Jag kan varmt rekommendera att påbörja en fastekur, för att sedan kunna gå vidare med ett nytt mål i sikte, bättre kost och mer motion.Sade Margareta i en kommentar. Som jag satt och avslutade den sista av mina tre honungsmackor i morse, drog jag mig den till minnes: -Tja.. man kanske skulle småfasta lite ... typ.
Men framåt fyra på eftermiddagen kurrade det ordentligt i magen, så det fick bli skivad potatis i ugnen, och en köttfärssås bestående av: Köttfärs, lök, tre burkar krossade tomater och två burkar svarta bönor.
Jag visste med mig, redan innan jag började äta, att jag inte borde vräka i mig; fan, ibland kan man ju ta're lite lugnt, coola ner sig och inte vara så förbannat frossig. En kvart senare hade jag ätit två överfyllda tallrikar (och två stora glas saft).
Nu är klockan fyra och en halv timme senare. Jag vankar runt som en havande, tryffelstinn gås i lägenheten. Fan vad mycket mat det blev, och fan vad stabbigt det var. Konstigt nog var det gott också, trots att saltet var slut. Antagligen berodde det på att jag hade soja i käket. Och antagligen är jag världens sämsta fastare.
---
Läs även andra bloggares åsikter om äta, käka, frossa, fasta, svulla, rulla
Via Opassande
Det värsta är inte att ramla, utan att veta att man gör det inför publik. Backen som leder ner mot pendeln brukar vara ganska hal, och idag var halkan dold under snö. Backen är som en scen i förhållande till perrongen. Vad man än företar sig i den backen vet man att man har publik. Denna morgon var det festligt, folkligt och fullsatt. Jag föll. Som Bambi på hal is föll jag. Benen gled isär och kroppen kastades bakåt. Man vill inte ramla bakåt, så man gör ett snabbt ryck framåt. Benen åker då ännu mer isär, och man slungas framåt, varpå ens handflator skrapar i marken och man nästan sitter i spagat. Snabbt upp igen. Inför publikens dolda mjuggleenden pinnar man vidare som om inget har hänt. Man försöker se oberörd ut, men det gör ont i hela kroppen. Så kan man också börja en dag.
