Denna årets sista julidag knatar jag runt på stan. Det är varmt, men inte för varmt. Söker ändå upp skuggan mest hela tiden. Vilar, kollar mail, dricker en McDonalds-kaffe som jag släpar med mig. Tar alldeles för många kort.
En stor rumpa, alldeles bredvid gångbanan. Klart man tittar lite, och när man har tröttnat på det är det kul att se andra titta lite. Folk reagerar olika. En del skrattar, vissa försöker att inte se och vissa bryr sig inte. De flesta som befinner sig i sällskap bestående av fler än tre skrattar, noterar jag. Det var nog dagens spaning det.
Karl den 12:e-statyn i Kungsan. Någon har ställt frågan: “Varför trodde du Breivik var muslim?”.
Förresten, statyn omgärdas av fyra kanoner (eller om det är blomkrukor), och dessa i sin tur omgärdas var och en av fyra hundar. Kan någon tala om för mig varför hundarna kräks?
Min blogg går lite på halvfart just nu. En del av det jag kanske borde ha skrivit här hamnar numera på facebook, och ännu mera numera på Google+. Men det är inga viktigheter du eventuella läsare går miste om, utan mest jox. Fotandet tar en del av min uppmärksamhet också. Så det går som sagt lite på halvfart. Då passar det bra att en nyfunnen nätbekantskap får gästblogga lite här, och på det viset hålla bloggen varm. Jonna heter hon, och här är hennes första post.
Helt vanlig torsdagskväll som spenderades med allmänt kringströvande innanför tullarna. Här är några iakttagelser kring Strömbron,
Detta är samma dag som jag skjutsade en arbetskollega från jobbet ut till busshållplatsen. Vi blev stannad av polisen, det är tydligen olagligt att skjutsa på cykel. De här två såg så lyckliga och harmlösa ut, har svårt att se det farliga i att skjutsa, när cyklar med bara en rumpa på far fram som skjutna ur kanoner.
/Jonna
En bra grej med Google+ är, tycker jag, att bilderna jag tar med min (android)mobil hamnar där automatiskt. Alltså de läggs inte upp/postas, utan de hamnar i ett album som jag kan plocka bilderna ifrån. Smidigt, för då slipper jag ansluta mobilen till datorn.
Fast de flesta (eller åtminstone några) bilderna jag tar med mobilen brukar jag skicka direkt till facebook. Det känns ganska opretentiöst. Inga förbättringar av bilderna blir det – det är lite som att ha en gammal vanlig odigital kamera; bilderna som tas är bilderna som blir.
Det finns förvisso en del inställningsmöjligheter på mobilkameran, men de har jag hittills inte brytt mig om. Nå, till saken (som i det här fallet betyder att jag inte har nåt att blogga om men tycker att jag har försummat bloggen lite och därför bara skriver på; fingrarna bestämmer vad jag ska skriva), Här är några mobilbilder.
Igår kväll. Sjubläcket kanske. Möjligen åtta. Sitter i en trapp på söder och provar ölsorter. Det finns en del fina trappor där, och just trappor tror jag kan vara en otippad konkurrent till parker. Utsikten är oftast bättre från en trapp, och man sitter planare.
Kvällsöppet apotek igår kväll, ca 10, strax innan stängning. Hon på bilden bara satt där. Hon plockade med varorna, byggde små högar och pratade högljutt i telefon (nåt om mäklare, lät det som). Ingen lodistjej, utan en vanlig ung tjej som hade gjort sig riktigt hemmastadd.
I förrgår tror jag det var. Halvvägs mellan Farsta och Farsta strand. Jag skickade bilden till facebook. Tyckte jag var putslustig. Skrev: “Undras vilken orsaken var.”.
Brorsan har köpt en kolonilott. Nej förresten - ett kolonihus. Det är inte meningen att man ska odla där. Bara vara. Kanske odla sitt inre, vad vet jag. Det ligger hyfsat nära från där jag bor. Jag kan säkert knalla dit på mindre än en och en halv timme. Helt i linje med mina normalpromenader alltså. Ändå är det rena bonnlandet där.
Jag och en av sönerna stack dit igår. Vi skulle assistera brorsan med röjning av busk och sly. Vi skulle gå, sonen och jag, men så halvvägs mötte vi brorsan. Han kom åkandes i sin jobb-bil. Sonen var naturligtvis snabbast att paxa framsätet, så jag fick sitta inklämd därbak, bland stegar och metallfjädrar och rörbitar och tänger och allt det där.
Utsikten från mörkret därbak var först mina knän, som var hopvikta likt armarna på en bönsyrsa, och sedan bakrutan och sedan den bortrusande vägen och skogen som kantade den. Jag kände mig lite hemlig på nåt vis. Lite mexikansk flykting över gränsen typ, eller kanske förrymd fånge. Efter ett tag dök en motorcykel upp bakom oss. Den följde våran väg en bra bit, och dess lutande i kurvorna och förarens mörka kläder och visir, bidrog till mina lastutrymmefantasier.
Nå, till slut var vi framme. Vi röjde rätt hårt i ett par timmar. Högt och lågt åkte åt helvete, så blad och gräs och jord yrde omkring mig. Jag var som en arborist, korsad med ett tryffelsvin. Vi blev svettiga och skitiga, så när vi kände oss klara badade vi i viken nedanför. Jag tyckte att nakenbad kunde ha funkat, men jag tilläts inte.
Jag passade på att tvätta mina svettiga och jordiga kläder i sjön, och hängde sedan upp dem på en lina som jag drog från stugan, över den nytuktade marken, och knöt vid ett träd. Fast det var för sent på eftermiddagen vid det här laget. De blev inte riktigt torra.
Klockan är strax före 11 på förmiddagen och jag är rätt nyvaken. Semestern rullar på - i nån vecka till. Man kan inte säga att jag har nåt ligga på stranden och pressa-väder direkt. Varken jag eller nån annan. Jag vrider en sömnknastrig nacke mot fönstret. Ser ut som regn.
Semester för mig innebär som sagt att jag sover längre på morgnarna, och gör man det minns man lättare sina drömmar. I alla fall jag. I alla fall nattens sista drömmar. De brukar förresten vara lite mindre surrealistiska, kanske för att det redan är dag och små gnistor av verklighetsförankring smyger sig in. Det här vaknade jag ifrån nyss:
Jag låg på sjukhus. Jag låg i en säng (som nog skiljde sig från verkligheten genom att vara alldeles för smal samt att den stod mot en vägg). Jag hade de där vanliga sjukhuskläderna på mig, de vita, sladdriga och lite svettiga som blandade ihop sig med sängens lakan, som verkade gå i samma fason.
Jag hade dropp, vill jag minnas. Vad låg jag egentligen inne för? Fan vet. Bredvid droppslangar och jox hängde den där kalla på hjälp-knappen ned i ett snöre, och bredvid den hängde en sjukhusradio, en sån där som är inbakad i en kudde. Det var förvisso en avancerad radio, för man kunde lyssna på ljudböcker.
Tyvärr fick man inte välja vilken bok man ville höra, utan det valde sjukhuset ut. Det jag fick lyssna på var en slags självbiografi i roadmoviestil, skriven av han sverigedemokraten som har varit i hetluften ett par dagar nu - Kent Ekeroth.
Ekeroth beskrev hur han hade kommit till Gotland. Han satt på en handduk på en gräsmatta och solade. Det var ett tunt gräslager. Ett par centimeter gräs, sedan några centimeter gjord, sedan den stora, råa kalkklippan som är Gotland (om Gotland verkligen är beskaffad så vet jag inte, utan förlitar mig på Kents något poetiska beskrivning).
Han hade rökt två cigaretter. Dessa låg nu bredvid honom i form av små fimpar. Men var skulle han göra av dem? Det fanns inga askkoppar i närheten, och allt han hade med sig var badbyxorna han bar, handduken han satt på, en ölöppnare samt en liten kompress, en sån man kanske sätter på skoskav eller brännblåsor.
Han berättade hur han funderade över vad han skulle göra. Sedan kom han på att han kunde ju gräva en grop med ölöppnaren och stoppa fimparna i hålet. Så han gröpte ut hålet, lade fimparna i kompressen och klumpade ihop den till en liten boll och begravde den i hålet. Sedan lade han på en grästuva och det hela såg ut som om ingenting hade hänt.
Men han hade dåligt samvete. Han gillade inte att skräpa ner - men vad hade han egentligen för alternativ? Han rättfärdigade sitt fimpgömmande för sig själv genom att säga att fimparna nu låg säkert i jorden och att framtida arkeologer skulle bli glada över detta.
Jag låg där i min sjuksäng och lyssnade och tyckte att hans resonemang var konstigt. Han kunde ha lagt fimparna bredvid sig och tagit dem med sig när han hade solat färdigt. Rätt dålig bok, tyckte jag, men lyssnade vidare eftersom jag inte hade något bättre för mig.
Ja sedan vaknade jag. Låg och tittade upp mot taket en stund och reste mig sedan upp, knäppte på datorn i förbifarten på väg ut mot köket och kaffekokning och mackbredning. Datorn är lite trögstartad, så den behöver lite framförhållning. Sedan satte jag mig ner och bloggade (det du läser nu, om du har orkat hit) bort en hel halvtimme av mitt liv i onödan. Men jag säger som Kent i drömmen - vad har jag egentligen för alternativ?
Jag satt på ett fik i Farsta. Ensam och därför pillandes med mobilen. Jag läste av min Facebook, sedan gjorde jag likadant med Google+ och sedan spelade jag in lite ljud. Egentligen hade jag satt mig där för att på ett avslappnat sätt plåta förbipasserande, men inga roliga typer passerade. Så jag pysslade med mobilen.
Jag kom på att jag kunde spana in Riksantikvarieämbetets fornminnes-app “Kringla”. Jag gjorde så och såg då att jag satt högst fem minuters gångväg från minst ett fornminne. Så jag drack ur mitt kaffe, slog på GPS:en och började gå.
Jag knatade omkring i midjehögt gräs, och kortbyxig som jag var nojade jag lite över fästingar (och nu sticks det över hela benen i skrivande stund, så nojan verkar bestå). Nå, till slut sammanföll min lilla blå prick och symbolen för fornlämningen ….
… och jag fann mig stående på en liten bergknalle till stenhäll. Jag tittade ner på berget. Inga hål eller gropar. Jag utökade mitt sökande till nån meter kring mina ben. Inga hål. Jag sökte och sökte. Jag sökte av hela hällen.
Inga gropar, inga hål. Jag förstod att jag inte skulle hitta något. Kanske gräs hade vuxit över fornlämningen. Så kan det ha varit. Gräs och mossa i kombination med min bristande hålvana gjorde mitt fornfinnarföretag fruktlöst.
Jag föll ned på knä. Jag släpade mina händer över berget; kanske kunde jag hitta någon “äkta” ristning, en båt, till exempel. Men icke. Däremot kände och såg jag ett rakt streck som stack upp från ett annat rakt streck. Ett vertikalt ur ett horisontalt – eller tvärtom om man vill. Kanske ett T.
Men äsch, sådana T finns inte i futharken, så det var nog bara ett par vanliga skåror, låt vara raka. Fast i hemlighet “vet” jag att det var ett fornminne, mitt T. Däremot, några meter därifrån och på hemväg, fann jag på en papperskorg lite klotter som var ganska runlikt.
Det blir nog ingen Indiana Jones av mig. Knappt nån Thor Heyerdahl. Möjligen – med tanke på mina högtflygande spekulationer om icke-existerande runor – en Däniken.
Nu när jag har en mobil med internet vill jag kunna läsa Blogger-bloggar på ett smidigt sätt. Så de som inte redan har anpassat sina Blogger-bloggar till mobil-läsning, gör så här.
Hade ett ärende in till Farsta på förmiddagen. Det småregnade. Sedan småregnade det inte. Sedan småregnade det igen. Det var sånt där lite småregnigt väder, hit och dit.
Jag gick ner till sjön. Det var öde där. Kunde ha nakenbadat. Gjorde det inte. Knatade sen runt i krokarna. Hukade under träd ibland, när det småregnade. Fotade några kort. Åkte hem.
Jag fick för mig att jag behövde en ny ringsignal. Hittade "Ringtone Maker", en gratis-app som låter mig välja bland ljudfilerna jag har i mobilen, klippa ut en snutt ur någon av dessa, och sedan göra resultatet till min ringsignal (eller dedicera den till en viss kontakt). Så här fick det bli.
Var på fotopromenad med Dawid Norrvi inne i stan idag. Det där riktiga flowet i fotandet uteblev, men det är bara bra för då slipper jag hålla på och trixa med bilder så länge. Sällskapet var trevligt dock, och när vi passerade Kulturhuset såg jag att man kunde gå in där och lägga sig och ta sig en flygtur över Stockholm. Jag filmade en snutt. En fläkt gjorde att man knappt hör vad jag säger - men ni fattar grejen ändå.
Inatt drömde jag att jag såg en pelikan sittandes vid ett plank. I drömmen sade någon: "Jamen javisst är det en pelikan, de har börjat öka som fan i Sverige." Jag har faktiskt sett en pelikan i Sverige en gång. I fritt tillstånd. Den flög över vattnet vid stadshuset i Stockholm, men nästan ingen tror mig när jag berättar det.
Igår såg jag förresten en korp. Den flög ovanför mig. Det var min första korp på hyfsat nära håll. Jag skulle vilja komma ännu närmare. Jag gillar kråkfåglar. Vi är omgivna av djur, både i drömmen och i verkligheten. Här är några djur jag har stött på de senaste två dagarna.
En låtsasorm på ett låtsaspiano. Båda funkar dock som de ska. Pianot kan plinga och ormen kan slingra.
En lillgroda (eller padda). Det gick knappt att gå där den var. Det var minst en sådan per kvadrat-decimeter.
Den kröp på mitt ben. En fästing är det va?
Den satt i gräset. Sort? Ingen aning. [Update:Nu vet jag.]
De här fina grodorna satt på en fontän i Norrtälje.
I en diskussion på Google+ berättade Mia* att Elo hade gjort en version av 'I bergakungens sal'. Detta visste jag inte, men det fick mig att fundera över musiken på sjuttiotalet. Sjuttiotalet inföll (eller vad det heter) medan mina levnadsår löpte mellan sex och sexton. Antagligen en ganska påverkbar tid.
Har man inte varit med om ett visst årtionde är det nog lätt att missuppfatta tiden och tro att alla liksom var en del av vad som senare skulle symbolisera detta årtionde. Till exempel så gick alla omkring med stel hållning och hade vita linnekostymer på sig under 'Det glada 20-talet', och när de inte gjorde det deltog de hurtigt och dog heroiskt i 'Det stora kriget'. Det här kanske stämde in på vissa, men absolut inte alla. En random bondlurk från djupaste mellansverige kanske inte ens hade hört talas om varken det ena eller det andra.
Samma var det med mig. Fastän jag verkligen simmade mitt i 70-talsflödet gick mig det mesta förbi (jag var förresten också simmare under de flesta av de åren). All denna proggen och hela vänsterrörelsen och Olof Palme och allt det där, vad var det? Huvudsaken var ju att mina byxor var utsvängda på rätt sätt och att de kom från 'Puss & Kram' (eller möjligen 'Gul&Blå') och att mina träskor var snabbglidande nedslitna på rätt fason.
Musiken då? Tja, Nationalteatern (som min yngsta son förresten såg på Peace&Love-festivalen) var ju bra emedan deras låt 'Jack the Ripper' handlade om en seriemördare, vilket ju var coolt tyckte jag. Ifall sedan denna låt egentligen kanske handlade om något helt annat, ja det gick i alla fall mig förbi. Fast annars var det inte mycket svensk musik, som jag minns det. Jo förresten: Ted Gärdestad, han både var och är fortfarande bra. Skivan 'Upptåg' var rätt sönderspelad på min lilla grammofon.
Nu kan man ju tycka att det är en jävla skillnad mellan 6 och 16 år. Det är det förvisso, men som jag minns saken skolades man illa kvickt in i popmusiken så fort man började skolan. När jag var tio hade jag rätt hyfsad koll på the Sweets tidigare karriär, och hade börjat lyssna på Queen (medan jag satt inlåst i mitt rum och varvade läsning av 'Sagan om ringen' med Erich von Däniken.
Fan, jag skulle inte skriva så här långt. Har egentligen inte tid. Dagen tar ju slut. Skulle egentligen bara lägga in några youtube-videos med musik jag gillade på 70 talet. Nå, här kommer en del (bara en del, eftersom jag säkert har glömt en massa):
Brittisk folkrock var stort på 70-talet. Band som Steeleye Span, Fairport Convention och Pentangle. Men deras existens hade jag inte den blekaste aning om, utan har upptäckt (och börjat grymt uppskatta) på senare år, medelst Spotify.
Nå, 70-talet gled över i 80-tal, och fast jag fortfarande gillade (och gillar) Queen och Kate Bush hade min musiksmak börjat spreta ordentligt. Typ Ska-musik gillade jag, Specials och Selecter och Madness, det gjorde alla jag kände, men vi alla hade förstås våra personliga ivägspretningar. Jag gillade exempelvis B-52's och Steely Dan.
Ja, hela 80-talet gick. Och 90-talet. Och 10-talet. Fan, plötsligt känner jag mig gammal (att den här texten hittills har tagit mig en stelbent, stelryggad och stillasittande trekvart att skriva hjälper förstås också till). Måste sluta skriva nu. Gammal man behöver sitta på balkongen och dricka en kaffe. Men innan jag går - vad lyssnar jag på i dagsläget? Tja, en blick ner i mobilens låtlista berättar att PJ Harveys senaste rullar ganska så frekvent. Så här kan det låta.
För ett par veckor sedan plockade jag med mig lite växter från sjön, och dessa placerade jag i akvariet. Tydligen, det såg jag igår, fick jag minst två små röda maskar med på köpet. En av dessa filmade jag.
Vissa dagar är det som att jag kommer in i ett slags flow med fotandet. Jag plåtar allt som rör sig, och jag gör ingen större skillnad på om det är fint eller fult det jag fångar på bild, eller om det blir välkomponerat eller ej. Jag bara klick, klick, klickar loss.
Igår var en sådan dag, och av alla jäkla bilder jag tog hamnade hela 69 stycken på flickr. Kolla här, eller om du vill se dem i form av ett bildspel.
Ännu en dag i semesterns tecken. Jag kom gåendes, och på min väg stod en bil fot, stirrandes mot mig.
I Farsta, en stund senare. Det du ser på bilden här nedan, det är synen jag såg en höst eller vinterkväll år 1976. Så lägg till lite kallt mörker, för illusionens skull, och ställ en kö med människor där. Ta sedan bort "Antonio's"-skylten där, backa några meter och titta uppåt, där du ser en stor skylt: Fanfaren.
Ja, stället på bilden är ingången till bion Fanfaren. Den är borta sedan länge, men år 1976 stod jag där och köade. Det var jag och min farsa som väntade på att få se "Mannen på taket". Jag var 12 år, men hade farsans avlagda pilotglasögon på mig för att se äldre ut. Jag kom in. Jävligt bra film.
Nå, man kan inte drömma sig tillbaks till gamla onda tider hur länge som helst. Jag gjorde som jag brukade därpå, jag stövlade ut i skogen. Jag hade mobil-appen "Kringla" påslagen. Tanken var att jag skulle kolla in lite gammalt jox i markerna.
Men i skogen var det jäkligt myggigt, så jag gav strax upp. Jag knatade ner till vattnet och spelade in lite ljud. Jag funderar på att skapa mig ett litet ljudarkiv.
Nu har jag haft min kamera - min Panasonic Lumix LX3 - i ungefär ett års tid, och på det stora hela är jag rätt nöjd. Den funkar bra om jag håller mig hyfsat nära objektet jag ska plåta, och att detta helst sker i nån slags stadsmiljö. Naturen är för murrig och buskig för att det ska se riktigt bra ut. Men jag har lite kritik, och det är att - särskilt nu, sommartid - bilderna tenderar att få en "tecknad" känsla över sig. Här är ett exempel från igår:
Förstås det vad jag menar? Nå, det är inte säkert att det är kamerans fel. Jag tror att detta möjligen uppstår när jag i solljuset underexponerar, för att jag vill undvika att det ljusa blir utfrätt, och att jag efteråt hemma med Photoshop försöker kompensera tillbaks underexponeringen genom att lägga på "Shadow/Highlight". Då ser det lite "tecknat" ut. Jag tror dessutom att faktumet att jag har anti-rörelseoskärpan påslagen på kameran också kan spela in här.
Om det finns nån duktig photoshoppare därute som är bra på hur man ljusar upp mörka partier så berätta gärna hur.
Well, igår var jag och badade, och efteråt - seg och varm som jag var, såsade jag omkring i Farsta centrum med kameran i ena handen och en McDonalds-kopp kaffe i den andra. Rätt länge. Det blev en jäkla massa bilder, och många av dessa kan du sehär.
Jag tycker mig ha märkt att i Skogås, där jag bor, har kvinnor utstyrda på det här viset ökat rejält i antal de senaste två åren.
Fast jag har ingen aning om ifall det har kommit hit en massa kvinnor som redan går klädda sådär, eller om det är dem som redan bor här som har börjat klä sig så.
Jag skaffade en ny mobil för nån vecka sedan. Länge tvekade jag mellan Samsung Galaxy S II och iPhone 4. Det fick bli Samsungen. Om jag valde rätt eller fel får jag nog aldrig veta.
Nå, flera hundra i månaden får jag betala för att ha den, så det gäller här att skapa sig ett behov som inte fanns där tidigare – till exempel att använda den inbyggda kameran. Här är ett gäng bilder jag har tagit med den. Några av dem har jag skickat direkt till facebook vid fototillfället, och några av dem har jag bara plåtat i största allmänhet.
En kebab på mitt lokala kebabställe.
Tåget har rullat in på Läggesta station. Av någon anledning kör de med ett svart lok. Det är snyggt, men passar inte ihop med resten av tåget, som är målat i de fula ljusblå-röda SJ-färgerna.
Måndag kväll, den fjärde Juli. Dottern fick fyra mörtar. Yngsta sonen och jag själv blev helt utan. Vi hade aldrig varit på det stället förut. Vi hade hittat dit efter en del irrande. När det blev mörkt och vi skulle gå hem hade vi ett mindre helsike att hitta vägen. Trots att Skogås är ganska bebyggt finns en del stora (stiglösa och bergochdaliga) skogspartier, och ett sånt hamnade vi i. Fast att ta sig igenom det tog nog kortare tid än vad det kändes som, och förresten fick vi se ett rådjur.
Såna här fina hembyggen till spön körde vi med.
En testbild bara. Inomhus utan blixt. En av A4:or tillverkad poster som sitter på min vägg.
Jag kan inte förstå varför jag har plåtat en mäklarannons.
Såna här lappar delas allt som oftast ut när man åker pendeltåg i Stockholm. Funkar det på liknande sätt i andra delar av landet?
En liten skog. Jag tror jag fick en fästing vid fototillfället.
Ja, och så de obligatoriska vintage/toycam/polaroidbilderna då, de som alla som har hyfsat nya mobiler lägger upp på nätet för jämnan. Töntigt som fan tyckte jag förr. Ganska kul och inte alls töntigt tycker jag nu, sedan jag har skaffat mig en själv.
På väg till fisketuren igår passerade jag ett litet vattenfall. Jag tyckte det var lämpligt som testobjekt att filma och skicka iväg till youtube och facebook. Att göra detta gick hur snabbt som helst. Sen att det inte är världens roligaste film spelar ju mindre roll.
Jag är rätt nöjd med kameran, och att plåta och skicka bilderna till facebook är hur smidigt som helst. Däremot är jag mindre nöjd med Bloggers bilduppladdning, för jag testade den häromdan, och det verkar bli nåt slags moiré-mönster på bilderna. Kanske skaffar jag mig en tumblr-blogg att mobilblogga till, eller så håller jag mig till facebook. Jag får se.
