Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Jag var iväg till Myrorna i Ropsten idag. Det är en rätt stor Myrorna. Stor, eller åtminstone lång, är också rullbandet som leder upp från Ropstens tunnelbana. Bänkarna i backen mellan rullbanden är fascinerande byggda, tycker jag.
Myrorna ligger i närheten av en massa oljegrejor, typ depåer eller raffinaderier eller vad det är, och jag kommer alltid att tänka på Stephen Kings "Pestens tid" när jag ser dem. I boken sprängdes såna.
Den här skivan blev jag sugen på att köpa. Sedan slog det mig att jag inte har nån grammofon, så jag fotade den i stället.
Jag köpte brallor. Beigea brallor blev det, såna som går jätthögt upp över magen. Jag gillar den fasonen på byxor, men min omgivning brukar ha synpunkter på det snygga i det. Nå, det skiter jag i.
Jag fyndade. Peter Nilsons "Rymdväktaren" har jag förvisso läst både en och två gånger, men det är skönt att äga den.
"Tintin och de blå apelsinerna" är en Tintin-film med riktiga skådisar. Jag har alltid varit nyfiken på hur det ser ut, och fyrtio spänn kunde det ju vara värt att stilla den nyfikenheten. Den är från 1964. Tittar jag på dvd:ns baksida, på bilderna där, så är Tintin misstänkt lik Gunde Svan. Jag återkommer med en rapport när jag har sett den. --- Läs även andra bloggares åsikter om myrorna, fynd, tintin
Jag minns att när jag en gång köpte den och läste den så blev jag lite besviken; den var ju liksom inte alls som de andra böckerna i serien. Men nu, många år och ett par tre genomläsningar senare har jag ändrat mig. Boken har förresten gjorts om till en opera av Philip Glass. --- Läs även andra bloggares åsikter om böcker, omslag, doris lessing / ISBN 0-394-50914-5
Super Cliff Hangers - Turbo, till på köpet. Jag såg den gamla leksaksbilbanan genom ett dammigt källarfönster. Underligt nog - eller kanske inte ett dugg underligt, förresten - blev jag enormt sugen på att äga en bilbana.
Eller varför inte en tågbana ... TYCO, de som gjorde Cliff Hangers-banorna, de gjorde ett supersnabbt tåg också - som kunde hoppa!!! Spana in den här gamla reklamen.
Funkar kraften fortfarande? Det var ett tag sedan jag använde mig av den. Jag testar på några torra pinnar. Kan jag lyfta dem med endast koncentrerad tanke?
Skämt åsido, jag har saknat en funktion att kunna vända om film till baklängesfilm, och nu kanske jag har hittat det rätta verktyget: Avidemux. Tyvärr är jag inte särskilt haj på hur olika format och kodningar funkar, så som synes blev filmen här ovan ganska okvalitativ. Men jag kanske lär mig.
---
Läs även andra bloggares åsikter om film, baklänges, avidemux
Ibland hamnar man (eller åtminstone jag) i ena slags klåfingriga perioder. Det är då man får för sig att flytta om saker, ändra på länklistor i bloggen, byta skrivbordsbakgrunder stup i kvarten och ... lägga in nya ringsignaler i mobilen (så ofta att man inte fattar att det är ens egen mobil det ringer i när det ringer). Så här låter mina ring och sms-signaler just nu.
Som alla vet är kosmos och hela verkligheten en lök, och som alla lökar består den av lager på lager. Vår egen verklighet - tillvaron vi lever i - är endast ett av dessa lager. Vi kan inte färdas till våra grannlager, varken det vänstra, det högra, det övre eller det undre, så långt har kvantforskningen inte nått ännu, men ibland kan vi skymta dem.
Dagar när vädret växlar mellan sol och regn och sol igen är dagar man kan få sig en skymt. Det är vår undre granne vi kan se då. De små vattenansamlingarna på den ångande asfalten fungerar som fönster, och böjer vi oss fram och tittar in i dem kan det hända att vi får syn på vår grannvärld - Pöltava.
Scannern stod på när jag kom hem från jobbet. Det brukar vara lite krångel att få fart på'n då dess sladdar måste dras över stock och sten varenda gång, så jag ville passa på mens den var igång. Jag hade nån slags gratistidning i väskan. Jag bläddrade i den och hittade Robyn. Henne fick det bli.
(De öppnas i egna fönster)
Jag har haft min scanner - en Epson Perfection V10 - i flera år nu. Den var skitbillig vill jag minnas, och jag förvånas fortfarande av hur bra den ändå är. --- Läs även andra bloggares åsikter om robyn, scanner
Det berömda uttrycket "Ingen människa är en ö" utgör den första meningen i ett längre resonemang, signerat renässanspoeten John Donne. Uttrycket upprepas ofta i olika sammanhang, och tas väl kanske som en slags sanning. Dock, det upptäckte jag när jag var inne på en sida för maskeradkostymer, så verkar det finnas undantag.
Säg gärna till om det är nåt jag har missuppfattat. --- Läs även andra bloggares åsikter om talesätt, öl
Wikipedia: "Huvudfotingar betecknar figurer som barn oftast ritar som sin första teckning av en människa, långa ben som sitter på ett huvud, ingen kropp. De ses som ett led i barns utveckling av sin förmåga att avbilda verkligheten."
Jag har en liten diskussion på gång på facebook, ett litet snack om de så kallade huvudfotingarna. Huvudfotingarna är ju verkligen ett begrepp här i Sverige, ett ord man känner igen, men går man till engelska Wikipedia hittar man inget motsvarande ord.
De beskrivs som "combined head and body"-figurer, de kära huvudfotingarna. Det föreslogs "tadpole figure" på facebook, att det är ordet de engelsktalande människorna använder. Kan det stämma? Tadpole är förresten grodyngel på engelska. --- Läs även andra bloggares åsikter om huvudfotingar
Ibland finner man sig gåendes där, hör sina steg eka mot gatstenen på en av livets mellangårdar - de sjaviga ställena mellan tillvarons plus och minuspoler. De finns i olika fasoner, dessa gårdar, men de mindre trevliga är nog i majoritet. Till de mindre trevliga hör gårdarna: mellan Eld och Vatten, mellan Himmel och Helvete, mellan Hopp och Förtvivlan. Till de trevliga hör dem: mellan Hägg och Syren. Men så finns de där gårdarna som är svårare att definiera. Mannen på bilden här nedan befinner sig på en sådan. Han vandrar: mellan Fritz och Elvira.
Jag undrar hur han mår. --- Läs även andra bloggares åsikter om mellangårdar
Inspirerad av Mia is a geeks post "Gatufoto med IXUS – i färg" plåtade jag från höften på väg hem från jobbet igår. Jag är rätt lång och gänglig av mig, och när jag stövlar fram med tremilakliv skapar gängligheten och farten en ofrånkomlig pendelrörelse av allt jag håller i händerna. Kameran, till exempel.
Väl medveten om denna pendling försökte jag inte ens sikta in mig på nåt motiv, jag tänkte att turen och rena tillfälligheter istället skulle fixa saken. Tillfälligheternas makt är förresten stor, det är min känsla, och jag tror dessutom att denna makt är släkt med seendet av mönster och figurer i moln och liknande. Dock vet jag inte hur.
I vilket fall som helst så blev det över 40 bilder. Hur många av dessa blev då något att ha? Ungefär fyra. Typ nittio procent av bilderna jag tog blev alltså helt värdelösa. De föreställde himmel, allmänt sudd och delar av min egen tumme - till exempel. Här är de jag tyckte blev rätt okej.
Som synes blev de rätt mörka. Detta kommer sig av att jag hade motljus hela tiden. Men jag sket i att åtgärda detta i photoshop hemma, utan tyckte att ungefär så här blev de ju, take it or leave it liksom. Men helt "äkta" är de ändå inte, för jag har klippt bort en hel del runtomkring-detaljer och ramat in dem. --- Läs även andra bloggares åsikter om gatufoto, motljus
Jag såg det först i ögonvrån, något mörkt ovalt som låg och guppade och vältrade sig i dyningarna. När jag kom närmare såg jag vad det var - ett ananashuvud, till hälften flytande, till hälften vilandes på bottnen. Det var ruttet och murket och gråbrunt. Dess nederkant var på gränsen till helt bortskuret, vilket skapade illusionen av en mun. Det såg rätt kusligt ut, tyckte jag, särskilt som vågorna fick munnen att röra sig. Det såg ut som den talade.
Vad försökte den säga? Var det ett litet råd på vägen? En varning kanske? Ett rop på hjälp? --- Läs även andra bloggares åsikter om ananas, kusligt
Visste du att det finns en ruta att kryssa i på Google Maps så dyker en massa webbkameror upp? Det kanske är gammalt detta hära, men faktiskt rätt nytt för mig. Alla kameror är inte i bruk jämt, och alla funkar inte. Dessutom finns det säkert massor av kameror som inte indexeras av Google Maps. Men det blir en hel del kameror i alla fall, man får helt enkelt trycka på ikonerna och se efter.
En annan intressant grej med Google Maps är att man kan kryssmarkera namnet Wikipedia också, och då dyker ett gäng Wikipedia-ikoner upp.
Att att hoppa från plats till plats och surfa runt bland dessa Wikipedia-artiklar oväntat kul. Ett fullgott alternativ till det vanliga planlösa surfandet, och dessutom lär man sig saker. --- Läs även andra bloggares åsikter om google maps
Idag, från en stund före tolv tills en bra stund efter, satt jag i spänd gamnackeposition hängandes över mitt Gmail. Jag hade sett Lensway-annonsen i Metro på vägen in till jobbet, och gudarna ska veta att jag behöver nya glasögon, så jag anmälde mig på Lensway och väntade. Och väntade. Och väntade. "Kl. 12.00 får du ett mail med en hemlig kod" stod det; i skrivande stund är klockan snart halv fyra och fortfarande inget mail i sikte. --- Läs även andra bloggares åsikter om annonser, lensway, glasögon --- Update: Klockan är nio på morgonen - över ett dygn sedan jag såg annonsen, och snart ett dygn efter att jag skulle få mailet. Jag går in på Lensways hemsida, och inte ett spår efter nåt om saken.
Då och då har jag fått för mig att jag ska lägga in nåt på Wikipedia, men det brukar spricka på att det är så förbannat krångligt - eller att det åtminstone verkar vara så förbannat krångligt. Varför kan inte Wikipedia ha en vanlig editor, typ sån man bloggar med?
Jag tror att om det skapades en sån så skulle Wikipedia bli ännu större och bättre. Framför allt så skulle nog de svenska miniartiklarna som baseras på sina stora engelska förlagor nog växa till sig, vilket vore trevligt. --- Läs även andra bloggares åsikter om wikipedia, krångligt, editorer
Det snackas om att riva brandstationen i Midsommarkransen, läser jag. Jag bor inte i Midsommarkransen och jag är inte där särskilt ofta, så egentligen borde jag väl inte bry mig.
Ändå suckar jag när jag läser om saken. Det verkar, om man ser på utvecklingen de senaste åren och på framtidsplanerna man läser om, som att om en byggnad är det minsta snygg - som till exempel brandstationen är, enligt mig - så löper den risk att försvinna. Det verkar fan vara en naturlag. --- Läs även andra bloggares åsikter om brandstationer, byggnader, arkitektur, snyggt
Trots ofriskt allmäntillstånd begav jag mig in till stan. Ett par Ipren gjorde att tillvaron blev tillfälligt farbar. Vädret var ju så grymt ju, så hade jag stannat inne hade ... ja, det känns helt enkelt fel att sitta inne i det här vädret.
Jesusmanifestationen verkar vara nåt i stil med 1:a maj, fast för kristna - rätta mig om jag har fel - och den tycktes äga rum idag. Jag var i kungsan, och det var dit alla tusentals kristna vallfärdade. Det blev en femminuters film.
Det är svårt att föreställa sig det, men alla kanske inte vill se fem minuters Jesusmanifestation-film. Tillhör du detta hypotetiska fåtal vill jag ändå uppmana dig att kolla in 1:50 och nån minut framåt, då håller jag nämligen kameran i höfthöjd utefter min sida medan jag tar mig fram genom folkmassan, det ser rätt kul ut.
Det blev en del plåtande också. De här bilderna, till exempel.
Jag är tydligen inte i toppform idag. Tycks ha fått nån bacill som har satt sig överallt i kroppen. Ändå vill jag nog ta mig ut en sväng i solen, en liten i alla fall. Så medan jag låter Iprenet verka pysslar jag ihop en fotoram. Det har visat sig att jag gör just det när jag inte har nåt bättre för mig, pysslar ihop fotoramar. Just den här skall föreställa en grön metallic/hammarlack-platta med flänsar man viker över fotot.
[Bilderna tog jag från "White Slaves of Chinatown", en svartvit historia från mitt födelseår, 1964] --- Läs även andra bloggares åsikter om förkylningar, sjukdomar, fotoramar
Strandvägen i Stockholm. Ena hållet leder mot djurgården, gärdet och så vidare. Det andra hållet leder in mot centralen och city. De båda körbanorna hålls isär av en rätt trevlig allé. Jag går den vägen - genom allén mot centralen - när jag går hem från jobbet. Idag fick jag för mig att jag skulle plåta en bild var (typ) 30:e meter medan jag gick där, och sätta ihop dem till ett bildspel.
--- Läs även andra bloggares åsikter om strandvägen
Det läggs spårvagnsspår här och där i stan, till exempel på (eller kanske i) Strandvägen. Jag går där varje dag, så jag följer processen. Det intressanta, tycker jag, är att man alltid tänker sig spårvagnsspår som räls nertryckt i asfalten - en rätt simpel historia alltså - men istället verkar det funka precis som med vanliga tågspår. Det är slipers och det är räls och det är det vanliga gruset - men med asfalt ovanpå. Rätt intressant.
Motion Capture och/eller Performance Capture, det kallas lite olika saker, och jag kan inte riktigt förklara hur det funkar. Lite kort kanske man kan säga att man placerar "punkter" på en skådis och filmar denne. Dessa punkters rörelse i förhållande till varandra registreras av en dator. Sedan, i datorn, kan man runt de numera digitaliserade punkterna bygga vilken figur som helst. Gollum i Sagan om ringen funkade så, och även vissa av figurerna i Pirates of the Caribbean. Blåingarna i Avatar med. Kolla här.
Jag antar att filmsnutten förklarade bättre än jag. Nåja, du fattar. Och här kommer min framtidsförutsägelse. Jag tror att sådana punkter i framtiden kommer att finnas utplacerade precis överallt. Alltså inte på människor, utan på hus, gator, ja allt.
Förresten på människor med, de som vill. Nå, i framtiden (om några få år bara) kommer vi alla att gå omkring med specialglasögon. Dessa glasögon innehåller starka datorer, eller är kopplade trådlöst till såna, som har till uppgift att med ledning av punkterna bygga upp alternativa miljöer.
Förstår du? Jag menar så här: Du tittar på ett fyrkantigt, grått hus, ett parkeringsgarage kanske, men genom dina glasögon ser du något helt annat. Du kanske ser en rosa, pulserande klump. Varför du skulle ställa in dina glasögon på just det filtret vet jag inte, men jag antar att du tycker det ser ballt ut.
Jag står bredvid dig med mina egna glasögon på mig. Mitt filterabonnemang har gått ut, och jag har inte orkat fylla på't, så jag får nöja mig med parkeringsgaragets default-inställning. Där du ser din pulserande klump ser jag istället en träbyggnad ... med en jäkla massa reklam på.
Och så kommer det att funka. Man knåpar ihop sina egna filter, köper eller abonnerar på såna. Det blir som ringsignaler till mobilen ungefär. Vissa dagar väljer man att leva i en Audrey Hepburnsk technicolor-värld, och nästa dag kanske det blir i en Giger-inspirerad gotik.
Vissa företag kommer att försöka skydda sina byggnader, störa ut folks filter till förmån för sina egna kampanjer och logoprofiler, men duktiga knepknåpare kommer att spräcka skydden. McDonaldsrestauranger kommer till exempel kunna se ut som blodstänkta slakterier på utsidan, om man nu känner sig anti McDonalds.
Och så vidare och så vidare. Så tror jag framtiden kommer att bli. Arkitekturen kommer att bli lidande i förlängningen, men det kommer att bli kul ändå. --- Läs även andra bloggares åsikter om motion capture, framtiden
Vissa ord kan bara födas ur felsägningar/felhörningar. Okej, man kan hitta på alla möjliga ord direkt i huvudet, men vad skulle meningen vara med det? Det är de spontana nyorden som är bäst.
Jag hörde nyligen ett sånt ord. Det var en felsägning i det tv-sända radioprogrammet Rivstart. Ordet var så knasigt och oanvändbart till annat än som felsagt ord att det blev kul. Fast roligast, tycker jag, är att tjejen som säger ordet fattar att hon har sagt fel efter att han bredvid gör det.
Det är där komiken uppstår, i glappet mellan att säga och att fatta vad man har sagt. Felsägningshumor är antagligen en av de lägsta humortyperna som finns ... och därför en av de högsta. Åtminstone tycker jag det. Här är klippet förresten, det höll jag på att glömma. --- Läs även andra bloggares åsikter om humor, ord, rivstart
Nämen kolla vad gulligt! En liten murgröna i en liten olivoljeflaska. Det är jag som har stoppat kvisten i flaskan, och den står framför mig på jobbet. Jag gjorde det igår.
Men kommer den att klara sig, slarvigt sliten från sin moderplanta som den är? Och hur ska jag göra när jag går på semester om en månad? De sydeuropeiska ekonomierna rasar ihop som korthus, i Thailand bränns och dödas det, och på Island spyr underjorden upp plymer av aska - men kommer den att klara sig? Jag som inte har gröna fingrar. --- Läs även andra bloggares åsikter om växter, murgröna
Hur blir det om man gör fel helt medvetet? Blir det nåt över huvud taget? Det var väldigt sol-ljusstarkt ute mitt på dan, och efter den förutsättningen ställde jag in min kamera ... not!
Jag gjorde tvärtom, alltså som om förutsättningarna vore de motsatta. Här är några av bilderna jag tog.
Tillfördes bilderna något när det mesta togs ifrån dem? Känns de lyckade eller bara felexponerade? De kanske känns pretentiösa? Sånt kan man fundera över. När jag fick för mig att göra så här var jag i viss mån inspirerad av Lensbabie. --- Läs även andra bloggares åsikter om bilder, exponering, utfrätt
