Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Storstädar faktiskt lite. Dottern började på, och sen försvann hon iväg till jobbet. Man kan ju inte lämna’t halvgjort sådär, så jag tog vid där hon slutade.
Skaffade pro-account på flickr, förresten. Fan, det börjar ju bli så jäkla många bilder sedan jag startade upp det nya kontot, så det var lika bra. 24 dollar, typ.
Jag är ju (som jag säkert har nämnt ett par gånger) rätt hård mot mig själv på flickr. Flerexponeringar hamnar i ett set och kvadrater i ett annat – inget mittemellan. Och i fallet kvadrater får jag inte beskära. Därför blir en del bilder över – såna som inte passar in på min flickr, såna som exempelvis är beskurna. Dessa kan man blogga istället. Den här gillade jag.
På tal om kvadratiska bilder förresten så såg jag filmen Fur: An Imaginary Portrait of Diane Arbus häromdan. Den har i skrivande stund bara 6.1 stjärnor av 10 på IMDb, men jag skulle gärna ge den ett par till.
När det gäller den där supermånen så ljög min kamera. Månen var verkligen mäktig, nästan som i tidningarna (ab, exp, svd, dn), men mäktigheten som jag såg med mina egna ögon blev bara en liten prick i kameran. Alltså ljög den.
Så jag får väl spara den synen i mitt naturliga minne, istället för i datorminnet, antar jag. Men tyvärr är mitt biologiska minne inte bättre än kameran. Det ljuger också, fast åt andra hållet. När jag kommer att återberätta min och äldsta sonens månspaning natten den 19:e mars, 2011, längre fram, då kommer supermånen ha blivit dubbelt så stor.
Jag har ibland funderat över det faktum att varenda bild man tar, på människor, det vill säga, innehåller “medverkande”. Precis som på film alltså. Tar man kort på vänner och bekanta är de ju för det mesta medvetna om att de blir plåtade. Tar man kort på folk man inte känner så är dessa oftast omedvetna.
Men i bägge fallen medverkar de. Snackar vi om det senare fallet – folk på stan alltså – så kan man dela upp dem i tre kategorier: Huvudrollsinnehavare, biroller och statister. Här har vi en bild som innehåller dessa kategorier.
Men i motsats till fallet film och fallet bilder på vänner och bekanta så är de här personerna för det mesta namnlösa. Och det kanske är lika bra, för deras medverkan på bilderna har nästan aldrig något annat syfte än att vara … äsch, jag vet inte.
Men nån gång ibland tycker jag ändå att man kan ägna dem en tanke, för de gör ju faktiskt sitt jobb (som är att bli plåtade) på ett fint sätt, även om de som sagt är omedvetna om saken, och därför kan man, för skojs skull, hitta på namn åt dem. Det har jag gjort här (#3 är förresten huvudrollsinnehavaren).
#1: “Taxi Driver”
#2: “Flöjtaren”
#3: “Förskräckta blicken” (på avstånd släkt med “Dansar med vargar”)
#4: "Kevin McCloud" (ni vet, han i Grand Designs).
Nog om den saken, men jag håller mig fortfarande till ämnet foto. Jag har tagit kvadratiska bilder riktigt länge nu, och jag har varit ganska hård mot mig själv: det som hamnade inom den förinställda, kvadratiska aspekten i kameran är det som blev själva bilden.
Nå, någon gång har jag varit tvungen att rucka på regeln, men bara ytterst, ytterst lite i såna fall, och ärligt talat nästan aldrig. Men nu kände jag för att klippa lite i en av dessa bilder. Som kvadrat var den rätt tråkig, men urklippt så här tycker jag den blev ganska intressant.
Nu kan man ju tänka att det är en taskig tre mot en-situation som pågick där ute på isen, men så var det inte. Killarna sprang hit och dit och typ lekte med varandra, men just i fotoögonblicket råkade de stå sådär.
Innan jag åkte hem till Skogås stoppade jag i mig en sen lunch. Jag vet inte hur bra den var för kolesterolhalten och allt det där, men den var jäkligt god.
Den åt jag på Southside. Innan dess – fint väder idag, förresten – var jag på kulturhuset och kollade på två fotoutställningar. Det var Anneè Olofssons "The Face of all your Fears" och det var Gregory Crewdsons "In a Lonely Place". Vad gäller den sistnämnda utställningen så gillade jag den här tavlan/fotot bäst.
Jag var iväg en sväng till Fotografiska igår. Sånär som på utställningen “Intended Consequences: Rwandan Children Born of Rape” var utbudet (heter det så?) samma som sist jag var där. Det är okej.
På vägen hem började det göra lite ont i halsen. Sedan gick det snabbt. Jag gick från fullt frisk till jätteförkyld på en timme. Förmodligen berodde detta på att jag tog bort skägget häromdagen. Skägget skyddade mig antagligen från onda bacillusker.
Så jag var ganska seg igår kväll. Men det hindrade inte att jag ändå lade in en rejäl laddning bilder (11 stycken) på min flickr, samt att jag kollade på halva “Amarcord” (den blir bara bättre ju fler gånger jag ser den) innan jag så småningom däckade.
