Jag var ute på en äng på söndagskvällen. På avstånd svävade en dimma över marken. Det kunde ha känts kusligt, men gjorde inte det Jag stod och tittade mig omkring efter nåt att fotografera, men fick strax fly eftersom väta trängde in i skorna.
Mörkret föll sen snabbt, så jag gick hem. Väl hemma åt jag lite glass. Snart börjar en ny vecka, tänkte jag och glodde lite slött ner i tallriken. Sedan tog jag fram och läste de sista sidorna i en bok, och funderade över om jag inte borde skaffa mig ett par läsglasögon. Det här är livet, tänkte jag. --- Läs även andra bloggares åsikter om ängar, dimma, melankoli, glass
När jag var liten och jag och min brorsa bråkade och förde liv kunde det hända att våran morsa dök upp och sade nåt i stil med:
- Kan ni vara tysta!! Vad är det här för jävla kackalorum?!
Fast hon sade nog inte 'jävla' förresten, nu när jag tänker efter, men kackalorum sade hon i alla fall. Jag frågade aldrig vad ordet betydde, även om det lät rätt skumt, för jag förstod ju. Nationalencyklopedin bekräftar:
Kackalorum kackalo´rum, bråk och oväsen (som låter som ett gräl e.d.; vard.).
Nu av en tillfällighet snavade jag över faktumet att man inom det engelska språket också använder detta ord, om än med en annan stavning: cockalorum. Kanske ändå inte så märkligt eftersom vi europeer har många snarlika ord vi delar på. Nå, betyder det samma sak då? Jag menar, det borde det väl ...? Jag kollar upp ett par engelska ord-ställen:
cock·a·lo·rum (kk-lôrm, -lr-) 1. A little man with an unduly high opinion of himself. 2. Boastful talk; braggadocio.
cockalorum [ˌkɒkəˈlɔːrəm] 1. a self-important little man 2. bragging talk; crowing [from cock1 + -alorum, a variant of Latin genitive plural ending -orum; perhaps intended to suggest: the cock of all cocks]
Inte alls samma betydelse, visar det sig. Är inte det märkligt? Undras vem som kom på ordet först, och undras varför de inte betyder samma sak. --- Läs även andra bloggares åsikter om cockalorum, kackalorum, ord
Trots att kameran jag har nu är bättre än kameran jag hade förut och att jag hade föresatt mig att när jag väl köpte en ny kamera så skulle jag bli mera noggrann i mitt plåtande - tänka lite mer på komposition och kamerainställningar och allt det där - så har jag behållit samma plåtarbeteende som jag alltid har haft; lite slarvigt och hafsigt och hastigt sådär.
Ovanstående mening är antagligen den längsta jag någonsin har skrivit, och jag är inte helt säker på att den hänger ihop grammatiskt, men skitsamma. Det jag ville ha sagt var egentligen att jag tar bilder lite på måfå, och då blir resultatet därefter. Å andra sidan är jag mest ute efter att dokumentera det jag ser när jag plåtar, och eftersträvar inte att göra vackra eller konstnärliga bilder.
Fast tar man tillräckligt många på-måfå-bilder händer det ibland att man blir ganska nöjd med åtminstone vissa av dem, så funkar det med mig. Men det gäller som sagt att ta många. Särskilt gäller det när jag plåtar folk på stan, för då håller jag kameran typ nere vid höften och ser inte riktigt hur det blir. Rätt fräckt kanske, men sån är jag.
Igår lyckades jag ta en sån bild, en sån jag blev riktigt nöjd över. Rent fototekniskt vet jag inte om den blev bra, men jag tycker att de som var med på bilden blev bra. De funkade liksom i förhållande mot varandra, både avståndsmässigt och ansiktsmässigt.
De flesta korten jag tar blir bara ögonblicksbilder i ordets egentliga betydelse - man tittar till på dem i ett ögonblick och sen är det inte mer med det. Det är väldigt sällan som jag tycker att mina bilder håller för några längre stunder, men just den här tycker jag gör det. Jag tycker den berättar en historia (som det så fint brukar heta) - att den bjuder till att fantisera lite om och kring.
Jag brukar inte gilla att reklama eller prata gott om mig själv eller om det jag gör, men just här gjorde jag tydligen ett undantag. --- Läs även andra bloggares åsikter om bilder, foton, tanter
Hela tiden under min lunchrast hörde jag ljudet av polissirener komma från alla håll och kanter. Och högt ovanför mitt huvud svävade en helikopter. Detta störde/ackompanjerade mitt lilla entimmes plåta-hundägare-projekt. När rasten var slut läste jag i tidningen att ettrånhade begåtts. Därav ljudet alltså, men hundar och deras ägare blev det ändå.
Det här var ju ganska flott, må jag säga. Jag gick förbi en portöppning, en sån där bred genom vilken bilar kan ta sig in till kvarterets innergård. Portvakten verkar att ha sin egen lilla vrå i väggen. Är det en backspegel jag ser?
En närmare titt visar att just en backspegel sitter monterad där. Backspegel samt ringklocka och en massa sladdar. Flott, som sagt.
I den här videon nämner jag filmen "Farlig förbindelse", men där nämnde jag allt fel. I själva verket var det "Basic Instinct" jag tänkte på, och då särskilt på den här scenen.
Och bilden jag använde och klippte ut hål för fingerbenen i, den hittade jag här. --- Läs även andra bloggares åsikter om basic instinct, fingerben, klippdockor
Gamla simmarkompisen (jag förklarar här) Hasse har scannat ett gäng gamla foton på mig. Det är bilder jag inte har sett förut. Det är möjligt att jag så småningom då och då gödslar bloggen med en och annan av dessa bilder, men tills vidare nöjer jag mig med denna.
80-talet, första halvan. Den gamla devisen, eller snarare uppmaningen att: "BETRÄD EJ SPÅROMRÅDET" tycks jag skita i. Några år senare började jag förresten jobba på SJ. Vilken skiva bär jag på? Jag frågade Hasse. Tydligen är det John Hiatts "All of a Sudden". Jag minns inte hur den lät, men det går säkert att ta reda på. --- Läs även andra bloggares åsikter om John Hiatt, 80-talet, jag
Min kamera har ett gäng förinställda lägen, typ "fota fyrverkerier-läge", "fota snö-läge" och liknande. Och så finns läget "Pinnhål". Bilderna man tar blir alltså vinjetterade (ljusa i mitten och mörka längs kanterna och hörnen). Ja, som tagna med en hålkamera alltså.
Jag brukar inte använda mig av detta pinnhålsläge. För det första kan man ju vinjettera i efterhand och därigenom behålla bilderna oförstörda, och för det andra är det ju lite kitschigt, åtminstone tycker jag det.
Å, som det brukar heta, andra sidan, å andra sidan - det kan också bli lite läckert. Betoning på kan alltså, för det är långt ifrån alltid det blir okej. De här bilderna tog jag nyss. I mitt tycke är det nog bara skyltdockan som "funkar".
Jag kom just att tänka på att vad coolt (jag kommer inte på nåt mer passande ord än coolt - möjligen flådigt) det vore om man hade Månbas Alpha-kläder. Ännu coolare vore det om man var ett helt gäng som hade det samtidigt, kanske i nåt sammanhang, typ bloggträff eller liknande.
Jag säger det naturligtvis, och tänker tanken som, ett skämt, men ju mer jag tittar på bilderna börjar jag tänka, och nu på allvar: Vill ha! --- Läs även andra bloggares åsikter om Månbas Alpha, kläder, coolt, flådigt
En av fördelarna med facebook är ju att man kan återknyta kontakten med vänner från förr, och nu på sistone har jag hamnat i kontakt med några gamla simmarkompisar. Jag simmade fram tills typ 1983. Jag och vissa av vattenpolarna umgicks väl ett par tre år efter det också, men sen började folk simma åt olika håll i livet. Vissa kanske fortsatte att umgås, jag vet inte, men åtminstone jag började jobba, fick barn och tappade kontakten.
Nu knyts trådar ihop igen och som en konsekvens av det börjar gamla bilder stiga upp mot ytan. Dessa bilder taggades med mitt namn igår, och är från den första halvan av 80-talet, möjligen 1984.
Anledningen till att jag ser så tuff ut på den vänstra bilden, och så glad ut på den högra, är antagligen att jag ännu inte kunde föreställa mig att jag skulle bli en sån som tappade håret. Brorsan min, han var alltid lite tunnhårigare än jag när vi var yngre, och jag mobbade honom alltid för det och sa att han skulle bli flintis tidigt i livet. Nu blev det inte riktigt så. Han har samma mängd hår som förr medans jag har en tiondel av mitt kvar. Så kan det bli. --- Läs även andra bloggares åsikter om hår, 80-talet, facebook
Hans Arnoldhar gåttoch dött. Han var en av sveriges allra största inom sitt område, så schweizare han från början var. En gång i tiden - ja jävligt långt tillbaks - brukade jag klippa ut hans teckningar ur tidningar där jag fann dem, och sparade i en låda. Vars den samlingen är nu vete fasen. Om någon skulle be mig beskriva Hans Arnolds stil skulle jag säga: En kombination av HR Giger och Hieronymus Bosch. Eller hur, det låter väl rätt passande?
En stor utställning med hans livsverk nu, det kanske vore nåt. Ja det vore det. --- Läs även andra bloggares åsikter om döden, hans arnold / Sydsvenskan, HD
Lite på kul sådär smög jag omkring idag mitt på dan och tjuvtog foton på folks neder respektive överkroppar. Jag fick för mig att det kanske kunde se kul ut om man mixade om dem sedan. Så här blev det. Bra? Nja ...
På promenaden fastnade jag framför en bergssida där det drippdroppade av vatten. Vattnet kom från en skog längre upp på berget, och det var ditupp promenaden sedemera tog mig. Jag fastnade framför nåt konstigt som satt på berget, nåt hårt och marmoraktigt som såg organiskt ut på nåt vis. Kanske var det kalk av nåt slag.
När jag ändå stod där och glodde passade jag på att filma lite. Inte det ovan beskrivna skumma materialet, utan det drippdroppande vattnet. Filmen ligger sist i den här posten. Sedan vände jag blicken nedåt. Allt stänkandet, i kombination med det kalla vädret, hade fått gräset att bli inkapslat i is. Det såg rätt skumt ut det med.
Efter en lång vandring uppåt, uppåt och uppåt kom jag till bergets topp. Tack vare att stället låg lite otillgängligt till var där inte många spår av människor - det var liksom rent och fräscht däruppe. Jag tänkte att den här pölen, den kunde jag, om jag hade upptäckt stället i somras, ha stoppat fötterna i och tagit mig ett litet fotbad. Det hade varit mysigt.
Men det gick naturligtvis inte, för nu var det redan vinter och kallt och på pölen var det is. Jag blev faktiskt lite sugen på att spränga det tunna istäcket med en naken fot och ta det där fotbadet ändå, men jag avstod, vuxen som jag är.
Istället sträckte jag på mig och spanade ut över nejden. Utsikten var inte dålig. Faktiskt, den var långt ifrån dålig - den var riktigt finfin.
Men det som stiger upp måste sjunka ner, och då jag hade stigit långt över mina medmänniskor blev jag tvungen att återigen sänka mig ner till deras nivå. Jag började nedstigningen, och efter en stund fullbordade jag den. Sen gick jag en bit och kom till en gångtunnel. Klottret därinne hade jag fotat förr, men nu hade en text tillkommit, så jag tog ett nytt foto.
En container passerades av eder undertecknad, och på vardera sidan av dess kortsida hängde ett gäng krokar. Jag tyckte de såg ut som klor - som om ett monster höll fingrarna över containerns kant.
