Bakvänt

Ingmar Bergmans Viskningar och rop.



På svenska heter den som sagt Viskningar och rop. En direktöversättning till engelska borde ju kunna vara Whispers and Cries, men istället heter den Cries and Whispers. Jag har funderat över detta, utan att riktigt komma fram till något.



Men nu kom jag på vad som skulle kunna vara en anledning. Whispers and Cries låter lite som frukostflingorna Rice Krispies. Och även om Bergman och tjejerna omkring honom på bilden här ovan inte ser ut som de skulle banga för en skål med såna, så är det möjligt att man kände att namnkopplingen lite grand skulle fjanta ner filmen.

Ja jag vet, jag är fruktansvärt långsökt här. Men vafan, det ska man ju få vara.

En fågel häromdan

På jobbet häromdan fann någon en liten svart fågel stående utanför Berwaldhallen. Den bara stod där och kunde liksom inte annat. Jag brukar ha en slags Äh, låt'en va, den klarar sig säkert-attityd till sånt, men Katarina, en tjej på jobbet, tyckte att den borde tas omhand.



Så vi, eller snarare Katarina då, tog in den i Berwaldhallens artistentré och ställde kartongen nära ett element.  Och där satt den ett bra tag, flera timmar faktiskt. Att leva i en box gjorde dess eventuella skador kanske varken till eller ifrån men åtminstone var den skyddad från omvärlden.

Katarina ringde djurambulansen. Jag visste inte att en sådan existerade, men det gör den. Den tog dock sin tid på sig att komma. Som alla liknande verksamheter måste den antagligen prioritera mellan jobben, och en chockad koltrast kanske inte kommer särskilt högt upp.

Nu verkade pippin bli lite piggare. Den hoppade ur sin låda och satte sig en bit ifrån. Den hade dock en ganska trött uppsyn. Vi tänkte att den kanske skulle må bra av lite frisk luft, så vi stoppade tillbaks den i dess box och bar ut den. Men den ville inte längre veta av sin tillfälliga människoboning utan stapplade iväg och satte sig invid ett lite bergsparti. Då kom djurambulansen.



Vad som hände sedan vet vi inte. Kanske lever den och flyger omkring uppe i himlen, kanske är den död och befinner sig i himlen. När det kommer till fåglar verkar det ju gå på ett ut.

Nåt fasteliknande

Jag såg Vetenskapens värld häromdan, då det handlade om att fasta. Det ligger uppe på Svt Play i ett par månader, sen får man väl söka på nätet ... jodå. Det finns olika sätt att fasta på, och en metod skulle vara att man ett par dagar i veckan nöjde sig med ca 500 Kcal. Det låter ju inte riktigt som fasta, eftersom det ju betyder att man kan käka typ en Big Mac de dagarna, men tydligen så räcker det för att trigga igång cellerna så att de ... ja, vad det nu var - nåt nyttigt.

Så jag tänkte prova - idag. I vanliga fall ser mina dagar ut så här: Till frukost, ca fyra mackor plus ett glas saft. Till lunch ... tja, det brukar bli pasta med korv/köttbullar/nåt som går snabbt. Till middag, nåt som liknar lunchen. Innan sänggåendet, några mackor och ... ja, saft. Antagligen är jag vid det här laget rätt inpyrd i aspartam. Jag har dock tänkt skippa saften framöver.

Nå, så idag ska jag som sagt leva på 500 Kcal. Jag åt inget när jag gick upp (kl 6), utan det väntade jag med tills jag kom till jobbet. Det blev ett ägg. Ätandet av detta ägg tog fem minuter. Jag ville passa på att njuta. Det var nån timme sedan, i skrivande stund. Under dagen har jag tänk få i mig ett par Varma Koppen (ja, jag vet att det säkert innehåller en massa kemikalier och onyttigheter), nån grönsak eller en frukt, och sen avsluta dagen med ett ägg.

Vi får se om jag klarar av det.

---
Update: I skrivande stund är klockan ca tio i två. Det är nästan fem timmar sen jag skrev sist. Sedan dess har jag ätit en Varma Koppen samt druckit kaffe. Jag är faktiskt inte överdrivet hungrig. Det hela kanske är en fråga om inställning bara?

Update 2: I skrivande stund är klockan kvart över 6 på kvällen, och jag lider inte alls. Allt jag har ätit hittills idag är ett ägg och två Varma Koppen. Jag har bara kommit upp i ca 250 kalorier. Skumt att jag inte lider, för det trodde jag att jag kulle göra. Innan jag lägger mig ikväll får det bli ett par ägg och en liten banan.

Update 3: I skrivande stund närmar sig klockan åtta - dan efter. För ett par timmar sedan åt jag ett par mackor. Gårdagen gick ju hur bra som helst, inga problem alls. Jag kom nämligen ganska snabbt på knepet - att när man väl äter, äta långsamt. Det verkar som att mättnaden, i den mån sådan uppstår, kvarstannar längre då.

Vi får se om jag kommer att testa på detta igen. Kanske blir det en vana. Kanske inte.

Grumlig inblandning.

I tv4:s program "Jenny Strömstedt" pratades det häromsistens om Billström och om buss-apartheid och allt det där, om rasistiska mekanismer i samhället, typ. I den vevan nämner gästen, skådespelaren och dramatikern Shima Niavarani följande: "... Sveriges grumliga inblandning under förintelsen ..." utan att närmare gå in på vilken inblandning det handlar om och hur pass grumlig den var.



Programledaren ber henne heller inte att utveckla saken, så där blev man som tittare sittande undrande över den där inblandningen. Jag märker att jag kanske låter raljant, men det är jag inte. Jag har nämligen en riktig nollkoll på förintelsen. Men okej, Wikipedia finns ju, så jag går dit och läser om saken.

Det verkar som att redan 1942 kom det små hintar till omvärlden. För vår egen del genom att ett fotografi föreställande en massavrättning av judar på omvägar nådde kung Gustaf V. Han skickade det i sin tur till Georg VI av Storbritannien. Samma år började tidningar skriva om judeavrättningar, men ännu tolkade man det inte som ett systematiskt massmord.

Lite i taget sipprade väl sedan saken ut. Jag läser: "Att massakrer pågick började tränga ut till allmänheten.". Dock verkar ingen ha förstått vilken omfattning det rörde sig om, vilket kanske inte var konstigt eftersom: "Samtidigt förblev det som skedde olagligt enligt tysk lag under hela kriget, och mördandet kunde alltså inte bedrivas fullständigt öppet, annat än nära fronten och i mer eller mindre avskurna områden i öster.". 

Ja, då har vi lite koll. Men hon, Shima Niavarani, sa ju att Sverige var grumligt inblandat, vad menade hon med det? Ingen aning, istället verkar Sverige ha varit förhållandevis sjysst. På sidan "Sverige & Förintelsen" läser jag: "Antalet judiska ansökningar om inresetillstånd ökar [1941] avsevärt. UD tar vissa dagar emot 40-50 ansökningar om dagen. En stor del beviljas utan hänsyn till tidigare krav på politiska orsaker.". Jag tycker inte det låter som grumlig inblandning.

Nå, nu har jag skrivit en hel del om något som jag egentligen inte är jätteintresserad av, och varför har jag det? Jo, jag tror nämligen att det Shima sade bara var nåt hon tyckte lät bra; "Det var bergis så, typiskt gamla 40-talssvenskar liksom". Och programledaren sa inte emot eftersom hon antagligen hade lika dålig koll hon med.

Fast rätta mig om jag har fel, det har jag inget emot.

Mun

Uppdelningen

En busschaufför tycks ha sorterat passagerare utifrån konceptet att de med typiskt svenskt utseende åker i en buss och de med utländskt utseende i en annan - hädanefter, för att det är så enkelt och smidigt att generalisera, kallad vita bussen och svarta bussen. Man kan läsa om saken i: ab, exp, dn och svd, och säkert på en massa andra ställen.

Åtminstone påstår en passagerare att uppdelningen handlade om detta, busschauffören själv säger att det handlade om att olika passagerarkategorier - "snusgubbar" och "icke snusgubbar" - lämpligen färdas separat. Logiken i chaufförens uppdelning undgår mig, men å andra sidan är jag inte särskilt insatt i frågan. Inte alls, närmare bestämt.

Men låt oss för enkelhetens skull utgå från att chauffören var en riktig fullblodsrasist som verkligen ansåg att apartheid på bussarna var finfina grejen, och att svarta bussar och vita bussar was the way to go, liksom. Då känns det ju ganska rimligt att han blev - som han ju faktiskt blev - bortplockad. I diskrimineringsbegreppet, åtminstone i detta fallet, ingår ju inte bara att en grupp får en mer negativ tilldelning av något än en annan, utan att denna andra grupp, här de som hamnade i den svarta bussen, känner sig utsorterade på grund av medfödda egenskaper. Man kan liksom inte hålla på så.

På både min twitter och på min facebook har det retweetats och delats friskt om saken. Man har varit klart indignerade över busschaufförens beteende. Utropen har låtit i stil med "Åh fy! Vad är det som händer? Vars är samhället på väg? Bor vi nu i nazityskland - det verkar ju så!!". Nå om det har varit en busschaffisarnas P. W. Botha in action så kanske det inte är mer än rätt att folk blir harmsna.

Men här till det knepiga. Alla (jag generaliserar och säger "alla" fast jag såklart inser att det inte rör sig om riktigt alla) som delar och retweetar saken borde kanske ta och titta på sina egna sorteringar och val här i livet.

Om vi tänker oss att valet att bo i ett icke invandrartätt område är samma som valet att sätta sig i en vit buss, och att valet att sätta sina barn i en icke invandrartät skola är samma som valet att sätta sig i en vit buss, och att valet att jobba på en icke invandrartät arbetsplats är samma som valet att sätta sig på en vit buss - ja, då behövs ju inte den där busschaffisen eftersom man själv redan är honom.

Jag säger inte att de som klagar på saken är dumma typer som borde byta ner sig och börja åka med den svarta bussen, utan jag säger bara att man ska inte kasta sten i glashus.

3D-skrivare

Såg just Kobras program om 3D-skrivare. Jag har länge, på bloggar och hemsidor och liknande, följt utvecklingen av såna. De är på gång nu - snart i var mans mun - eller åtminstone på var mans skrivbord. Och kvinnas. Fast mun .... kanske kommer tandläkarna att ha sådana. De kanske kommer att ta 3D-bilder i ens mun, och redan på plats skriva ut löständer och fyllningar. Det vore ju finfint.

Fast jag kommer att tänka på ett annat användningsområde, nämligen kartor. Alltså kartor som i Google maps. Det finns ju redan 3D-modeller att stoppa in i sin Google Earth, så varför inte skriva ut dem som fysiska föremål också. Det blir nog nåt sånt. Att kunna skriva ut sitt hus, sitt kvarter, sin ort, det vore nog nåt. Kanske kommer modelljärnvägarna att få en liten revajvel i samma veva.

Sömnen

Natten mellan förra söndagen och måndagen sov jag bara en timme. Småsegt, men så kan det vara ibland, och jag har ändå inget precisionarbete att utföra, utan kan kosta på mig att vara lite trögtänkt och klumpig. Det var emellertid ingen kul natt, så vis av den upplevelsen gick jag upp hyfsat tidigt på söndagsmorgonen. Alltså igår.

Det blev rätt mycket gående igår också, i solen och friska luften. Jag hade bestämt mig för att lyssna på en Peter Wahlbeck-intervju i samband med gåendet, och han pratade på så pass att jag gick minst en mil. Intervjun, som snarare var en lång föreläsning från Wahlbecks sida, var bra och kan rekommenderas.

Tidigt uppstigande och frisk luft-knallande, efter det så borde det ju vara bäddat (höhö) för en god natts sömn inför arbetsveckan. Allt är förvisso relativt sägs det ju, och en lång sömn för vissa kan ju vara en kort sömn för andra. Men hur blev min sömn då, blev det en riktig skönhetssömn? Den här bilden kan ge en ledtråd.



Fy! Cirka en kvart sov jag. Sista gången jag tittade på klockan var den tjugo i sex. Jag tänkte nog nåt i stil med: Kanske borde jag gå upp och ta ett par mackor, men sedan måste jag ha somnat, för jag vaknade av att klockan ringde, och då var den sex. Ca en kvart. Fy!

Testar Feedly

Sedan gårdagens Der Untergang-känslor angående den förestående nedmonteringen av Google Reader har jag nu lugnat ner mig lite grand. Jag har, i väntan på att något bättre ska dyka upp, skaffat mig en rss-läsare som verkar funka: Feedly.

Den är långt ifrån klockren, och dess mobil-app är bara jobbig, men den funkar tills vidare.  Det finns olika vyer att se på sakerna man prenumererar på. Jag har ställt in det så att det åtminstone liknar Google Reader lite grand som jag hade det.



En jobbig sak med Feedly, förresten, är att mapparna/kategorierna i sidebaren visar att det finns noll feeds i dem, när man har läst feedsen.



Detta är störande - mapparna/kategorierna borde istället helt försvinna ur ens åsyn när de är tomma. Fast det kan ju röra sig om handhavandefel från min sida. Nåväl, tills det kommer ett bättre alterntiv kör jag med Feedly.

Drömmar och flöden

Vaknar mitt i natten av en obehaglig dröm. Jag har dödat folk och styckat dem. Delarna har jag gömt här och där. Jag har lite ångest över att ha tagit liv, men den stora ångesten kommer sig av att jag tror att jag har gömt kroppsdelarna på för dåliga ställen, och att jag därför kommer att åka fast, och det är av den ångesten jag vaknar.

Jag somnar om och drömmer att uttrycket "Folk i farten" på engelska är: "People in the mix". Jag vaknar till, ligger och stirrar ut i mörkret och tänker: Kan detta verkligen stämma? Då ringer väckarklockan.

På tåget in till jobbet twittrar jag den senare drömmen. Sedan läser jag vad andra har twittrat, och får då mig till livs en riktigt störande nyhet: Google Reader läggs ner. Vad i hellskotta?! Typ hela mitt internetliv är ju uppbyggt kring just Google Reader. Okej, om någon läser detta så skulle jag vilja ha svar på denna fråga:

Vilken rss-läsare ska jag ha istället?

---

Update: Den här hittade jag.



Min reaktion var exakt som Hitlers.

En egyptisk geoglyf

Visste du att det finns nåt som heter geoglyfer? Det rör sig om figurer skapade av människor, ofta så stora att de syns från hög höjd (geoglyferna alltså, inte människorna). "Nascalinjerna" är ett exempel på geoglyfer. Nyss var jag inne på Google maps, och råkade då hoovra över Egypten en liten stund. Och se där, en geoglyf. Undras vad de vill signalera med denna jättepenis. Att det är stake i Egypten? Eller att de har kukat ur?

Ingen aning, men det skulle mycket väl kunna röra sig om ett test från Googles sida. För att se vilka som verkar stanna till över denna formation. Som verkar ha livlig fantasi. Som man i så fall kan rikta ännu mer skräddarsydd reklam till. Fan! Ännu mer Viagra-spam i mailboxen.

Mobilen, milen, filen

Gårdagen, Onsdagen den 6:e Mars, var en ledig dag för mig. Jag hann med en hel del saker. Framåt kvällen rapporterade jag på facebook (eller om det var twitter, jag orkar inte kolla) ungefär följande:

Jag fick tillbaks min mobil. Jag sprang en mil. Jag drack lite fil.

Tandläkaren klockan tio. Tatiana hette hon denna gång, det hade jag fått reda på när jag beställde tiden. Konstigt, jag var helt säker på att hon skulle vara blek i hyn, ha rakt, långt svart hår och vara smal. Namnet lät ju liksom så: Tatiana. Istället, visade det sig, var min tandläkar-Tatiana en knubbig, korthårig tant.

Tanden var en rotfylld tand som hade tappat sin fyllning. Längst bak i munnen och svår att se - det lilla jag kunde se i spegeln liknade en flygbild över Colosseum. Jag trodde de bara skulle fylla upp med ny fyllning, men nu var det så illa att tanden var sprucken i två delar, hela vägen ner, så den fick ryckas ut.

Ingen fast föda och ingen ansträngning på ett par dagar, var uppmaningen jag fick.

Efteråt satte jag mig på bussen mot Farsta. Efter en och en halv vecka fick jag tillbaks min mobil från reparationen. Alla appar var borta, den var fabriksåterställd, så det blev till att sätta sig och tanka ner nya. När det kom till att plocka ner löpar-appen hade jag glömt namnet på den jag brukade använda (det var Sports Tracker, men det kom jag på först senare framåt kvällen), så det fick bli den som, såg jag på en snabbgoogling, verkade populärast: RunKeeper.

RunKeeper var bra, jag testade den under en mils springande. Jag sprang i snigelfart. Officiellt för att tandläkaren hade sagt åt mig att inte anstränga mig, men den krassa sanningen är att att jag inte längre orkar springa fort. Jag har sjangserat på den fronten, ordentligt.

Ja, filen då. Jag fick mobilen, sprang milen och drack filen. Jag kunde ju inte annat efter tandutdragningen. Men en liter fil ger ingen bestående mättnad, så efter en timme kokade jag mig ett par ägg och åt dem.

Dagen avslutades med en liten hutt Fernet Branca.

Färdig att hämtas kanske

För lite mer än en vecka sedan pajade min mobil. Jag lämnade in den på reparation, och har sedan dess kunnat följa dess öden och äventyr på nätet. Nu verkar den vara klar.

Inlämningsställe: Farstaplan 25
Telefon: Samsung I9100
Reparationsdetaljer: Byte av kretskort. Byte av externt kontaktdon. Uppdatering av mjukvara. Fabriksåterställning. Produkten fungerar utan anmärkning vid slutkontroll
Servicehistorik
2013-03-04 Produkten har skickats från Telenors serviceverkstad till din butik. 
2013-03-04 Din produkt har blivit hanterad och är avslutad av tekniker och väntar på att bli tillbakaskickad.
2013-02-28 Reparationen har börjat.
2013-02-26 Vi saknar reservdelar till produkten.
2013-02-26 Produkten är mottagen på Telenors serviceverkstad och väntar på service av en av våra tekniker.
2013-02-25 Produkten är skickad från butik till Telenors serviceverkstad.
2013-02-24 Produkten är inlämnad i butik och kommer att skickas till Telenors serviceverkstad.

Jaha, som jag ser det tog det en dag att transportera mobilen från inlämningsstället till serviceverkstaden, så om detta även gäller på tillbakavägen, ja då borde den finnas att hämtas idag. Dock, jag jobbar ju länge på dagarna, så idag blir det inte, men kanske i morgon för då ska jag till tandläkaren.

Känns bra, men inte så supertoppen som jag hade trott. Det tog 4-5 dar, sedan släppte abstinensen så smått. Samma tid, när jag tänker efter, som att göra sig av med ett kaffeberoende - några dar.

Fryst bild

Äh, inget speciellt.
Det var bara det att jag just hade tittat på "Julietta och andarna", och efteråt ställt mig att diska. Mediaspelaren jag normalt använder när jag ser på film stannar när filmen är slut, men den mediaspelare jag använde nu var inställd på att börja om från början.

Så där, mitt i ljudet av rinnande vatten och slamret av knivar och gafflar hörde jag ännu en gång den bekanta Nino Rota-musiken. Hållandes mina våta händer upp i luften tog jag mig  till datorn. Jag ville inte blöta ner tangentbordet, så jag sträckte fram ett långt pekfinger till långknappen och tryckte. Bilden frös: denna.



Jag började ju här med ett 'Äh, inget speciellt', och det var det ju heller inte. Men jag tyckte ändå att det var lite kul att bilden frös just när han i förgrunden visade sin profil samtidigt som bara halva ansiktet på kvinnan syns. Det ser lite kul ut, lite som i en ABBA-video.

Filmen kan förresten rekommenderas starkt. Jag brukar se den med några års mellanrum. Och skulle man inte gilla den kan man ändå ha behållning av den tack vare dess snygghet.

Typ en mil

Sprang en mil för första gången på evigheter. Eller trodde jag i alla fall, för efteråt när jag mätte upp min runda (här kan man göra det) så visade det sig att det bara blev 9,5 km. Ändå sprang jag i en timme och fem minuter. Trodde att det borde räcka till en mil. Nåja, jag kan ha tagit det alltför lugnt och försiktigt.

Jag halkade förresten när jag var fem minuter från slutet. Ner i backen, parering med handflatorna och en smäll på knät. Såriga handflator och ett blåmärke på knät blev resultatet. Gjorde ont som fan, men som tur var tror jag ingen såg mig.

Orättat

Ibland tycker jag inte det finns nån anledning att rätta folks felsägningar, för ibland funkar felsägningar lika bra som rättsägningar, och ibland, om inte rätt - så i alla fall roligt och innovativt. Jag halvkänner en chilenargubbe samt en tjej från Turkiet. Bägge är såna som säkert - jag har inte frågat - har varit i Sverige ett bra tag, men ändå inte lyckats samla på sig varken särskilt många svenska glosor eller lyckats särskilt bra med uttalet, men som liksom tar igen det med roliga höftningar som gör att man ändå fattar.

Chilenargubben, jag träffade på'n imorse, och det var därför jag började tänka på saken, skulle hänvisa till en halvchef. Han kom dock inte ihåg chefens namn och inte heller ordet chef. Han skulle nog ha gjort det i vanliga fall, men nu var det så att säga i förbifarten, och då försvann det. Istället tänkte han nog: "Hmm ... nån som är högre än jag ... ", och sade därför, istället för "Chefen": "Den store mannen". Jag tyckte det lät klockrent, särskilt som chefen i fråga rent kroppligt inte är en särskilt stor man, och rättade honom därför inte.

Turktjejen, eller snarare kurdtjejen, är lite som chilenaren, hon drar till med det som låter bra. Men häromdan dock, blev det fel. Vi pratade om att som behovsanställd i upphandlingstider på ett bemanningsföretag så är det viktigt att man kommer bra överens med dem vilka man har satts att jobba. Hon tyckte det funkade bra på den aktuella arbetsplatsen, och det hon ville säga var att hon nog var omtyckt.

Fast ordet omtyckt föll här bort, och ordet hon istället tog till var "Älskad": "De på den avdelningen älskar mig. Och de där älskar mig. Och jag tror ni kanske också älskar mig. Är det så?" Jag svarade att självklart är det så,  och lät därmed bli att rätta henne. Ja vad i helvete, why not, tänkte jag; att säga så spred ju liksom lite glädje på arbetet, så varför inte.