Den här bloggen är avslutad. I över 10 år höll den, men det blev rätt sporadiskt mot slutet. Jag bloggade länge, och man ändras som person med tiden, så eventuella åsikter jag har gett uttryck för kan vara inaktuella. Det KAN vara så att jag tycker tvärtom numera. Men jag låter det ligga. Det är lite kul med ett halvprivat tidsdokument.
Jag la in en kommentar på en blogg nyss och fick fylla i captchan (ordverifieringen) "SNIFORI" (eller nåt i den stilen, jag sparade den inte). Ordet fastnade lite grand, och jag spann vidare på det. Vad är en "SNIFORI"? Efter ett tag gled det iväg och blev "SNIFFORIA".
En "SNIFFORIA" är naturligtvis nåt slags etablissemang till vilket man går för att få provlukta på dofter. Man går in där (märk väl, detta utspelar sig bara i min fantasi), kanske med förbundna ögon, och blir förd fram till en disk. Där finns små lådor, och ens näsa blir ledsagad ner i var och en av dem och får sniffa på vad det nu ligger i lådorna.
Jag antar att det finns olika teman. Det hela kanske sker på olika avdelningar. En avdelning kanske kör med örter. En annan med .. tja, mjukmedelssorter. En tredje avdelning kanske specialiserar sig på döda djur - roadkills. Ner med näsan och lukta. Bredvid varje låda finns knappar märkta med procentsatser: 10%, 20% och så vidare. Vad väljer du? frågar ledsagaren. Det här är en klar 30-procentare, svarar du om ekorren.
Sen leds man ut. Man hamnar i ett skönt lounge-liknande väntrum. Ser lite ut som förstaklassavdelningen på en flygplats på 60-talet. Ur högtalarna strömmar hissmusik. Efter en stund kommer en värdinna. Det är klart, förklarar hon, och ber dig följa med. Utav dina procenter har de framställt en finfinfin parfym, och den köper du nu för 2500 kronor (dyrt kanske, men du får trots allt en kvarts liter).
Redan här hör man ju att ett sånt här ställe inte kan heta "SNIFFORIA". Det är alldeles för fint för det. Stället ska ha ett annat namn, och jag kommer genast på vilket. Men hur ska det stavas? Jag är osäker. Kanske du kan hjälpa mig?
Jag scannade några bilder igår kväll. Den så kallade debatten på Debatt på tv var inte tillräckligt debattig för att helt fånga mitt intresse. Fast en sån fråga som huruvida den lilla figuren på Kinapuff-påsen är rasistisk eller ej i vanliga fall är en typisk sån fråga jag gillar att störa mig på så engagerade den inte igår. När jag tänker på saken så känns frågan om hur Slussen ska se ut (jag vill bevara) viktigare. Och såklart det där om jätteräkorna. Sånt känns viktigt. Så jag scannade.
Det är jag som är den tredje från vänster (och den tredje från höger också - vilken simultanförmåga!) Det är vintern 1977. På den tiden hade min musiksmak ännu inte hunnit med att bli så cool och avancerad och smakfull som den är nu, och när bilden togs snurrade den här låten rätt mycket på min skivspelare. Men jag ska inte snobba, det är trots allt en rätt bra låt.
Ja där stod jag, med randig krage. Precis framför mig står min brorsa, klädd i bruna manchesterbrallor. Antagligen är de fodrade. Mer än en gång de senaste åren har jag funderat över om det fortfarande existerar fodrade byxor (för vuxna). På den tiden ansågs det rätt töntigt med fodrat, i alla fall om man hade börjat närma sig tonåren, men nu, tycker åtminstone jag, känns ju konceptet både smart och finfint.
Den här kortfilmen filmade jag förresten häromdan med mobilen. Det var när jag promenerade och närmade mig Farsta som jag såg en svamp som såg lite slokig ut. Jag fick för mig att jag skulle trösta den.
Jag läste i tidningen (visst låter ofta bloggposters öppningar som öppningar på Lindeman-sketcher) att hälsoexperter slår larm om att överdrivet mycket sittande är onyttigt. Detta visste jag redan, och det är bland annat därför jag går så överdrivet mycket. Nej förresten, det var kanske därför från början, men nu är gåendet snarare en slags mental friskvård. Hur som helst, det är på alla möjliga sätt bra att röra på sig.
Jag sitter dock fortfarande för mycket. Det är skönt att ha ett sånt jobb, men jag har funderat på att införa små stående sessioner. Perfekt vore då en sån där rund platta med nåt runt under. En sån där ostadig platta, ni vet. Jag testade en sån häromdan, och idag har jag träningsvärk. Perfekt!
Tyvärr - och det var lika illa i två jämförbara butiker - kostade en sådan grunka (vi använder ordet grunka alldeles för sällan) uppåt 300 spänn. Löjligt! Jag vill kunna hitta ett billigare alternativ. Förslag?
Jag råkade hamna på Björn Ranelids hemsida, närmare bestämt hans fotoalbum. Där finns elva bilder på författaren. På tre av dessa tittar han framåt, men på resten tittar han upp i luften. Faktiskt så mycket att jag börjar undra vad tusan karln* tittar efter, och själv nästan börjar sympativrida på nacken och snegla mot taket.
*(Jag skrev "karln", men vissa skriver "karlen". Vilket är rätt?)
Tjurfäktningen verkar ju gå mot sitt slut i Europa, och häromdan hölls den sista av den varan i Katalonien. Bra, tycker jag, för enligt min åsikt ska man varken hetsa eller plåga djur i onödan. Djur har det jävligt nog som det är ändå.
Aftonbladets kulturblogg frågar sina egna huruvida tjurfäkning är sport eller kultur. De svarar lite olika, men de verkar överens om att det är kultur snarare än sport - om kultur och sport nu inte är samma sak då. Lite intressant är att de inte talar särskilt engagerat mot företeelsen. Okej, de är säkert emot djurplågeri, men det finns ingen riktig rädda-David Isaac-glöd i orden.
Nåväl, kultur eller ej så är det som sagt taskigt mot tjurarna att döda dem på det här viset, och jag tycker det är bra att de verkar sluta me't. Därmed inte sagt att de dödar djur på ett snällare vis varken på svenska eller spanska slakterier, och eftersom jag gärna äter kött vore jag nog rätt hycklande om jag skrek djurplågeri åt just tjurfäktning. Fast till saken - är det någon som minns roboten "Big Dog"?
När den kom för några år sedan var den en stor sak, som jag minns det, men den verkar ha fallit lite i glömska, antagligen bortpuffad av alla dessa japanska "gynoider" (som sägs utvecklas till att bli nyttiga samhällsprylar, men som jag tror är teknikersnubbars sexdrömmar bara, väldigt avancerade och komna till liv).
Jag gillade "Big Dog" bättre. Den verkade så jäkla robust liksom. Och det var den jag kom att tänka på när jag läste om tjurfäkningen. Man gav nämligen nämnda robot tjurhorn en gång. Mest på kul såklart, men jag tror att stoppar man in lite mer pengar i projektet så borde det kunna utvecklas till ett fullgott alternativ till tjurfäktning. Så här såg den ut med horn.
Tänkte börja med att säga att en salig blandning musik fick ackompanjera en promenad jag tog idag framåt kvällen. Men nu tänker jag: vad var det för saligt med den blandningen? Det var en bra blandning - det är alla mina blandningar - men var den salig? Vad betyder egentligen salig, förresten?
Tja, Synonymer.se föreslår bland annat: "säll, himmelsk, paradisisk, elyseisk". Nja, inte förde min blandning låtar mig åt nåt håll som alls tillnärmelsevis liknade Elysion - såvida Elysion inte liknar krokarna kring Trångsunds industriområde, det vill säga, men i så fall hamnar jag hellre i Valhall när jag dör.
Fast en bra blandning låtar var det. Jag har lagt in Spotify i mobilen, så det blev lite att välja på. Till exempel lyssnade jag en del till Hasse & Tages överklassrevy Spader,Madame! Sketcherna kanske inte är några jättehöjdare, men låttexterna är fan genialiskt fina och bra. Här är en snutt jag hittade på youtube. Du har naturligtvis hört den många gånger förr. Musiken börjar sisådär en halv minut in i videon.
Att bara sitta och lyssna på radio på nätet utan att göra något annat är nog rätt svårt. Man måste pyssla - åtminstone jag måste det. Unni Drougges program är, tycker jag, det roligaste Radio1 har att erbjuda, och det senaste av dessa lyssnar jag i skrivande stund på. Och pysslet jag hittills har pysslat fram är Reinfeldt som rondellhund. Eller vilken hund som helst, förresten. Korsning kanske passar bättre än rondell.
För ungefär en och en halv vecka sedan skrev jag en bloggpost som jag kallade Skapandet av solrosrotens helgedom. Detta är en fortsättning på - eller kanske en uppföljningen av - den posten. Fem minuter lång blev den, vilket kanske är i längsta laget. Jag försöker hålla mig kort, men jag kan inte riktigt.
Om min gästbloggare Jonna får bestämma så ska tydligen kärleken spikas upp på tapeten, som skön start på den kommande höstveckan.
Som singel får man ta tillvara på komplimanger, uppmärksamhet och fysisk kontakt när tillfälle ges. När jag träffar en vän drar jag alltid ut på hej på dig-kramen lite för länge, vem vet när jag blir kramad nästa gång?
Jag har en fin relation med vår huvudstad. Ett jämlikt givande och tagande gör relationen värdefull och stabil. Jag älskar Stockholm, bakis en söndagsmorgon eller stjärnklar en vinternatt. Blommorna i kungsträdgården och nerkissade Gula gången i Slussen. Stockholm ger mig kärlek tillbaka. I massor.
Sen så vet vi ju alla att ett sånt här intensivt och långt förhållande har svackor ibland. Det är naturligt. Men vi svär aldrig till varandra, Stockholm och jag. Nej, inte ute efter att såra eller håna. Att få säga ifrån ibland räcker.
Igår kväll plockade jag fram lådan som innehåller gamla foton och vykort. Herregud, jag måste rensa och sortera här, tänkte jag, och därpå stökade jag till ännu mera med mitt grävande och rotande. Ett vykort från min farmor till min farfar. Hon gillade att resa, inte han. Här krävs lite stämningsmusik.
Jag scannade vykortet. Det finns ett par rörande detaljer på det. Först detta att hon skrev Herr Erik Söderberg i addressen. Det här skrevs inte nyligen, men å andra sidan inte på 30-talet heller. Sen detta att hon tycker att det är värt att offra plats på kortet genom att berätta att de fick kaffe efter den goda maten på flyget. Det verkar liksom så oviktigt. Jag sitter förresten själv med en kaffe medan jag skriver detta. Kändes det som viktigt för dig att få veta?
Bilderna går att förstora om man trycker på dem. En tredje kul grej är: "Där det är korsat bor vi". För det första är det ganska gulligt - ja faktiskt lite barnaktigt - att rita dit ett litet kryss på kortet, och för det andra att hon använder ordet korsat istället för kryssat. Jag skulle garanterat ha sagt kryssat.
När kan det här ha varit? Jag hittar inga datum, och folks klädsel på bilden ger heller inga ledtrådar, åtminstone inte för mig.
Jamen vaddå?! Till skydd mot tankeavlyssnande röntgenstrålar från de gavvermännt samt mot strålning från fallande satelliter och sånt. Ju!?!
Update: En son säger. "Men fan, det där funkar inte. Det måste vara en (och så tecknar han med händerna en pinneliknande krumelur) ovanpå hatten. Den där blockar inga strålar!"
Jaja, lite (eller ja, ganska mycket) billigt lådvin hjälper ju till. Jaja, testing testing. Jag tänkte bara rucka på schemat lite. Istället för att pumpa upp massor av bilder till flickr plockar jag fram bara några stycken. Jag känner för att trixa med dem, masha upp dem med nåt. Så jag slår ihop dem till en film, lägger på lite musik och lite ... ja, prat. Pratet fick jag från Fellini's Casanova. Jag råkar ha den - men utan svensk text. Måste skaffa det, men tills vidare fattar jag ingenting av vad som sägs. Och det gör denna bildvideo extra oförståelig - till och med för mig.
I morse framför en armerad ruta
Jag stod och startade min kamera-app
Bak fönstret en städerska sågs kuta
Men jag siktade på en lapp
Jag plåtar och instämmande nickar
Mot dessa kreativt placerade prickar
Sådärja, nu har jag nog tömt ut mitt rimföråd för dagen, fast klockan bara är lite. Men de där prickarna på lappen då - jag gillar verkligen när man med små medel totalt ändrar någots betydelse. Tänk att ha en svart själ av bomull, märkt HOPE. Jag menar, sug på den beskrivningen av en själ. Min egen själ är förresten grön, gjord av lycra och märkt Speedo.
Vad består din själ av?
Förresten åstadkom jag själv en ofrivillig betydelseförskjutning när jag namngav en bild igår. Jag tycker det är svårt att hitta på namn/titel till bilderna jag lägger upp, så oftast blir namnet/titeln bara en beskrivning av vad bilden föreställer. Lustigt nog tangerar gårdagens bilddöpande lappen från nu i morse lite grand. Här.
På lunchrasten började det solregna på mig. Blev alldeles våt. Jag vill bara nämna det, för att intresseklubben ska ha nåt att anteckna. Jag tog några bilder med mobilen också.
The heel bone connected from the foot bone
The foot bone connected from the toe bone
The spårvagnstråd connected from the hustorn
An' I hear the word of the Lord!
Långa skuggor
Långa skuggor
Långa skuggor från bänk
När jag inte har nåt bättre för mig (man skulle kunna skriva annat istället för bättre, men vad skulle skillnaden vara?) händer det att jag skrinnar över till Projekt Runeberg. Att glutta på gamla scannade böcker en stund kan sätta perspektiv på det mesta, vilket säkert är välbehövligt då och då.
Nyss tog jag mig en titt på (och i) en bok som heter: "De stora Världsproblemen" (med undertexten: "I den gudomliga uppenbarelsens och historiens ljus".).
I förordet står det: "Boken handlar om världsproblemen efter första världskriget. Författaren var redaktör för Tidens tecken och Missionären, organ för Sjundedags adventistsamfundet i Sverige.".
Vad ska man med en sån bok till? Kanske bara en titt på kapitlens namn räcker. De är faktiskt rätt fina - antagligen finare än själva kapitlerna .... kapitlen ... ka .... hur fan säger man? Nå, så här kan ka ... så här kan de heta: "Babylons sista natt ", "Roms anda i vår tids Europa", "Turkarna såsom ett Guds gissel". Fina kanske är fel ord. Spännande?
Spännande nog att läsa vidare efter själva titeln? Njä. Däremot kan såna här prylar tjäna som bas för små experiment. Exempelvis kan man klippa ut ett stycke ur boken, klistra in det i bloggen och sedan byta ut vissa ord. Jag tror jag gör det (tror, eftersom denna är typen av bloggpost som skapas vartefter den skapas, så att säga). Jo, jag tror jag gör så, och jag byter ut namnet (eller begreppet, i det här fallet) Gud mot mitt eget namn.
Men medan sålunda hela skapelsen vittnar om Johnny och
det redan på grund av detta vittnesbörd om honom kan,
även ur rent vetenskaplig synpunkt, med all rätt sägas vara
dåraktigt, ja, höjden av mänsklig dårskap, att påstå, att
»det finns ingen Johnny», så bär hela den mänskliga historien
- trots allt — tydliga spår av Johnny och hans allvisa försyns
ledning. Och det är ej blott okristligt, det är oförnuftigt
att påstå eller tänka sig, att Johnny ej haft sin hand med i
världshistoriens förlopp, såsom vi, allt efter som vi fort-
sätta dessa betraktelser, skola finna, att han haft.
Ja det där lät ju inte särskilt ödmjukt. Jag kunde ju ha varit ännu mera ambitiös och till exempel bytt okristligt mot ojohnnyigt eller ostationsvaktigt, och lite så, men det verkar tröttande, och jag vill inte verka tröttande.
(Pst! Efteråt kikade jag ändå lite i boken, och den är faktiskt inte helt omöjlig av sig).
Vad är det för vitt i trädhålet där borta? Jag har i och för sig inte tid att stanna upp här, men jag känner att detta måste inspekteras.
Jag går lite närmare. Är det ihopkrufsat tidningspapper kanske? Njä … det ser lite för mjukt och avrundat ut. Skulle det kunna vara vit målarfärg då? Man kanske har målat där grenen satt för att det inte ska växa ut nya grenar.
Ja inte fasen vet jag – kan inte sånt där. Jag tittar ännu lite närmare. Det ser svampigt ut på nåt vis. Jamen det är svamp, helt klart.
Jag går upp på tå och böjer mig fram för att lukta hur det luktar. Då hör jag steg. Jag vänder mig om och kan konstatera att det inte längre är lika folktomt där som det nyss var. Så sjunker ner på hälen igen. Jag tar några steg bakåt, stannar upp, snurrar runt och går min väg därifrån. Undras hur den luktade, svampen.
Kan man gilla någons sätt att vara trots att dennes åsikter, stil och allmänt sätt verkar vara helt uppåt väggarna på ett ganska överdrivet vis? Självklart kan man det - när det kommer till serier och böcker och film.
Serier:Kalle Anka. Låt oss ansikta det - mannen (eller kanske hanen. Jag vet inte vad det heter med ankor) är ju faktiskt en psykopat. Ändå är det honom man gillar, snarare än den politiskt korrekte och präktiga Musse Pigg.
Böcker:Ignatius J. Reilly, huvudpersonen i Dumskallarnas sammansvärjning. Även han en psykopat. Ingen man skulle vilja råka ut för. Ändå håller man på honom, trots att han i stort sett beter sig jävligt illa mot alla han möter i hela boken.
Film:Mr Bean. Det var svårt att komma på en galning man ändå gillar, för det finns så många inom filmen. Exempelvis spelade väl den (antagligen underskattade) John Candy för det mesta såna där stenjobbiga personer. För att inte tala om Jim Carrey (i alla fall spelade han såna roller tidigt i sin karriär. Han har börjat slätas ut nu). För att inte tala om John Belushi. Att jag valde Mr Bean först var bara för att jag kom på honom först. Ett tag in i den här texten fick jag förresten för mig att plocka Humbert Humbert, spelad av James Mason i Lolita från 1962 ... men njä.
Det de har gemensamt, och som kanske utmärker typen jag snackar om här, är att de ofta kämpar i nån slags motvind. Och oftast har de själva hamnat i motvinden pga sitt onda/vidriga/konstiga/ovanliga beteende och förtjänar antagligen att stå där och streta. Motvinden finns förvisso inte alltid där, men i alla fall är det nåt lite foliehattigt Don Quijoteskt över dem.
Typen jag är ute efter att beskriva behöver alltså inte vara någon man skulle vilja känna eller ens vistas i samma rum som, men som ändå strålar av någon slags manisk men ändå charmig galenskap som man dras till att betrakta (på avstånd).
Som sagt, fiktionens overklighet vimlar ju av dem, men finns de på riktigt? Nu menar jag inte äkta psykopater som genom sin beräknande charm liksom charmar in sig hos folk, utan riktiga människor som är som dem jag beskrev här ovan. Finns det såna?
Ja, men jag kan naturligtvis inte tala för alla. Genom åren har jag märkt att min humor ofta är plumpare än många andras, och det jag tycker är skojigt upplever en del som allmänt sårande.
Så jag hävdar inte att Ann Barnhardt - ja, det är alltså henne jag talar om här - "är för alla". Så fast många antagligen anser att hennes stil och sätt och åsikter är stötande, så hävdar jag att man kan se henne som ren underhållning. Hon är helt tunnelsyniskt manisk, men på ett slags omedvetet självtillräckligt vis som jag tycker är kul att se på. Okej, slut på den två decimeter långa brasklappen, här är hon.
I morgonsoffan pratade de om bokmässan, och ordet monter nämndes. Ett rätt vanligt ord, men det verkar inte skrivas mycket om det, inte som ord sett liksom. Förresten, när jag googlade på't, såg jag att jag själv hamnade högt upp, antagligen för att jag använde ordet i en bloggrubrik. Det var för nåt år sedan, typ.
I nämnda morgonsoffa nämnde (nämndes, nämnda och nämnde, det är tydligen en upprepningarnas dag idag) de att temat för årets bokmässa var tyska språket. Jag läste tyska i sjuan, men allt jag kan nu är: "Ich bin, Du bist, er-es-sie ist, Sie sind", "Sieg Heil" samt "Surabaya-Johnny, warum bist du so roh?".
Av olika anledningar får Tyskland mig att tänka på ordet bunker. Och i sammanhanget - det om montrar - kommer jag att tänka på: Om det finns bunkermentalitet, finns det då montermentalitet? Existerar det ordet, eller har jag möjligen hittat på en ny och alldeles fräsch sammansättning här? Nix.
Det är lite störande det där, att aldrig får man hitta på ett nytt ord (eller åtminstone en ny ordsammansättning). Jag vill ändå försöka. Monter låter lite som monster, kanske kan jag använda mig av det. Monsterfilmer finns ju, men finns det monterfilmer? Det gjorde det - men inte som jag tänkte mig. Jag tänkte mig nåt i stil med:
Nåt annat monterord då, nåt som inte finns, kan jag hitta på det? Tja, det jag just sa nu - monterord - är kanske hyfsat unikt. Men jag orkar inte kolla upp saken på Google. Har tröttnat. Gör ett anagram på monter istället: enormt.
Det har varit mycket hissar - och hissmusik - här på sistone, och inspirerad av detta har jag skapat mig en egen liten hissmusikvideo.
Hissmusik - eller muzac, om man vill - är för övrigt ett kapitel för sig, och är faktiskt ganska intressant läsning (på Wikipedia).
Förresten, skulle någon SVT-anställd i ansvarig position mot förmodan läsa min blogg vill jag passa på att komma med ett litet request. Jag skulle vilja att tv-pjäsen "Hissen som gick ner i helvetet" sändes igen.
Jag såg den på tv när jag var liten, och fast den antagligen - jag minns den knappt - var ganska banal satte den sitt spår i form av en av mina värsta mardrömmar någonsin. Traumat denna dröm eventuellt skapade är eventuellt fortfarande olöst, och skulle jag få se tv-pjäsen igen (ja jag vill fan inte drömma drömmen en gång till) skulle kanske det eventuella traumat eventuellt lösa upp sig.
Om inte annat är det ju inte helt fel att få se Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Hjördis Petterson och Ernst-Hugo Järegård, åkandes hiss (om det spelades muzak i den minns jag inte) ner till helvetet, för att där mötas av djävulen, spelad av Åke Fridell.
På min väg till och från jobbet cyklar jag förbi den här porten. Jag har flera gånger känt att "har man den där entrén att sätta sitt namn ovanför måste man ha jobbat seriöst och fokuserat.".
Backar bak för att få med hela kontoret ...
... och ser till min förvåning: Pac man och pac man-spöke!
Lite som Happy Socks under en fin kostym.
För nåt år sedan, tror jag det var, började jag lägga upp bilder på flickr, och lägger man upp många bilder, som jag då gör, kan man efter ett tag skönja små teman - saker som man med förkärlek plåtar. Dessa små och för det mesta omedvetna teman vore lätta att plocka fram om jag hade haft som vana att tagga bilderna som man ska, men jag har varit för slö på den punkten.
Nå i alla fall, ett sånt tema, eller förkärlek då, om man vill, tycks vara dockor (och nallar och figurer i största allmänhet). Det verkar som att det har blivit en hel klump med sådana. I morse skrev jag en bloggpost som jag slängde opublicerad eftersom den blev så bedrövlig, och efteråt kändes det som att jag hade blåst mig själv liksom, och det var då jag kom på idén med att samla ihop dockorna. Lite jobbigt pga tagglösheten, men till slut blev det ett bildspel. Är tystnad jobbigt för dig så lade jag lite musik nertill.
Härom dagen testade jag att skapa "musik" genom att sakta ner farten på prat. Jag tyckte faktiskt att resultatet blev lite spännande. Igår, när jag gick på långpromenad, hade jag nämnda ljud i lurarna, och det i kombination med den färgsprakande hösten som gled förbi mig (gled, eftersom jag går rätt fort) skapade en ganska bisarr verklighetsbild, vilket var kul. Jag har inte råd med knark, så jag får göra dylika experiment istället.
Nu kände jag att jag inte riktigt var klar med skapandet av "musik", så jag gjorde nyss en ny. Den består av några mini-snuttar från ett parfilmer, och dessa snuttar är som sagt rejäääält nedsaktade. Och titta här .... folk verkar ju redan vara rejält exalterade, redan innan de har hört stycket.
Debatt härom dagen (ligger väl i skrivande stund fortfarande på svt play) utmärkte sig genom att vara ovanligt rörigt. Problemet, och det känner säkert de som gör programmet till men skiter i eftersom man vill maximera antalet tittare , är att man pressar in alldeles för många ämnen i samma program. Det blir inte bra. Och för att i viss mån ändå få lite flyt i den korta debatten bjuder man aldrig in "jämna lag", utan låter högst en eller två personer stå på ena sidan av vad det nu handlar om, och ställer upp dessa mot en stor klump av skrikhalsar som tycker det motsatta. Det kan bli underhållande ibland, men jag skulle inte kalla det debatt.
Nå, dåligt som det var förde ändå programmet ett par goda saker med sig (oräknat att det gav mig nåt att blogga om). Jag fick en idé om att jag skulle spara ner programmet och klippa lite kreativt i det. Att jag skulle låta programledarens frågor vara orörda, men att klippa bort det publiken och debattörerna sa - bara behålla tystnaderna mellan deras ord och meningar. Idén var bra, tyckte, jag, men problemet var ju att de aldrig höll käften (förresten fotade jag några igår som så att sägahöll käften). Det uppstod liksom inga pratfria partier.
Detta, fick jag för mig, skulle jag ändå kunna fixa till i mitt video-redigeringsprogram. Jag skulle sakta ner farten på de tysta partierna och på så vis få dem att verka längre. Men det funkade inte. Jag är inte bra på att klippa i film och resultatet blev att de tysta partierna blev stilla som stillbilder, samt att snacket, som jag ändå inte lyckades klippa bort, lät väldigt konstigt.
Så jag släppte det hela. Jag kom på att jag skulle göra nåt annat. Jag tog snuttarna jag hade klippt ut, och som ju både innehöll tystnad och prat, och drog ner deras hastighet riktigt överdrivet ordentligt. Och jag lät snuttarna flyta ihop till något som nästan lät som musik av något slag, och sedan sparade jag filmen som blev. Där efter gjorde jag om filmfilen till mp3-format, och resultatet hör du här.
Vad tycks? Jag gillar det. Det är nästan lite meditativt att lyssna på. Jag skulle kunna tänka mig att göra fler såna här "musikstycken", fast då kanske använda mig av annat än Debatt. En halv minuts prat blir minst fem minuters "musik", så det finns ju att ta av.
Den andra goda saken Debatt förde med sig var att jag fick tillfälle att göra en animerad gif-bild. Det var en tjej i publiken som viftade med armen och ville få ordet. Som jag minns saken hade hon väl inga direkt banbrytande grejer att komma med, utan jag misstänker att hon bara ville visa upp att hon var orakad under armarna. Men hon fick bara ett par sekunders uppvisande i bild, och sedan svepte kameran vidare, så jag ger henne upprättelse här genom att låta henne visa upp armhålan i evig tid (eller tills hon ber mig ta bort bilden).
Jag skulle tro att tjejer som låter bli att raka sig under armarna gör detta för att protestera mot den rådande ordningen (vilken den nu är och som säkert andra analyserar bättre än jag). Fast just detta funkar i alla fall inte på mig, för jag har aldrig stört mig på hår under armarna. Antagligen fick jag video alldeles för sent och hann därmed inte bli porrskadad av det rakade 80-talet.
Dock skulle jag vilja lägga in en egen protest: Jag skriver alldeles för långt och omständligt. Allt jag skriver skulle antagligen kunna kokas ner till en tredjedel. Minst. Även ovanstående. Det är nog därför jag aldrig har lyckats fastna ordentligt för Twitter.
Bara för att någon gör sin version av något betyder inte det att denna version är den rätta och så att säga är huggen i sten. Ta till exempel John Ajvide Lindqvists roman "Låt den rätte komma in". Den är filmad först av Tomas Alfredson och sedan av Matt Reeves. Båda filmerna fick, som jag minns saken, hyfsad kritik. Jag har bara sett den svenska filmen, och fast den var helt okej så tycker jag att den led av alldeles för stor brist på Ika Nord. Jag menar, när hon ändå är med kan väl hon få breda ut sig lite också.
Nå, nu babbar jag. Det jag ville komma till var att Paola, en vän till mig, har gjort sin egen version. Inte av hela boken - för det är boken hon har som förlaga, inte filmerna - utan av en scen ur den.
Fint, eller hur. Det är faktiskt otroligt inspirerande att titta på det här. Det får mig att själv vilja gå till bokhyllan och plocka fram en snutt ur nån bra bok och göra en egen liten film. Fast, om jag nu känner mig själv rätt, så får väl det bli i nästa liv, antar jag.
I två dagar har den legat utanför centrum nu. Stället är i vanliga fall ett hyfsat välstädat ställe, men den här vill man tydligen inte ta i, plocka upp eller sopa bort. Man kanske tror det betyder otur. Fan, det är ju bara en bit peruk ...
Eller, tänk om det inte är en peruk. Tänk om det är den översta delen av någon som nästan har slukats upp av jorden. Om man lyfter på luggen kanske man ser ett par irrande, panikslaga ögon som ser vädjande på en. Bäst att inte se efter.
Ibland hamnar jag på avvägar när jag ska ut och handla. Det är som att handla inte är handling tillräckligt. Promenaden blir för kort, helt enkelt, så jag går förbi centrum, vidare och bortåt åt nåt håll, vilket som helst. Nån halvtimme sådär, det brukar räcka. Avvägen jag hamnar på är alltså medveten. Det är inte så jag tappar bort mig eller så.
Idag blev det skog och mark. Eller ikväll, ska jag väl säga, för klockan var i alla fall efter sex. Jag hamnade i naturen. Det doftade av höst, och genom den doften tog jag mig skuttandes över döda träd, knatandes på skogiga stigar, tittandes på glänsande sniglar, snusandes på knögliga svampar och kikandes in i trädiga hål.
Jag hade inte kameran med mig, men mobilen innehåller en kamera, och den lät mig dokumentera vad jag såg - utifall ovanstående beskrivning inte lät sanningsenligt, det vill säga.
För ett par tre veckor sedan tog jag en sista sväng ner till snöberget, men nu, inkonsekvent av mig som jag är, gick jag dit igen. Det var inte planerat, men jag hade legat baklänges i tandläkarstolen i en och en halv timme och behövde sträcka på benen. Så jag hamnade där.
Det är ett träsk nu, mer eller mindre. Innan snöberget hamnade där var det väl en slags gräsig plätt invid skogens rand bara, men berget plattade till och så småningom dränkte hela stället. Först i snö och sen i vatten. Och innan smältvattnet hade hunnit sjunka undan satte några dagars höstregn stopp för sjunkandet och bättrade på förträskningen.
Jag hade kameran med mig. Jag frågade mig själv om jag skulle filma. Jag tänkte att en sån film rätt mycket borde likna den förra, och det är ju inte så kul. Men jag filmade ändå. Det är en kort film, och alldeles i slutet stöter vi på en gammal bekanting från sommarsolståndet.
Senast jag lade upp en film så gnällde youtube. De gnällde över att musiken jag valde kanske ägdes av någon. Så den här gången tog jag reda på att musiken verkligen är public domain. Det du hör i filmen är en Alessandro Moreschi, sjungandes ett stycke som heter "Preghiera" av någon som hette Francesco Paolo Tosti. Musiken spelades in 1902. Av rösten att döma skulle man kunna tro att Alessandro Moreschi var en kvinna. Men nix, Alessandro Moreschiv var kastrat.
Jag ska förresten lägga in de olika snöbergsfilmerna i marginalen på bloggen.
Jag upptäckte just att det där talesättet "titta/se/kika under lugg" faktiskt kommer från bibeln. I Ordspråksboken, 1917 års version, kapitel 16, vers (om det nu kallas verser) 30 står det:
Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar;
den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.
Jag har alltid trott att det uttrycket var av ganska färskt datum. Nå, man lär så länge man lever, som det heter. Det där med luggen är förresten struket/ändrat i Bibel 2000. Där lyder istället versen:
Kisande ögon vittnar om lömska planer,
hopknipna läppar om utfört dåd.
Tja, det duger väl det med antar jag. Oavsett bibelversion får man bilden klar för sig. Att om man ser någon vars ögon kisar, möjligen under luggprydd panna, och som står där med munnen som ett streck, ja då ska man passa sig för denne, för han - eller kanske hon - har gjort, eller är på väg att göra, något riktigt jävligt mot nån eller nåt. Att det kanske är en närsynt stackare med ängslig min man ser, ja det kan man inte ta nån hänsyn till. Bäst att passa sig i alla fall.
En vanlig dag. En vanlig kaffe från automaten. Ett vanligt läckande. Varför detta jävla läckande? Det undrar jag. Är det kanske pappersmuggarna som är undermåliga? Är det kanske jag som dricker för långsamt, så att hålla tätt-gränsen överskrids?
Eller har vissa muggar utsatts för sabotage? Det finns människor som dumpar gamla cyklar, kundvagnar och till och med kör ner armeringsjärn i bottendyn under hopptornen om vårarna. Det är samma psykon som kilar in rakblad i springorna mellan segmenten på vattenrutchkanor.
Kan det vara såna människor i farten? De kanske har gjort små, små hål, osynliga i fogarna på muggarna, och nu kanske de sitter nånstans och ler i mjugg.
VIDEO hos Publicistklubben. HÄR.
Medverkande i i panelen är Lena Andersson, författare, Anna Troberg, ordf i Piratpartiet, Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet och Leo Lagercrantz, f d Newsmill.
Har ni tänkt på att varje gång man slår upp valfri tidning på nätet så kan man vara säker på att få se djur? Jag tänkte på det nyss, när jag gick in på Aftonbladet. Djuren på bilden här nedan är de jag hittade på tidningens framsida idag, och då räknade jag inte bilder på mat (kött) som djur. Naturligtvis inte. Men håll med om att det är många djur.
Så här tagna ur sina sammanhang ser de ihopklumpat inkompatibla ut, såsom det brukar se ut på omslagen till "Vakna" och "Vakttornet" eller vilka de nu är, tidningarna med djur på omslagen. Fattas bara en Jesus, samt några barn ur olika etniciteter.
Jag undrar hur det skulle bli i verkligheten om man klumpade ihop dem. Låt säga att vi tog ett tio kvadratmeter stort rum i vilket vi hällde ut en massa larver på golvet, släppte in en brunbjörn och en liten hund. Och sedan sjasade vi in en flock kor och en råtta. Får och pingviner också, alla ska med. Och en svart katt. Vilket blodbad det skulle bli - för att inte tala om lukten.
Men på Aftonbladets framsida är de som tur är inte ihopklumpade, utan utslängda här och där i spridda skurar. Och ursäkta utvikningen nyss, jag har anlag för överfantasi, tror jag. Vad jag ville komma till var att jag undrar om man egentligen tänker på att det inte bara är bilder på människor och saker i tidningarna, utan även nästan lika många djur. Här är grejorna djuren är kopplade till:
Helst plåtar jag folk. Alla möjliga sorter. Helst ska de se lite intressanta ut. Och gör de inte det ska de göra nåt intressant. Nåt av de sakerna måste det vara - vad vore annars vitsen?
Och här har vi en märklig sak med mig. Jag är inte särskilt intresserad av människor. Jag trodde förr att jag var det, men efter att genom åren ha lärt känna folk som verkligen är genuint intresserade av andra människor har jag förstått att mitt eget intresse inte är mycket att hänga i julgranen.
En brist hos mig, helt klart. Kanske ett lätt autistiskt drag. Kanske en släng av preventiv beröringsskräck. Nåt är det. Men nå, jag gillar att plåta folk i alla fall, och det är alltid något.
Och till det märkliga nu då. När jag tittar på någon vars uppenbarelse ger mig impulsen att plåta känner jag inget speciellt. Jag kanske tänker: "Fick jag till det nu tro?", eller: "Hoppas det blev skärpa", men när bilden redan är knäppt glömmer jag totalt att den människan över huvud taget existerar.
Tills jag sitter hemma framför datorn och tittar på bilden, och kanske klipper ur den, och kanske skärper till den - då börjar jag SE personerna. Då börjar jag tänka på dem och kanske till och med känna lite människokärlek till dem. Ja faktiskt, lite människokärlek.
Jag har funderat över saken, och tänkt att dessa mina ömsinta känslor för dem jag har fångat i kameran kanske helt enkelt är nåt slags dåligt samvete över att ha gjort detta, och det liksom sipprar fram. Tja ... jag vet inte.
Fick just, via ett nyhetsbrev, veta att Kate Bush kommer med en ny platta den 21 november. Det var på tiden. Hennes senaste riktiga skiva (jag räknar inte riktigt Director´s Cut som "riktig") kom ju 2005. Den nya heter 50 Words For Snow, och skivomslaget är riktigt, riktigt fult.
Nå, ett fult skivomslag hindrar ju inte att själva musiken kan vara bra, i alla fall om man ska tro på teorin att man inte ska döma boken efter omslaget. Kolla bara på mig, jag ser otrevlig ut men är trevlig. Nu i alla fall så klistrar jag bara in vad som stod på nyhetsbrevet, så får det räcka med det tills vidare.
“50 Words For Snow” will feature seven brand new tracks set against a background of falling snow. The total running time is 65 minutes and the track listing is:
