte) finfina Sherlock Holmes-tolkning i all ära, men inte har tv-filmerna med honom så fina färger som ovan nämnda. Det är snudd på nästan därför jag gillar såna här gamla grejer - färgerna.

---

Läs även andra bloggares åsikter om peter cushing, cristopher lee, jeremy brett, baskervilles hund, sherlock holmes

En snutt ur: "Äventyret och figurerna"

Häromdagen gick jag iväg och köpte sladdar att dra mellan den gamla dammiga videon och datorn. Tanken var att kanske kunna rädda några av de gamla VHS-banden, och det på ett billigare vis än att lämna in dem och få det gjort professionellt.



Jodå, det funkade. Kvalitén blev dock långt ifrån den bästa. Om det berodde på tekniken jag använde, på att banden var urgamla och illa behandlade eller på att videoapparaten var gammal och kass vet jag inte - förmodligen en kombination.

Nåväl, nu är kassetterna i alla fall undanstoppade, och blir jag rik nån gång kanske jag lämnar in dem för kopiering. Tills vidare finns filmerna - mest på ungarna när de var små - i nåt slags, om än lätt undermåligt, digitalt skick. En av filmerna är en spelfilm som heter "Äventyret och figurerna". Så här ser omslaget ut.



Det var min goda vän Paola som drog ihop oss - hon själv, hennes barn, mina, lite spridda anhöriga samt kompisar till barnen - för länge sedan, år 1997. Filmen blev när den var klar hela 30 minuter lång, och vad den handlade om kan man läsa på omslaget här ovan, om man förstorar bilden.

Jag fick spela rollen som elak mamma, en roll jag kunde identifiera mig med någorlunda, då jag i verkliga livet är en elak pappa. Här kommer en liten snutt ur filmen. Den elaka mamman har skällt på sin son och låst in honom i rummet. När mamman senare går in där är sonen borta. Vad har hänt? Mamman ringer sin granne och frågar om råd.


---
Läs även andra bloggares åsikter om filmer, egengjort, hemvideo, äventyret och figurerna

Promenadväder

Nu är det höst och ögonen måste kisa mot solen. Alla landskap, förutom stadslandskapen, är gryningsdimmigt pastorala. Ibland skymtar får.



Och ibland står vattenytan lövad i viken.



När människorna lämnar stränder och vattenbryn är det kråkornas tur.



De är skygga rackare, kråkorna, flyger iväg när jag närmar mig.



Det är promenadväder.
---
Läs även andra bloggares åsikter om höst, löv, får, kråkor

Homebodies

Det finns en hel del gamla skumma filmer på YouTube. En jag småkikade igenom var "Homebodies" från 1974. Den handlar om ett gäng gamlingar som ska evakueras från sina lägenheter, eftersom huset ska rivas och det ska byggas nytt. De vägrar emellertid, och till på köpet tar de till mord.
Här är filmen på YouTube.

Av nån anledning vore det värre att bli mördad av ett gäng gamlingar än av ett gäng yngre, inbillar jag mig, det är onaturligt på nåt vis. Från det ena till det andra förresten - YouTube är ju så stenhårda på att det inte får förekomma något sex eller naket. Skulle man lägga upp nåt sånt så plockas filmen strax ner. Däremot funkar hemska mord. Här är ett klipp på ett sådant, taget från "Homebodies".

För att göra en länk till en viss minut och sekund i en youtube-film kan man använda det här utmärkta verktyget.
---
Läs även andra bloggares åsikter om youtube, filmer, mord, homebodies

Folk på stan

Det är kul att plåta folk på stan, jag gör det då och då, och ikväll gjorde jag det igen. Jag noterar förresten att de sista resterna av sommarkläder tycks ha försvunnit nu.






---

Läs även andra bloggares åsikter om folk, random, människor, gatufoto

En i varje

Talesättet säger ju att sjömän - eller åtminstone vissa av dem - har en flicka i varje hamn. Jag kom att tänka på det när jag var i Trångsund igår, där de har en tandläkare i varje fönster.



Bonus: När jag googlade efter talesättet (jag var osäker på om det skulle vara flicka eller kvinna) upptäckte jag att (1): Jag hade bloggat om en flicka i varje hamn redan för tre år sedan, och (2): Ett annat kul talesätt hittade jag här: "Det är inte nog med att sjömännen har en flicka i varje hamn, jag har hört att de har en sextant ombord också!".
---
Läs även andra bloggares åsikter om talesätt, en flicka i varje hamn, tandläkare

Grovsopor - och några bilder

Jag filmade några sekunder på folk som slängde sina grovsopor. På nåt vis kändes synen både komisk och tragisk på samma gång. Fan vet varför egentligen, men så kändes det.



Jag tog några kort också.


Det finns ungdomsgäng i Skogås. Förmodligen är de livsfarliga. Jag höll mig på betryggande avstånd.


Den här bilden tog jag idag. Nu börjas det.


Man skulle ju kunna tro att gult taktegel på ett gult hus ser fult ut. Det gör det inte, tvärtom faktiskt.


Ja, även i dig är hon chär - om du är kile det vill säga.
---
Läs även andra bloggares åsikter om bilder, video, sopor

Med lite fantasi: Lika som bär

---
Läs även andra bloggares åsikter om lika som bär, förskolor, tuttar

The blood of Jesus

Jag råkade på filmen när jag surfade runt. Jag stannade upp och tänkte att jag kan ju kolla lite på kul, för handlingen verkade vara sådär lagom knasig: "An atheist accidentally shoots his Baptist wife. She dies and goes to a crossroads, where the devil tries to lead her astray".
Det lustiga var att jag fastnade. Såg faktiskt hela filmen, hur knäppt det än låter. Den är amatörmässig - till och med för sin tid (1941) - på ett sätt som nästan verkar vara avsiktligt. Så är det naturligtvis inte, men det taffliga ger den nåt slags David Lynch-stuk, på nåt vis.
Det är svårt att förklara. Nåväl, filmen innehåller en massa skön musik , så jag laddade ner den (det riskfria behövde jag inte ens tänka på, för här handlar det ju om public domain). Det jag tänker göra är att först konvertera filmen till nåt ljudformat, medelst Format Factory. Sedan klipper jag bara ut låtarna med hjälp av Audacity. Och vips har jag ett skönt sound i lurarna när jag är ute och går.


(Läser du bloggen via tex Google Reader kan du nog inte se den inbäddade filmen, utan blir tvungen att gå till bloggposten)

"The Blood of Jesus (1941) is a classic example of the "race film" genre of films by African-American directors and casts". [hela texten här]
---
Läs även andra bloggares åsikter om film, musik, filmmusik, public domain

Eldkvarn

Jag hade varit på en fest på Söder Mälarstrand. Framemot småtimmarna, gåendes på väg hem längs den långa kajkanten, stannade jag upp ett slag och såg ut över vattnet. Allt var liksom mörkt och gult.



Så här måste det ha sett ut ungefär, fantiserade jag, för 130 år sedan, när Eldkvarn (den ångmaskinsdrivna kvarnen) brann. Varför associerade jag till Eldkvarn förresten? frågade jag mig. Sen mindes jag. När jag var på väg till festen hade jag ju passerat ett hus varifrån det lät som att Eldkvarn (musikgruppen) spelade.


---
Läs även andra bloggares åsikter om eldkvarn, söder mälarstrand

Rapport från vakentimme nr 24

Sönderdrucken, sönderdansad; jag är inte van.

Svettig promenix i farfars rock

Lunchpromenad, klädd i farfars gamla överrock. Solen sken starkt och farfars gamla överrock var alldeles för varm. Det är svårt att klä sig så här års. Ena dagen är det höstligt (eller kanske höstlikt) och nästa dag är det sommar. Idag var det sommar. Jag gick ner på huk och fotograferade några sommarblomster.



På Djurgården finns det en massa roliga små slottsliknande byggnader, såna som får folk att utbrista: "Ååå, där vill jag bo". Vart och ett av husen har väl sin historia, men jag har inte brytt mig närmare.



Men idag fick jag för mig att bry mig. Ovanstående hus står på en plan yta omgärdad av ett vasst staket. I detta staket finns en port, och bredvid den porten sitter en plakett, och där kan man läsa om huset.



En bit bort från Villa Lusthusporten har vi Biologiska museet. Det är ett snyggt museum, åtminstone på framsidan (måste gå in nån dag), men hur ser det ut på de andra sidorna. Jag stövlade in i bushen därbakom och tog mig en titt. Det var frodigt grönskigt där, och det doftade av tjära. Ett fönster såg ut som ett spökfönster, vad det nu är.



Förresten, är det någon mer än jag som har märkt att det börjar bli ganska grönt i vattnet? Nån slags algblomning verkar det vara.



Ja, jag ägnar mina lunchraster åt att knata omkring. Vad brukar DU (om du nu har lunchraster) hitta på?
---
Läs även andra bloggares åsikter om lunchrast, villa lushusporten, djurgården, algblomning, biologiska museet

Phantasmagoria

Jag blev plötsligt sugen på att lyssna på Curved Air's låt "Phantasmagoria", jag får såna där musikryck ibland. Men den fanns inte på YouTube, och Grooveshark låg tillfälligt nere, så jag blev utan.

Nåväl, då kan jag väl ta reda på vad tusan ordet phantasmagoria egentligen betyder, fick jag för mig. Det visar sig att det är en gammal teknik för att projicera bilder. Tekniken är gammal som fasen, och går faktiskt tillbaks till tidigt 1700-tal, och kanske ännu tidigare.

Man använde sig av en modifierad Laterna magica, mobil och med förmåga att byta mellan flera bilder kvickt. På det viset kunde man projicera läskiga figurer, skelett och jävlar och sånt, på olika bakgrunder, såsom halvgenomskinliga väggar och till och med rök och vattenånga.



Man verkar förresten ha företrädesvis ha projicerat bakifrån det man projicerade på, vilket gjorde att publiken inte såg projektorn. Fast rätta mig gärna om jag har uppfattat tekniken fel, för när jag skriver detta är det fortfarande morgon och jag är inte på humör att gräva djupare, utan nöjer mig med att surfa runt lite.

Sent omsider kommer jag till varför jag skriver detta över huvud taget. Jo, när jag som sagt letade efter låten "Phantasmagoria" ramlade jag över en sida som verkar vara en riktigt bra resurs, och som innehåller en jäkla massa bilder i ämnet och angränsande ämnen: EARLY VISUAL MEDIA - A PICTORIAL MEDIA ARCHEOLOGY MUSEUM.

Där finns som sagt mycket att titta på och lära sig, bland annat då om just Phantasmagoria (12 sidor). För den som tycker att bakprojektioner på skelett och sånt verkar tråkigt och vill ha nåt mer jordnära finns där nakenbilder att titta på. Kanske inte så grafiska som dagens nakenbilder, men väl stereofotografiska.

Nu vaknade Grooveshark, men låten fanns inte. Well, jag och du fick i alla fall lite lärdom på kuppen, eller åtminstone en bra länk in till sådan.
---
Läs även andra bloggares åsikter om phantasmagoria, stereofotografi, projektion

Jag har inget vettigt att säga/skriva

"Har man inget vettigt att säga ska man hålla käften". Om man överförde detta talesätt till bloggar skulle det kanske bli: "Har man inget vettigt att skriva ska man ge fan i't", eller nåt liknande. Som tur är överför man inte det talesättet till bloggar, för gjorde man det skulle det knappt finnas några.

Jag har varken något vettigt att säga eller att skriva. Det var förresten rätt länge sedan jag hade det, när jag tänker efter. Tur då att man kan plåta istället, för om det stämmer att en bild säger mer än tusen ord så sker ju detta sägande inom betraktaren, och då är det helt upp till denne att vara vettig eller ej. Fotografen är oskyldig.

Här är några på måfå-bilder från min eftermiddagspromenad idag.




---

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, inget vettigt att säga, bloggande

Kvällssväng på Nordiska

En sväng till Nordiska museet sista timmen innan stängning. Inte särskilt mycket folk där utan ganska ödsligt, vilket var trevligt. Rätt mörkt också, förresten. Dock vet jag inte om mörkret berodde på den sena timmen eller om det alltid är så. Trots mörkret blev det ändå några bilder.


Man kan inte säga annat än att det är ganska katedraliskt därinne. Förvisso kitschigt att bygga så, men det gick inte att komma ifrån att det ändå kändes mäktigt att befinna sig långt under kryssvalven.


Det finns många små fina detaljer överallt att titta på, för den som har ögonen med sig. Till exempel avslutas det här trappräcket av sten in i ett hål ur vilket en bister vovve tittar ut.


Alla svenska museum med självaktning kör med små dockskåpsmiljöer att studera.


Porslinsfiguriner var det ingen brist på uppe på tredje våningen. Den här grodan fick mig att bli sugen på att se "Det susar i säven" igen.


En sköldpaddstjej av det ekivoka slaget; på ovansidan ser man en glipa i hennes byxor. Är det en tvålkopp eller en askkopp? Ingen aning - det är ett konstigt föremål över huvud taget.


På tal om konstiga föremål: en ljusstake gjord av en fågelfot.

Det var en liten Strindbergsutställning på andra våningen, förresten. Bilder på Strindberg, små skrifter i original, målningar. Ja, allt sånt där. Och en bild på Strindbergs ena hand. Den mannen hade korta fingrar fick jag för mig. Handen såg ut som en mullvadstass.


På djurgårdsbron efteråt, i en glipa mellan räcket och en lyktstolpe, satt en liten mus. Undras om den hade Strindbergstassar.
---
Läs även andra bloggares åsikter om nordiska museet, kväll, saker, museum