Så kommer rasten, och han går ut. Mobilen har han i skjortfickan. Den är inställd på att larma när det återstår fem minuter av rasten, så att han hinner tillbaks. I den vänstra byxfickan ligger kameran nedstoppad.
Han vandrar som vanligt nedåt djurgårdsbron. Där nere fastnar hans blick på en solhet husvägg. Han intresserar sig en liten stund för hur murgrönor håller sig fast på husväggar. Han blir stående där, gloendes onaturligt länge, tills han börjar känna sig dum. Han rycker upp sig för att vandra vidare, men först: Klick!

På andra sidan nobelparken möts land och vatten. Dessa tillvarons ytterligheter möts i frodig vass. Han spetsar sina varma, soltorkade öron; lyssnar till det våta kluckandet. Sedan banar han sig fram mot vattnet. Han tänker att där nere kunde han ju ta det där kalla fotbadet han tänkte på förut.
Men han möts av nakna kvinnoben. Han funderar en stund över hur fortsättningen ser ut, där bakom den skuggiga busken till vänster i bild. Han blir stående där, gloendes onaturligt länge, tills han börjar känna sig dum. Han rycker upp sig för att vandra vidare, men först: Klick!

Han känner på sig att strax larmar nog mobilen, men att det säkert finns tid över att sitta på en parkbänk en stund, innan det är dags att gå tillbaks. Han ser en liten skylt på en av bänkens ryggribbor.
Det måste vara tillverkarens namn, tänker han, och filosoferar en stund över Mussolinis förnamn. Han känner på den lilla skylten - den är varm. Han blir sittandes där, gloendes och petandes onaturligt länge, tills han börjar känna sig dum. Han rycker upp sig för att vandra tillbaks till jobbet (för nu har mobilen larmat), men först: Klick!

---
Läs även andra bloggares åsikter om murgröna, ben, skylt, bänk, vass































