Sådärja, nu har jag läst klart de fyra böckerna om Rama av
Arthur C. Clarke. De tre första böckerna fanns på svenska, den fjärde bara på engelska. Tydligen behärskar jag att förstå engelska bättre än att prata, för den sista boken flöt på fint. Jag har aldrig varit särskilt bra på att recensera varken musik, film eller böcker, så jag skriver bara vad jag ungefär tyckte.
1 -
"Möte med Rama": Trots att det är den första i serien, och också den kändaste, är boken ganska torr och tråkig. I mina ögon är inte Arthur C Clarke världens mest medryckande författare, fast de flesta kanske inte håller med mig. Boken känns mest som staplande av fakta.
2 -
"Rama II": Den här gången är
Gentry Lee huvudförfattare och Clarke medförfattare. Den är skriven 17 år efter den första, och stilen är en helt annan. Boken är bättre än ettan, i mitt tycke. Hur Lee är som författare på egen hand vet jag inte, men tillsammans har de gjort en bok som inte
bara staplar fakta - även om den biten också finns med. När denna var avklarad kände jag ett sug efter att omedelbart läsa nästa i serien.
3 -
"Ramas lustgård": Jag tycker att denna är den bästa. Bakom den ligger samma författarkonstelation, men man märker att Lee alltmer tar överhanden. Antagligen funkar Clarke mer som idé-konsult. "Ramas lustgård" är en direkt fortsättning på den förra boken och persongalleriet är i stort sett detsamma. Nu vill man verkligen veta hur det går för dem. Tidvis, särskilt mot slutet, blir det dock lite väl mycket såpa över förvecklingarna, men inte så att man stör sig alltför mycket.
4 -
"Rama Revealed": En fortsättning på de två tidigare. Jag kan tänka mig att Lee sade till Clarke: "
-Är det okej att jag kör igång med skrivandet?", och Clarke svarade:
"-Du kan ju skriva den helt själv, Lee, så kollar jag igenom den efteråt.". Jag känner alltså inte Clarkes hand alls över den här. Ändå är den bättre än den första boken, den som Clarke skrev själv och som är så berömd. Däremot är det bara en ren såpa, om än inte en dålig sådan - och allt blir ju faktiskt, som bokens titel antyder, avslöjat till slut.




När man läser klart den sista i en serie böcker man har levt med ett bra tag känns det ganska sorgligt en stund. Det går naturligtvis över ganska snabbt, men när man tänker på att man antagligen inte någonsin kommer att återkomma till personerna man "har lärt känna" upplever man (eller i alla fall jag) en liten förlustkänsla.
---
Läs även andra bloggares åsikter om
arthur c clarke,
gentry lee,
möte med rama