Skrapat, spacklat, slipat, målat

Blankt röda var väggarna i mitt rum. Övermålad tapet. Nu skrapade jag bort alla skarvar, det tog sin tid. Sen spacklade jag allt. Det tog sina modiga timmar.



Sen, när spacklet var torrt, slipade jag det jämnt. Jag var en ovan och därför usel spacklare, så därför blev det mycket att slipa. Det tog sin tid och jag badade verkligen i slippulver (se bilden). Sen målade jag. Vitt. Sen målade jag igen. Vitt. Det mesta av det röda verkar dolt nu.

Blev det bra? Njä, det blev allt lite skruttigt, bubbligt och ojämnt. Nåja. Nu återstår att komma på vilken färg som ska täcka det vita. Nåt gult har jag funderat på. Persiko föreslog min farsa. Vi får se.

Att rensa böcker

Jag har alltid haft böcker omkring mig, och med åren har mängden böcker jag har haft omkring mig blivit väldigt stor. För stor. I mitt rum har jag ett hyllsystem (som lite liknar Ikeas "Ivar" men inte är det och som har mycket djupare hyllor) som på vars hyllor jag har förvarat tredubbla rader med böcker. Jag vågar inte tänka på vad detta fullpackade schabrak kan ha vägt, men grannen under kan antagligen vara glad att han lever.

Böckerna har känts pressande att äga - uppfordrande på nåt vis. Men nu jävlar, om en vecka flyttar dottern hemifrån och då passar jag på - när nu lägenheten ändå är i uppror - att ta tag i bokfrågan. Så nu jävlar, nu fick det bli en  helt osentimental bokrensning. Det var inte lätt, varken känslomässigt eller tyngdmässigt, men det gick.

Hela tretton stora plastsäckar fyllda med så många böcker de kunde ta emot utan att spricka bar jag iväg till grovsopen. Det bor många idioter där jag bor, som när de dumpar nåt av värde (möbler, grejer) i groven sabbar detta dumpade, oftast genom att tömma några askkoppar samt lite ruttna räkor på't och kanske även ritsch-ratschar med kniv - detta för att det ska bli obrukbart. Sån är dock inte jag, utan jag lade säckarna fint därinne. Hoppas nån får nytta av dem.

Nå, fast hundratals böcker av varierande kvalitet vigdes till grovsopen fanns hundratals kvar. Det var såna jag inte ville slänga. Dock åkte de ner i källaren, för det kunde vara skönt, fick jag för mig, att vara hýfsat boklös for once in my life.



Ja - jag kan inte riktigt släppa det där - varför beter sig folk som de gör i mitt soprum? Det måste väl bero på att de kanske en gång har betalat dyra pengar för prylarna, och liksom inte tycker att andra ska få ta del av'et - att de känner att de liksom blir lurade på pengar på nåt bakvänt sätt. Eller så är det bara så här: "Jag har fan betalt, så jag gör vafan jag vill ju!" Jag snackade en gång med en tjej som jobbade på, vill jag minnas, nåt slags motorhotel, och där övernattade ibland vissa typer som hade en viss ovana. När de hade checkat ut brukade de på sängen ha lämnat en present till städarna: bajs! Antagligen resonerade de som så att: "Jag har fan betalat, och i priset ingår ju fan städning!" Och det gör det väl.

Well, trots att jag försökte vara osentimental och verkligen tokrensa på böcker kunde jag inte riktigt ta steget fullt ut. Några jäkla böcker måste ändå finnas i min närhet, även om jag inte har planerat att läsa (om) dem på den närmsta tiden, så jag plockade ut några guldkorn. Dessa.



Och nu, fast jag i det fysiska rummet omges av en viss tomhet, så känns det inte så i själen, utan faktiskt nästan tvärtom. Tomheten skapar nån slags inre upprymdhet.

Springtankar

Första semesterdan. Sprang i ösregnet. En mil. Strax under timmen. Blev dyngsur, trots min stora regn-poncho. Forrest Gump bar ett liknande plagg när han sprang genom USA. Han såg rätt snajdig ut i det. Kanske gjorde jag det med? Kanske borde jag ha basebollkeps och långt skägg nästa gång.

När man springer är det som att det blir lättare att tänka. Med det inte sagt att det blir smartare tankar. I vilket fall så är det som att de tankar man nu har ändå löper snabbare. Och även mer uppmärksam tycker jag att jag blir. Och ibland tycker jag mig se svårtydda tecken.

Häromdan, det var faktiskt på midsommarmorgonen, var det fint väder. Jag sprang längs en asfalterad cykelväg i skogsmiljö. Solen sken. Då fick jag se ett snöre en bit in i skogen. Ett vitt snöre som hängde från en gren. Det syntes ordentligt då det var vitt och därför stod i kontrast till sin omgivning. Jaha, ett snöre, tänkte jag. Nån minut senare fick jag se en död och halvmosad mus ligga mitt i min väg. En stackare. Jaha, en död mus, tänkte jag och sprang vidare. Efter ännu nån minut började jag sakta in. Jag började tveka om huruvida jag skulle vända om och fotografera musen. Jag skulle sabba löpningen men det skulle bli en bra bild. Jag stannade upp där vid skogsbrynet. Då fick jag se en märklig skugga precis där asfalten mötte växtligheten - den var formad som ett frågetecken. Jag trodde först det var ett frågetecken någon hade ritat dit, men det var faktiskt en skugga. Själva den övre kroken kom sig av att ett liknande format blad skymde solen. Vad som skuggade dit pricken under såg jag inte - kanske spetsen av nån lågt hängande trädgren. Mycket märkligt, tänkte jag och sprang vidare.

Och där sprang jag med tankar som for hit och dit. Jag började göra en koppling mellan wickermannen jag brände kvällen innan - och snöret, musen och frågetecknet - för detta var precis i närheten av brännstället. Jag började fundera på om det var små tecken detta, och vad de i så fall betydde. Var tecknen nåt slags svar på bränningen, nåt slags bekräftande av att offret mottagits? Som vanligt nådde jag ingen lösning i tänkandet, och så småningom sköts dessa tankar åt sidan av andra och möjligen lika knäppa.

Idag när jag sprang samma sträcka var både snöret, musen och naturligtvis skuggan borta. Regnet hade nog spolat bort dem.

Lite om det Zoroastriska

Häromdan hörde jag ett inslag i sr:s "Människor och tro" som handlade om att nordens första zoroastriska tempel har öppnat. Det är ett kurdiskt samfund som håller i det. Man brukar ju förknippa Zoroastrismen med Iran och Indien, men på senare år har intresset från kurdiskt håll ökat (och även från persiskt håll, har en persisk vän till mig berättat; en del iranier verkar på hemmaplan dumpa islam till förmån för Zoroastrismen).

Alexander Bard är väl den kändaste svensken som har tagit till sig denna religion (Freddie Mercury den kändaste utländska, men han föddes förvisso in i den). Man kan läsa sig till att: "Bard konverterade officiellt till zoroastrismen 1992 efter att ha fått sin konvertering godkänd av det högsta zoroastriska rådet i Teheran, Iran". Varför åkte han då dit ... det är väl bara att konvertera? Tja, man kan ju tycka det, men inte enligt alla utövare av religionen - inte enligt den indiska förgreningen:

Parsism är parsernas religion. [..] Numera syftar benämningen främst på de zoroastrier som utvandrade från Iran på 850-talet efter den arabiska erövringen med dess påtvingade islamisering. [..] parserna har länge utgjort en välutbildad och välbeställd grupp, men de är idag en tynande minoritet i och omkring Bombay. Tynande därför att parsismen inte längre är en missionerande religion - de söker inga nya proselyter. Gruppen i Bombay sägs till och med vägra nya konvertiter. Blandäktenskap kan leda till uteslutning.

Var Zarathustra själv hardcore på det området - att det ska typ nästan inavlas? Inte vad jag har förstått. När han kom igång hade han svårt att vinna gehör för sina tankar - han var tvungen att utvandra och där hitta anhängare. Troligen kunde han inte kosta på sig att vara jättekräsen. För mig framstår Zoroastrismen som en "öppen" religion. Att Bard var tvungen att bli "godkänd" framstår som underligt.

I radioreportaget, länkat till en bit här ovan, säger en kurdisk kvinna att: "Det är min egen, ursprungliga religion", trots att hon är född muslim. Det är lite märkligt att hon kan tycka så, för trots att många kurder nog var zoroastrier - och kanske Jezidister - innan Islam dök upp, så har de flesta nog varit muslimer sedan dess (och sedan dess har det gått ca 1200 år). Å andra sidan kanske inte märkligare än att säkert många svenskar antagligen skulle kunna säga: "Det (Asa-tron) är min egen, ursprungliga religion", trots att vi inte har dyrkat Asarna på lika lång tid som kurderna inte har varit zoroastrier. Men vem vet, sånt där kanske sitter i blodet eller i marken. Jag vet inte heller.

Och framför allt vet jag inte varför jag sitter och Zarathustra-bloggar, för jag kan inte mycket om den religionen. Knappt nåt, om sanningen ska fram. Dock känner jag i alla fall till dess gyllene regel:

Goda tankar, goda ord, goda handlingar.

Det där låter som nåt man skulle kunna köpa, fast själv spricker jag nog på den första punkten - goda tankar. Jag gillar att hålla mig med en del onda tankar. Jag tycker att jag kan kosta på mig det eftersom jag vanligtvis säger goda ord och för det mesta utför hyfsat goda handlingar.

Jo förresten, nu minns jag varför jag sitter här och Zarathustra-bloggar. Det är för att jag ställde mig frågan (och eftersom jag ju räknar bloggande som en god handling bloggar jag den): Undras om Alexander Bard - som ju åkte ända till Teheran för att bli "godkänd" - tycker att kurderna som nu går över till Zoroastrismen är lite inbilska av sig. Detta eftersom de tycker att de har rätt till det eftersom deras förfäder hade den religionen för 1200 år sedan. Undras om Alexander Bard grämer sig. Jag tror inte han gör det, men det var den tanken som liksom dök upp.

Hans Villius dog häromdan

Häromdan, jag tror jag läste't i mobilen när jag var i Rimbo och firade midsommar, dog Hans Villius. Ja ni vet, han med den där rösten som fick vad tusan som helst han pratade om att låta intressant. Men oftast var det väl, i alla fall som jag mins saken, historia han pratade om. Och karln var nog genuint historiskt intresserad. Jag får för mig - när jag kikar i "Vem är vem?" från 1968 och ser att hans barn fick begåvas med väldigt fornklingande namn - att det förhåller sig så.



Jag är också historiskt intresserad, men lustigt nog är det inte historiska grejor jag kommer att tänka på när jag tänker på Hans Villius, utan på tv-serien "Svart på vitt". "Svart på vitt" var, som nog många minns, små (men inte grunda) betraktelser av fotografier. Nu var det förvisso inte bara Hans Villius som berättade om dessa foton, utan även understundom  Olle Häger. Han gör det bra, men det är Villius jag minns mest tack vare den särpräglade rösten.

Jag ser att det - i skrivande stund - finns ett par tre avsnitt av "Svart på vitt" att se på Svt Play. Inte länge till dock, för inget ligger där för evigt. Jag tycker det vore kul om Svt - för att glädja oss, publiken, och för att hedra sin gamla medarbetare - skulle lägga upp alla 130 avsnitten av "Svart på vitt" på en temasida. Att det var just 130 avsnitt som fanns läste jag på Dick Harrisons Historieblogg, där programmen passande beskrivs som: "små allkonstverk".


ab, exp, exp, exp, svd, svd, svd, svd, dn

Morgon

Morgonen efter midsommar. Har frusit i ett tält. Frös ännu mer när det började regna in. Sitter i ett gammalt trähus nu. Äter skorpor, dricker kaffe, läser gamla tidningar. Hänt Extra från 96. Undras om man ännu skriver "skall". Tror det blir "ska" nu för tiden.

Midsommarförmiddag

Vaknade upp och mådde som en prins. På med löparskorna och ut. Solen sken hårt uppifrån. Redan efter 20 minuter gav jag upp - det var för segt. Jag gav upp mentalt - men jag fortsatte. Det blev rätt många gå-sträckor de sista 40 minuterna (jag körde en mil). Dricker en kaffe i skrivande stund. Mår inte längre som en prins.

Sommarsolståndet 2012

Sommarsolstånd. Bränning av en "wicker man". Men ordet wicker betyder videverk/flätverk/korg, och min gubbe var ju faktiskt gjord av hårt sammanpressat toapapper (som jag, spånig som jag är, borde ha fattat inte brinner särskilt bra). Ändå är det en "wicker man". Den är menad som ett offer. Som en bön, en önskan om god skörd, riktad till najader, sylfer, diser eller vem som nu råkar lyssna. På tal om lyssna, förresten, så är det inget tal i den här videon, bara flöjt.



Tja, som sagt, brännbarheten var det si och så med. Förra årets gubbe brann bättre. Dock, det är tanken som räknas, tanken och den goda viljan.

Sista lunchrasten innan semestern

Sista lunchrasten innan semestern. Jag bestämde mig att följa Povel Ramels påbud.

De jagar med bumerang

De, aboriginerna i Australien, jagar fladdermöss, eller om det är nån form av flygande hundar, med bumerang. jag tycker det ser inspirerande ut. Blir lite sugen på att prova, men kommer naturligtvis inte att göra det.



Scenen är tagen ur nån italiensk mondo från 70-talet, om aboriginerna fortfarande gör på detta viset vet jag inte.

I en askkopp utanför Berwaldhallen 3

Minns du fågelungarna i askkoppen? Det var i skrivande stund ca 10 dar sedan jag lade upp ett par filmer om dem. Idag tittade jag igen.

30-skylt

Den här skylten såg jag i Farsta strand igår. Det är rätt mycket barnspring på den gatan, och folk har tydligen svårt att respektera fartgränserna.



Men varför skylten är på engelska förstår jag inte.

Junikoll av Solrosroten

Det var bara en månad sedan jag var bortåt Solrosroten till, men nu gick jag dit igen, bara för att kolla läget, hälsa på skogsandar och lemurer och såna.

卐 på marken

Jag vet inte om det bara är jag som ser sånt här, men idag när jag gick genom Trångsund och där blev tvungen att stanna upp på trottoaren en stund för att låta en bil passera och då tittade ner på marken så såg jag en massa hakkors, alltså svastikor.



Svastikorna var av bägge sorterna, både den politiskt inkorrekta högervända sorten såväl som den österländska, vänstervända.

Ett repborttagningsmedel

Söndagförmiddag. Fastnade i vardagsrumssoffan. Mackor saft och kaffe. Och tv. Inte mycket att se. Ett program om Östen med resten gick bort, ett program där de dödade alligatorer på löpande band gick också bort. Jag blippade hit och dit. Fyran gick naturligtvis bort den med, samt ett tatueringsprogram. Det fick bli TV-Shop - som så ofta förr. Märkligt hur den typen av program, som ju ändå bygger på en ständigt pågående loop av idioti, kan vara så fängslande. Det är konstigt, men så är det. Den här gången handlade det om ett repborttagningsmedel. Jag menar repor alltså, inte rep.

Men vad säger jag? TV-Shop? Jag är så van, från kommersiell tv:s barndom, att det ska vara just TV-Shop, men är det alltid det? Är det nånsin det nu för tiden? Jag vet inte. Grejen jag tittade på nu hette tvins. Det fanns en 80tals-film med Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito som hette så, men det hör inte hit och dessutom stavades den annorlunda. Twins hette den. Rätt kul, om jag minns rätt. Men nå, tvins verkar i alla fall vara ett slags TV-Shop, åtminstone i mina ögon. Förresten, att säga "i mina ögon" kan (i mina öron) låta rätt konstigt. Tänk om man gick till ögondoktorn och sa: "Doktorn, jag har ett slags TV-Shop i mina ögon."

Det där repborttagningsmedlet då, det verkade ju vara så härligt. Det verkade verkligen trolla bort reporna. Det var också det som sades i programmet, att det verkligen trollade bort reporna. Och det fick man också se. Kolla själv.



Fast jag har ingen bil. Jag har dock haft en bil en gång i tiden, en SAAB 99, årsmodell 76 om jag minns rätt. Men det var länge sedan, och den var nog inte tillräckligt blank för att detta medel skulle funka. Repor fanns det gott om på den, men lacken var så matt och urblekt att ställena där jag strök medlet på nog skulle ha blivit de blankaste och finaste på hela bilen.

Jag vill ta ett bad nu, fräsha upp mig lite inför ett biobesök senare idag, men precis som jag fastnade framför detta på tv:n fastnar jag nu framför detta på datorn. Sedär, tackosprylar - verkar jättesmidigt. Och sedär, en sport-bh. Nä, det är en "allround-Bh". Varför en versal i Bh? undrar jag. Det står att den funkar utmärkt att sova i, och därpå funderar jag över vilken kupa som skulle behövas för att jag skulle få plats att sova i en sådan. Jag letar upp Wikipedias artikel om behå:ar för att där lära mig om storlekar, men det är så många siffror och bokstäver att jag inte orkar. I grundskolan, på den tiden betygen sattes på en skala 1 - 5 hade jag 2:or i både matte och svenska, så man får förstå mig. Nå, precis som i fallet repborttagningsmedel fanns det en beskrivande youtube-video att titta på.



Och precis som i fallet repborttagningsmedlet har jag ingen nytta av produkten. Jag har nämligen inga bröst tillräckligt stora för att rättfärdiga ett köp. Och förresten, sedan jag började tänka lite på vikten kring nyår har jag tappat ca 10 kg, så om jag innan dess möjligen hade behövt en bh så behöver jag ingen nu.

När jag var inne på Wikipedia och läste om behåar så fick jag lära mig att "Många tror att behåbränning förekom som någon slags protest hos vänsterradikala feminister på 1960- och 1970-talet, men mycket talar för att det bara är en faktoid." Fast jag tycker mig ju ha sett bilder på sådant. Jag bildgooglar på det, och avslutar därmed denna bloggpost.

The Headless Thompson Gunner

Jag tycker det är charmigt när folk gör egna videor till låtar som inte har en video. Jag har själv gjort ett par, den ena var till Kate Bush-låten "Under ice" och den andra var till Cramps-låten "All Women Are Bad". Bägge togs bort av youtube efter ett tag. Jag fick hotbrev från dem: Om du inte raderar dessa videor kommer du att stängas av. Du bryter mot upphovsrätt och allt möjligt, din jävel, och gör du så här en enda gång till så är det kört.

Så har det låtit, så jag har hållit mig borta från det där sedan dess. Men trots allt finns det hemgjorda videor på youtube. Jag tror det handlar om vilken låt man har använt, samt vilket footage, och i bland kanske kombinationen. Till exempel i mitt fall med "Under ice" så hade jag använt lite klipp på Mumintrollet, som jag hade hittat på nätet, och då var det Moomin Characters Ltd som hade klagat till youtube.



Sedan dess har jag haft något av ett ont öga riktat mot Mumintrollen, trots att jag egentligen gillar dem väldigt mycket. Men egentligen är det ju inte dem man ska sura på, utan på "the official body responsible for Moomin copyright supervision".

Nåja, jag hade egentligen bara tänkt lägga upp en video här, men av nån anledning började jag babbla om mitt gamla jox. Grejen var att jag hörde en rätt skön låt häromdan, och när jag hittade den på tuben så såg jag att nån - yngre person, som det verkar - hade gjort en video - i Paint, som det verkar. Så det är ju inte Pixar eler Dreamworks det här, men rätt trevligt och pyssligt ändå. Och låten är ju som sagt bra.



"Roland the Headless Thompson Gunner" blev den sista låten Warren Zevon framträdde med, det var hos David Letterman, innan han dog, 2003.

Gammal sport

Jag satt och spanade på nätet efter hällristningar. Jag har börjat fundera lite grand i banorna omkring att om jag nån gång skaffar mig en tatuering så vore det nog rätt snyggt med en sådan i form av en hällristning. Kanske ett solkors, kanske ett skepp.

Då stötte jag på en hällristning vars motiv förvånade mig storligen.  Jag menar, hällristningarna kom ju till för tusentals år sedan, det vet man ju, men man trodde ju att att Segwaypolo var av betydligt senare datum!

Kraftdjuret

En jobbarkompis uppmärksammade mig på att det finns en kursgård där, enligt honom, det mesta verkar vara rätt "flummigt". Ängsbacka. Jag kollade in sidan och jodå, där fanns en hel del som nog kan beskrivas som "flum". Men jag ska inte raljera, för jag tycker sånt där är lite kul och spännande, även om jg själv inte skulle vilja delta.

Fast en del saker låter verkligen rent komiska. Till exempel finns det en kurs som heter TantraLila, och på dess sidas räknas ett gäng saker upp, och avslutas med: "Då är detta en kurs för dig.".  En av dessa saker lät så kul att jag vill dela med mig av den.



Istället för att kopiera texten spelade jag in ljudet med Google translate - bara för att jag kände för't.

Alltså: "Vill du möta och dansa ditt kraftdjur i det magiska rummet?". Man har uppenbarligen glömt ett med, så istället för "dansa med ditt kraftdjur" blir det "dansa ditt kraftdjur", och det gör det hela lite extra kul, tycker jag.

Diner och Mjölkbar

I kommentarerna till min post "Mardröm" har jag och Clam pratat om vad en så kallad diner är för något, och i synnerhet - finns/fanns det nån svensk motsvarighet? Diners förekommer i var och varannan amerikansk film, det tar man för givet, men vad är det för något? Wikipedia har svaret.

A diner is a prefabricated restaurant building characteristic of North America [..] Some people apply the term not only to the prefabricated structures, but also to restaurants that serve cuisine similar to traditional diner cuisine even if they are located in more traditional types of buildings. [ ... ] Architecture: Like a mobile home, the original style diner is narrow and elongated and allows roadway transportation. In the case of the diner, this is a carry-over from the first "true" diners ever built, which were never intended to remain stationary. The original diners (as opposed to "dining wagons") were actual dining cars on railways.

Jag och Clam pratade om att den svenska varianten kanske var ölfiken, eller snarare mjölkbarerna, men det är nog alltså fel. Jag tycker det står ett romantiskt skimmer kring både amerikanska diners och gamla svenska ölkaféer, och det är antagligen därför jag vill blanda ihop dem. En svensk diner, ja det är väl kanske egentligen, när man tänker efter, nåt slags gatukök eller möjligen nån slags enklare sorts bensinmacks-vägkrog. Men jag vet inte.

En bit här ovan nämnde jag mjölkbar. Vad är en mjölkbar? kanske du frågar dig, och ungefär så börjar även en artikel i Populär Historia. Orkar du inte läsa ska jag sammanfatta artikeln:

Mjölkbarerna lanserades i Sverige av organisationen Mjölkpropagandan. [..] Syftet var att få konsumenterna att dricka mer mjölk (och mindre kaffe). [..] Det där ”bar” i mjölkbar syftade inte till att, i dessa motbokstider, locka alkoholtörstande barbesökare, utan skulle signalera snabb, enkel och modern servering.

Vi snackar det modernistiska 30-talet här. Det ironiska är förresten att nutida forskning har visat att mjölk inte alls är sådär jättenyttigt för vuxna, medan just kaffe är det. Här är några gamla mjölkpropagandaaffischer (jag slår vad om att du inte använder det ordet särskilt ofta) som jag hittade här.

   



Däremot verkar det inte finnas mycket på bildfronten när det kommer till de gamla mjölkbarerna. Antagligen ligger en massa bilder hemma hos folk och skräpar i lådor och i fotoalbum. Folk borde kolla upp sånt där, scanna och lägga upp på nätet.

Dexys nya

Dexys Midnight Runners nya skiva/album/samling låtar eller vad det nu kallas nu för tiden heter 'One Day I'm Going To Soar' och är deras femte (eller bara fjärde om man väljer att räkna bort ett som är ett singel/b-sidesalbum) sedan 1980. Det förra albumet, det innan det nya, kom för 27 år sedan, så takten är inte särskilt hög.

Fast man kanske inte kan räkna så, för gruppen lades egentligen ner 1985 och har återuppstått på sistone. Å andra sidan kanske man inte kan räkna på det viset heller, för när det kommer till medlemmars slutande och börjande kan man nog säga att gruppen har lagts ner och återuppstått flera gånger. Det finns en intressant dokumentär om turerna. Nog om detta, här är en låt från 'One Day I'm Going To Soar'.



Jag har lyssnat på 'One Day I'm Going To Soar' ett par gånger nu, och jag tycker den tar sig. Jag tycker den innehåller en utmärkt samling låtar som nog kommer att ljuda i mina hörlurar en hel del gånger framöver, exempelvis under mina löprundor.

Mardröm

Det finns en scen i Mulholland Drive där följande utspelar sig. Två män sitter på en diner (finns det något bra svenskt ord för diner?) Den ene mannen berättar för den andre att han har drömt att han befinner sig på just denna diner. Han berättar att han är skiträdd. Mannen han berättar detta för är också med i drömmen, och även han är rädd. När han som berättar ser hur rädd den andre är blir han ännu räddare. Han kommer då på just varför han är rädd. Rädslan kommer sig av att en man befinner sig på dinerns baksida, och det är han som orsakar rädslan. Berättaren ser honom genom väggen (det är ju en dröm), och han kan se hans ansikte. Han säger till sitt sällskap: Jag hoppas att jag aldrig ska behöva se detta ansikte i verkliga livet.

Lite grand i terapeutiskt syfte går männen ut från dinern, ut till dess baksida. Detta för att drömmaren ska bli ordentligt förvissad om att det bara var en dröm. Där bakom, bland skräp och kartonger och jox, ser de någon röra sig, någon som sitter på huk och har ryggen vänd emot dem. Denne vänder sig sakta om. Han har, ser vi nu, ett rätt läskigt ansikte, och man förstår att det är just detta ansikte drömmaren hade velat slippa se igen. Mardrömmen blev alltså till verklighet. Detta blir för mycket för mannen som säckar ihop i sin kamrats armar, möjligen har han blivit skrämd till hjärtattack.

Jag hade bara tänkt skriva "Minns du den där skrämselscenen i Mulholland Drive?", men nu beskrev jag visst hela scenen. Nå, på nätet slösar man ändå inget bläck, så det gör kanske inget. Det jag ville ha sagt var att jag lite grand kom att tänka på just denna scen imorse, detta eftersom en liknande dubbelhet hände mig i drömmen inatt.

Jag och någon till befann oss i ett hus, kanske en gammal trävilla. Vi stod vid ett räcke, nån slags loftgång kanske, som löpte ovanför ett vardagsrum eller möjligen en större hall. Det var mörkt och murrigt och en obehaglig stämning rådde. På detta loft mötte vi en liten flicka - plötsligt stod hon framför oss. Jag förstod att det var en spökflicka, och bara det var ju jävligt obehagligt.

Vi stod där en stund, och sen fick jag för mig att snegla ner mot planet nedanför. Där stod en liten pojke och tittade upp mot mig. Bara mig - allt annat i drömmen, flickan och mitt sällskap, var nu bara rekvisita. Det var bara jag och den lilla pojken, och han började nu sväva upp mot mig, mot loftet där jag stod. Han var liten och klädd i sydväst med matchande byxor och jacka - som en liten fiskare.

Pojken var ett spöke, och han var - man vet ju liksom saker i drömmar - ond och illvilligt inställd mot just mig. Han svävade uppåt och över räcket, och vid det här laget var jag ungefär lika rädd som mannen i Mulholland Drive. Han kom upp bakom mig, mot mig och tog ett stadigt stryptag runt min hals. Han tryckte åt ordentligt, och han svävade uppåt mot taket och lyfte därmed mig med sig. Han sade något med en skitläskig mörk och gutural Mohohoha-röst, men jag minns inte vad.

Sedan vaknade jag. Jag hade svettats ner halva sängen och hade hjärtklappning och var upp i varv. Jag tände sänglampan och låg där en stund och försökte lugna ner mig. Det gick väl sådär, för drömmen ville inte riktigt släppa sitt grepp. Så jag tog fram mobilen och började kolla in facebook och sedan twitter. Jag blev halvsittande i sängen så i säkert en halvtimme, sedan släckte jag och somnade om.

Jag och någon som var mitt sällskap kröp i en gång. Vi skulle ta oss in i huset jag hade drömt om. Vi grävde oss in vid husgrunden, i marknivå, och efter lite krypande var vi framme - vi stod på loftgången från den tidigare drömmen. Allt var sig likt, både färgsättningen, stuket på räcket och allt. Även den läskiga känslan fanns där. Såklart var detta obehagligt, men såna grejor kan vara bra att göra i terapeutiskt syfte.

Plötsligt står den lilla flickan, spökbarnet,  framför oss i igen, och plötsligt får jag för mig att titta över räcket och ner mot golvet igen. Och naturligtvis står den där jävla lilla spökpojken i fiskargubbekläder därnere igen, och naturligtvis börjar han sväva upp mot mig igen. Naturligvis blir jag livrädd igen och naturligtvis dras jag upp i luften medelst strypgrepp igen. Han pratar med mig med spökröst igen, denna gång ännu mörkare och läskigare, och jag förstår att det är ondskefulla budskap han framför.

Ännu en gång vaknar jag svettig. Jag tänder sänglampan, och denna gång får den förbli tänd. Jag ligger på korviga lakan och lyssnar på ljudboken Robinson Crusoe. Jag tror jag somnar till nån timme, innan det är dags att vakna och gå till jobbet.

Sony Instamatic

Inatt drömde jag att jag köpte en kamera som hette Sony Instamatic. Den var stor som en tändsticksask, hade ingen display och ...



... fan, allt den hade var en sökare och en avtryckarknapp. Det fanns inga reglage av några slag utan allt var bara automatik. Ändå var den svindyr och jag ångrade mig i samma stund jag köpte den.

Att vara gårdsk

I Dick Harrisons historieblogg nämns i en post "köpmannen Gille den gårdske". Jag tyckte det namnet/epitetet lät så kul att jag var tvungen att googla det. Jag menar, hur fasen är man beskaffad, eller hur fasen har man gjort sig förtjänt av tillnamnet "den gårdske"? Kan man säga så här om någon: "Hör på den du, han är verkligen ganska gårdsk av sig."? Eller så här kanske: "Ämen nu får du fan gå och duscha, det står ju som en gårdsk odör omkring dig!".

Jag vill alltså ha "gårdsk" till något som har att göra med att man är lantlig av sig, eller typ "born i a barn" liksom. Men jag hade fel, de blev jag varse när jag googlade. Jag hittade att "gårdsk", det är den som helt enkelt kommer från gårdarrike, och gårdarike är ju som alla vet den norröna benämningen på Ryssland.

Nu är ju jag inte från Ryssland, och vill heller inte vara från Ryssland, men bara grejen att kunna heta "den gårdske" efter sitt förnamn är ju så tufft att jag nästan skulle vilja vara det ändå.

I en askkopp utanför Berwaldhallen 2

Häromdan, det var den 24 maj, så noterade jag att en liten fågel hade byggt bo i en askkopp utanför Berwaldhallen. Den här filmen lade jag upp då.



Nu, idag, kunde jag notera en liten fortsättning på dramat, eller vad man nu ska kalla det, så det blev att hålla mobiltelefonen över samma askkopp och filma igen.

Skriv med bilder

Via Resumé hittade jag ett verktyg som jag tyckte var kul. The ImageLanguage (beta) heter det, och funkar som så att varje ord man skriver översätts till en bild, den bild som motsvarar den första bild-sökträffen på det ordet i Google. jag testade. Först klistrade jag in lyricsen från en hel låt, men det blev kanske lite för tungjobbat för verktyget (eller så var det datorn bara) så istället testade jag att lägga nåt jag skrev på twitter igår kväll på väg hem från jobbet, och det blev lagom. Så här blev mitt mästerverk.



Snyggt, eller hur - ett slags moderna hieroglyfer Och här är texten jag klistrade in.

De pratar om Borgerna i en podcast i mina lurar. Jag glor slött ut genom tågfönstret mot Farsta strand .. ser ordet BORG klottrat på en mur.
20:52 - 7 juni 12 via Twitter for Android.

Springsnack

Det var lördagen den sjunde april jag sprang min första mil. Sedan dess har det det blivit ca 22 stycken milare. Hade jag sprungit dessa milare på raken hade jag hamnat typ i Falun. Men det har jag alltså inte gjort, utan de har varit fördelade på ett par i veckan eller nåt, och har hållt sig mellan Skogås/Trångsund/Farsta strand.

Den första milen slutade på cirka en timme och tio minuter, men rätt snabbt hamnade jag nere på timme-strecket, strax över, strax under, och där har jag förblivit. En sak jag har märkt är att det finns ingen koppling mellan hur det känns och hur fort det går. En seg runda som känns som att den hamnar på långt över timmen kan mycket väl hamna under, och en runda där det känns som att jag flyger fram kan hamna en bit över.

 Igår kväll hamnade milen förresten på 58.22, vilket var personligt rekord med några få sekunder. Men jag funderar på att göra några halvtimmesrundor framöver. De, tänker jag mig, ska alltid ligga klart under halvtimmen. Som det är nu är jag verkligen inte snabb. Kanske kunde något sånt snabba upp mig.

Särling

Det här hittade jag hos Jesper Odelberg på twitter, ni vet, den där stå upp-komikern som är cp-skadad.



Vilket underbart ord! Okej, det kanske inte kändes så underbart för Odelberg att bli kallad det, men han verkar ju ta det med ro. Hur ofta hör man det ordet användas? Nästan aldrig. Nu kollar jag upp dess synonymer.

original, underlig figur, udda typ, kuf, excentriker, avvikare; enstöring, ensling

I mina ögon, har inte nåt av orden egentligen någon riktigt negativ klang. Nå, det ska vara "underlig figur" då, men knappt det heller. Och det sista, ensling, är ju nästan lika störtskönt som särling. Både ensling och särling är ord som borde få komma tillbaks till var mans mun. Jag tycker vi propagerar för det.

Om någon kallade mig för särling skulle jag nog säga som Odelberg. Jag skulle nog inte hoppa högt av förtjusning och säga att där fick man till en passande beskrivning av mig, utan jag skulle nog säga ett lakoniskt: Intressant.

Frank Ljung

Anna Kristina föreslog på Twitter att Martin Ljung och Frank Zappa är (eller var, för bägge är numera avlidna) rätt lika varandra. En bra iakttagelse, tyckte jag. Nu slängde jag över Franks ansiktsprydnader på Martins ansikte för att bekräfta den saken, men ...



... inte särskilt va? Fast det är förstås möjligt att jag valde fel bilder.

Nationaldagen

Eftersom det är nationaldagen idag borde jag väl skriva nåt fint och patriotiskt här, men jag har legat alldeles för länge i sängen och är nu på väg ut. Att jag ens har en blogg och därför borde blogga hade totalt fallit mig ur sinnet. Så jag återbrukar - för medan jag låg alldeles för länge i sängen så nationaldags-twittrade jag lite via mobilen, så dessa tweets får hamna även här.


***

Vaknade bakis på #nationaldagen. Känner mig etnisk hemsk.


***

Heja Sverige! http://www.svd.se/nyheter/inrikes/studie-banar-vag-for-alzheimervaccin_7257491.svd

***

Kollar världsnyheterna och konstaterar ännu en gång att Sverige är bäst. Det måste vara nåt geografiskt feng shui inblandat.#nationaldagen

***

Helikopterkatten

Ja det här då, han som byggde om sin döda katt till en helikopter. Ganska knäppt, men ganska kul. Här, en film på åbäket.



Man skulle kunna säga att katten dog och kom till himlen ... åtminstone så länge bränslet varade. När vi kikade på filmen på jobbet -  jag, Kristina och Maryam - sa Kristina att tänk om man gjorde så med en hund. En obehaglig bild skapades då i mitt huvud, och medan den bilden skapades lade Maryam till: Eftersom vi är i Sverige - tänk om man gjorde så med en älg. Bilden av hundikoptern löstes upp och genast började en ny bild skapas; det jag såg framför mig var bilden av ... en harkrank.

Bilder

Jag minns det inte helt klart, men jag tror det var "half-wit" nån sa i Game of thrones. Okej, swesub är swesub och man får ta det för vad det här, men jag skulle nog översätta det till ... ja, fan vet jag - kanske (by)fåne, eller nåt, och inte:



Tja, så kan det vara, och det blev ju ändå en rätt fin Instagrambild av mitt exempel. Förresten blir ofta bilderna när man plåtar datorskärmen det, fina alltså. Det kanske är så att man har noll krav på kvalitet, och då blir ju allt bra. En annan Instagrambild jag blev jäkligt nöjd med är denna, från dansshowen igår.



Det går i trender det där, trender i ens inre, i ens smak för vad som är fint, och just nu drar min inre trend mot det lite murriga, som de två bilderna ovan. Fast två bilder, som jag tog idag hos tandläkaren, blev exempel på motsatsen, för de vart rätt ljusa.



Bilden från väntrummet är medvetet lite Roy Anderssonsk, för så var stämningen där. Det är inte nålar min tandläkare håller i på den andra bilden, för hon praktiserar varken (mig veterligen) voodoo eller akapunktur, utan smala filar.

Söndag

Sprang en timme på söndagsmorgonen. En minut över timmen. De två övertimmarna som ligger bakom mig nu föregicks av två undertimmare. Inte mycket att bry sig om, egentligen, för huvudsaken är antagligen att jag rör på mig.

Sen satt jag naken på min plaststol framför datorn, nyduschad men eftersvettandes. Då rycks ytterdörren upp och dottern och hennes kompis kommer släpandes med en soffa, inköpt via Blocket eller liknande. Dottern flyttar hemifrån om tre veckor, så nu införskaffar hon saker hela tiden. Dock slapp de utsättas för min nakenhet, för är jag rätt långsam som löpare så är jag blixtsnabb som nakenskylare.

Annars funtar jag faktiskt på ett nakenbad i sommar. Funtar är förvisso inte samma sak som genomför, men i vilket fall som helst så ska jag nog ta mig till Ågesta i sommar, vilket by the way ligger i närheten av brorsans stuga och där, i Ågesta, ska det enligt uppgift finnas braiga löparbanor. Enligt uppgift, förresten, fan, jag var ju i Ågesta på varenda friluftsdag under skolgången, så jag vet att där finns löparbanor.

Och så finns det, rätt nära där, ett nakenbad. Jag har kajakat förbi det, och det såg rätt trevligt och harmlöst ut. Skapligt på nåt vis. Kanske kunde jag, efter en hård mil över stock och sten, eller snarare spån och grus, slänga mig naken i sjön. Det låter somrigt på nåt vis. Efter nakenbadandet kunde jag knata till stugan och dricka vin.

Jaha, kära dagbok (som det kändes lämpligt att säga här), nu ska jag in till stan. Jag ska till Boulevardteatern. Ska titta på orientalisk dans.

---

Update, söndag kväll. Jag var på den orientaliska dansen, eller magdansen, för att filma en som brukar dansa där. Hon brukar vilja se hur det blev liksom. De som dansar är såna som har gått kurs i magdans. Vissa har gått flera terminer och vissa bara en, så de är lite olika avancerade. Åldrarna är från riktiga småungar till ... ja, jag tror vissa var uppåt sextio, typ. När det är terminsavslutning visar man upp sig så här. Jag filmade hon jag skulle filma med hennes egen kamera, men när hon inte dansade plockade jag fram min mobil och filmade lite med den. Det blev att jag klippte ihop några snuttar.

Flyr regnet

Sitter på "Oasen", pizzerian/ölhaket i trånkan. Flyr regnet. Jag brukar ta en pizza här ibland, och då passa på att studera klientelet - öldrickarna, Jack Vegas-spelarna. Som en antropolog. Som en etnolog. Nu är jag själv inne på öl nr två. Studerar någon mig? Borde jag studera mig själv?

En ynglings memoarer

Under 80-talets första hälft dök det upp ett seriealbum som hette "En ynglings memoarer" (franska Wikipedia) och som handlade om en yngling. Jag var rätt inne på serier på den tiden så jag köpte albumet. Och eftersom jag själv var en yngling då så tyckte jag att historien var rätt träffande. Jag gillade "En ynglings memoarer" och det är verkligen en rätt skön historia som berättas. Jag äger fortfarande detta album, fast det är rätt slitet nu.



Det verkar som att detta album också blev film. Tydligen kom filmen 1984 och hette då "P'tit con". Har jag sett den? Jag minns fan inte.


Vänster: Filmaffischen. Höger: En sida ur albumet (förstora).

Om jag har sett den så minns jag det i så fall inte. Jag skulle vilja se den, för när jag kollade om det fanns några snuttar på youtube - vilket det gjorde - och tittade på dem, så fick jag för mig att det verkar vara en kul och fin film. Jag fick de vibbarna.





Har du sett den? Var den bra?