onsdag, september 30, 2009

Urinoaren ropar ut sin klagan


---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Bra grej på webb-tv

Jag stör mig enormt på reklamen som ibland läggs på webb-tv och video. Det värsta me'n är att man inte kan dra i timelinen och hoppa över den, eftersom den på nåt vis är insprängd i själva spelaren och separat från klippet man vill se.

Nyss skulle jag kolla på ett klipp på tv4 Play, och där var den igen, reklamjäveln. Tacka vet jag vanlig tv, tänkte jag. Men så såg jag en grej uppe till vänster på spelaren. Man kunde se hur många annonser det var kvar samt hur länge det skulle dröja tills klippet kom. Mycket bra.



Skulle det där inte kunna vara något för tv-reklamen? Det skulle det. Det skulle fan vara lag på't.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

MUFIN: Liknande bilder

Via det här Google Reader-flödet hittade jag en sida som verkar funka ungefär liknande som Google Similar Images. MUFIN heter den, och precis som Google-sidan hittar den bilder som liknar andra bilder. Användbart när man till exempel vill lägga upp en bild i bloggen, men samtidigt inte vill använda sig av samma bild som alla andra gör när de bloggar om samma grej.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Neros roterande matsal hittad



Enligt vad som sägs lät den romerske kejsaren Nero installera en roterande matsal i sitt gyllene palatskullen Velia. Nero hade höga krav på sitt boende, och när man betänker att han sade: "Äntligen kan jag börja bo som en människa!" vid inflyttningen till detta hus så förstår man att det var extravagant. En snurrande matsal passade antagligen bra in där.

Det lär inte ha snurrat som en karusell, utan följde kanske himlens rörelser, eller nåt i den stilen. Konstruktionen var ca 16 meter i diameter och vilade på en fyra meter tjock pelare. Ett antal mekanismer försörjda av ett konstant vattenflöde höll rotationen igång.

Och idag kan man läsa att de har hittat Neros roterande matsal. Inte intakt, naturligtvis, men åtminstone stället där det antagligen låg: Dallas Morning News, The Associated Press, Daily Mail, Times Online, Telegraph.co.uk


---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag, september 29, 2009

En inomhusbacke


---
Läs även andra bloggares åsikter om

Klarakyrkan revisited

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag för ett kvartal sedan tittade in i ett hål i Klarakyrkan och hittade kistor samt skymten av en dödskalle och ett ben. Igår hade jag vägarna förbi igen. Jag skulle ta en fika med en tjej jag inte har träffat på länge, och då kom jag på att jag kunde ju visa henne hålet. Det är ju kolsvart därinne, tyckte hon, men jag tyckte att: med kamerablixten så blir det ljust. Det blev det också.

Synen var exakt likadan som i somras - ingenting hade hänt. Skallen tittade fram som förut och det gjorde benknotan med. Kanske lika bra det förresten - man ska ju inte störa de döda sägs det ju. Och ganska läskigt skulle det ju varit om knotorna hade förflyttat sig - utan mänsklig inblandning.


Det är lätt att börja tänka filosofiska tankar när man ser ett skelett. Jag mediterade en stund över faktumet att huvudet som sticker fram där en gång var klätt i kött och kunde titta, höra, prata och tänka. Nu var det ingen skillnad mellan människan det en gång hade varit och kistlocket. Hujedamej blir liksom slutsatsen på det.

När jag skrev om saken förra gången tyckte en del att det var en rätt skojig grej det här, en bra spaning liksom. Så tyckte även jag själv. Andra tyckte att jag skulle kontakta Aftonbladet eftersom det ju vore en nyhet att man låter döda människor ligga och skräpa huller om buller. Äsch, tänkte jag .. . men sen så mejlade jag Aftonbladet ändå. Jag fick inget svar.



Nå, eftersom det inte tycks ha något nyhetsvärde det här, så har det fortfarande ett spaningvärde. Men jag har kommit så långt jag kan komma utan att gå på kyrkvaktmästaren och be om att få gå in till kistorna. Jag skulle känna mig dum att fråga, och förmodligen skulle jag bli nekad. Men kan ingen annan ta vid? Nån kanske har en minikamera som kan sättas på en pinne och stickas in. Nån kanske kan charma kyrkopersonalen. För visst vore det intressant att se den här vyn inifrån.

Hålserien:
Stuprör, Kyrka, Skogås-hus, Bodar och träd, Pissoir, Dikesrör, Under bro-hus, Riddarholmskyrkan, Skogåsbunker, Två kvällshål, Ännu ett kyrkohål, Ett par hål i det fina vädret
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Intressant - men idiotiskt

Att Ulf Larsson nyss har dött, gick att läsa idag
Och om Tolkien och Den poetiska Eddan
Inte mycket att blogga om, tänker jag
Men däremot den där brädan ...
För såna nyheter är jag svag

Det handlar alltså om att någon har begravt spikbrädor strax under marknivå på en stig i Bökebergsskogen. Detta troligen för att förhindra cyklisters framfart. Tanken är intressant och spännande på nåt slags MacGyver-vis, tycker jag, men samtidigt rätt idiotisk eftersom inte bara cykeldäck kan bli punkterade, utan även fötterna (och tassarna, hovarna och klövarna) på både människor och djur.


---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag, september 28, 2009

Vad är geléklumpen för något?

Jag nämnde ju att sniglarna (eller snäckorna) i mitt akvarium börjar bli lite väl många. Passar jag mig inte tar de nog över helt. De sitter överallt, mest i den luddiga grönskan som flyter strax under vattenytan. Man ser dem som små prickar. Åtminstone tror jag att det är dem.

Men på ett blad sitter någonting annat, nån slags geléklump. Om jag har rätt i att de små prickarna är snäckägg, då är saken på bladet i alla fall inte det, utan något helt annat. Klumpen är cirka en halv centimeter stor och helt genomskinlig. På bilden här har jag ljusat upp den lite så att man ska se bättre.



Vad tusan är det? Det lilla jag har hört om hur räkor förökar sig och blir fler stämmer verkligen inte ihop med denna gelé. Alltså är det något annat. Men vad?
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bokscanner

De där läsplattorna som sägs ska komma, jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar dem eller inte. Jag har helt enkelt för lite underlag för att tycka något alls, eftersom jag varken har provat eller ens sett någon på riktigt. Alldeles för dyra är de i alla fall i nuläget - runt tretusen spänn såg jag nånstans.

Nåväl, om de klarar av en massa format, typ textfiler, pdf:er och de inscannade böckerna på Runeberg, ja då kanske det kan vara värt .. tja, låt oss säga en tusenlapp - men då måste fan en mp3-spelare ingå.

Och på tal om inscannade böcker så hittade jag (via jorgenmodin.net) ett väldigt fint projekt. Det handlar om att bygga sin egen bokscanner. På den här sidan finns instruktioner och en intressant video. Det är såklart inget man totar ihop själv i rödaste rappet, men billigt blir det säkert.

Det borde vara varje seriös bibliotekaries plikt att bygga en sådan och använda åtminstone en timme om dagen åt att scanna. Det kunde förresten, nu när jag tänker på saken, vara en perfekt grej för arbetslösa att jobba med. Vore jag arbetslös skulle jag gärna bli satt på en sådan syssla.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag, september 27, 2009

Entré på jobbet

Det här kanske jag har glömt att berätta, att förr jobbade jag på intel. Jag var betydligt tjockare på den tiden, and so was my hair. Och nästan alltid var jag ganska solbränd. Man kan säga att jag var kontorets stjärna, och det kunde hända att mina kollegor filmade mig när jag gjorde min entré på morgnarna. Här är en av dessa filmer.


---
Läs även andra bloggares åsikter om / via

Beppe på Spotify

Beppe Wolgers är bra - eller var kanske man ska säga, eftersom han dog för 23 år sedan. Men bra är bra, oavsett liv eller död. Jag såg just att Beppe finns representerad på Spotify. Både Dunderklumpen finns där, samt Beppes godnattstund.


Det är lätt att tro att Beppe alltid var superpopulär och älskad av alla, för så minns ju jag honom, men så var det tydligen inte. På Beppe.se läste jag att när han först dök upp i tv-rutan så blev det sura miner på sura delar av befolkningen, och:
"När Beppe Wolgers lade sig i ”Godnattstundens” väldiga TV-säng med Kraman och Hungran återkom de elaka breven. Vissa vuxna tyckte det var perverst att se en stor och skäggig man prata med dockor. När Sigrid på pottan blev torkad i rumpan var anständighetens gräns definitivt passerad."
---
Läs även andra bloggares åsikter om

Lördagen har blivit söndag

Vaknade vid halv åtta på morgonen. Fan, jag måste komma ihåg att vrida persiennerna åt rätt håll innan jag går och lägger mig. Felvridna släpper de ner uppväckande solstrålar* på den sovande.

Snäckorna (eller om man vill kalla dem sniglar) börjar bli ett skämt. Akvariehandlaren gav mig några såna när jag köpte räkorna - bara ett par små räkor är ju faktiskt lite ynkligt, det tyckte både han och jag. Men nu är de inte längre bara några - de har fördubblat sitt antal. Jag tror de äter upp mina växter de jävlarna, men dessvärre kan jag inte förmå mig till att slänga bort dem.



Storstädade igår. Jag höll på timme efter timme. Det jobbiga med städande är inte själva städandet utan vad man ska göra med sakerna som kommer i dagen; en tygpåse till en spikmatta, vars placerar man en sån? Eller en bordslampa utan lampa? Eller alla gamla mobilladdare?

Jag avslutade dagen med att klippa mig. Jag använde min alldeles för gamla hårklippningsmaskin. Den väger ett ton och är allt annat än sladdlös. Har man som jag - tunt hår uppe på huvudet - så är det knepigt. Dessa hårstrån böjer sig som rön i vinden och vill verkligen inte fastna i klipparen. Resultatet blir att man ser ut som ... ja, en grästuva eller nåt.

Närmast på schemat nu är att jag ska läsa den här bloggposten, och sen tar jag ett bad. Och sen får jag se.
---
Läs även andra bloggares åsikter om
---
*När jag kollade efter felstavningar i det jag hade skrivit såg jag att jag hade råkat skriva solstollar.

lördag, september 26, 2009

Varför säger de Aaaah?


---
Läs även andra bloggares åsikter om

Svavelstickeflickans mormor

I H.C. Andersens saga Den lilla flickan med svavelstickorna sitter den lilla flickan i snön vid en kall husvägg och fantiserar/drömmer/hallucinerar om en bättre tillvaro. Hennes små fötter är "röda och blå av köld" och hennes små händer är "nästan alldeles döda av köld". Där, en stund innan hon dör, tycker hon sig se gamla mormor.

Jag kollade på olika versioner av denna kända saga inne på youtube, och fick för mig att jämföra hur de hade valt att porträttera gamla mormor i de olika versionerna.De är ganska lika varandra, visar det sig. Jag antar att en mormor är en mormor.




Här är en amerikansk version från 1937. Eftersom den är amerikansk är den mer fokuserad på himlen och änglar, snarare än på gamla mormor, men den är ganska tårdrypande ändå, mycket tack vare att den lilla flickan ser ut som en gullig hundvalp.


---
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En tugga

Den här teckningen, signerad Laurie Lipton, är ju faktiskt ganska ruskig.


---
Läs även andra bloggares åsikter om , , / via

fredag, september 25, 2009

Fredagseftermiddagsjaget

Fredagseftermiddag på jobbet; en kaffe och en bit ostkaka har just klarats av, och en snus har lagts in. Nu håller jag upp en cd-skiva framför mig med vänster hand, och med höger hand ritar jag av min spegelbild i skivan med ms paint. Så här ser jag tydligen ut.


---
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vanligt folk, fångade på film

Jag kollade på debatt igår, det handlade om den där Göran Hägglund-grejen om "kulturvänstern" vs "vanligt folk". Debatten var rätt svår att hänga med i, och dessutom fann jag mig, i tanken, stående på båda sidorna om skranket, vilket gav mig små schizovibbar.

Nå, nu på morgonen såg jag ett par exempel på "vanligt folk" - såna där vanliga jobbargubbar som står och jobbar med något. Eftersom den här förmiddagen var ganska lugn för mig så pinnade jag ut i friska luften och filma'rom.



Jag kände mig faktiskt lite avundsjuk. Inte för att jag är särskilt händig eller så, men ibland kliar det i fingrarna efter att få uträtta lite "riktigt" jobb. Jag frågade dem förresten om de brukar hitta pengar under såna där galler. Nä, inte särskilt ofta, svarade de, men under attraktionerna på grönan, där hittar man en del.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

En ros är en ros, typ

Jag tänkte en väldigt märklig tanke nyss: Tänk om man sover och drömmer att man sover och drömmer att man sover och drömmer.
---
Läs även andra bloggares åsikter om

Bokbabbel

En bok som inte längre går att köpa - vad gör man då om man vill äga den? Titta runt på antikvariaten, brukar det ju heta, och jag antar att det funkar, men det måste ju finnas smidigare sätt.

Jag fick för mig att jag skulle maila Vulkan. Jag såg Linda Skugge på tv nyss och fick idén. Jag tänkte att jag skulle fråga dem om man kunde skicka in ISBN-numret till nån bok som ingen längre trycker; kanske kunde de trycka den.

Det blev inte av att jag mailade, jag fastnade i provläsning av bloggböcker istället. Fantastiskt hur kvalitén på en skriven text, till exempel en vanlig bloggtext, tycks öka när man ser den tryckt. Antagligen är det samma fenomen inblandat som det jag skrev om igår.

Ord borde inte öka i värde bara för att de hamnar i tryck. Det man skriver på nätet har en större chans att läsas av många medan det som trycks kommer att läsas av färre. Det som läses av många borde därför ha ett högre "värde". Men så är det inte riktigt, och jag kan inte förklara varför.

För att återgå till den där boken - när blir böcker public domain? Är det så att när förlaget som en gång gav ut boken inte längre gör det - sitter de då och tjuvhåller på rättigheterna eller går boken så att säga tillbaks till författaren? Ingen aning. Sånt kan man säkert söka sig fram till på nätet, men jag sitter trots allt på jobbet och nu måste jag hjälpa en lastbilschaufför (ej denna, som tur är) att bära ut en polsk fotoutställning till hans lastbil.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag, september 24, 2009

Animera youtube-filmer

Jag tror det finns en hel del verktyg därute, såna som gör om YouTube-filmer till animerade giffar. Nackdelen med dem, i alla fall de jag har sett, är att de förgiffar hela filmen. Nu hittade jag en som inte gör det.

GifSoup heter det, och man får välja vilken del (vilka 10 sekunder) av filmen man vill göra om till animerad gif. Man man sätter en startsekund och sen en slutsekund. Lätt som en plätt. Jag valde den första videon som dök upp på YouTube när jag gick in där nyss, och testade med den.

Här är en skärmdump på hur det ser ut.



Och så här blev det.



När man är klar får man välja om man vill ladda ner (tre storlekar av) den animerade giffen, om man vill länka direkt till giffen, eller om man vill använda inbäddarkoden så att man kan stoppa giffen direkt i bloggen.

(Bonus-animering)
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Lastbilschaufförisk trestegsraket



1 - Illa: Att välta med lastbilen.

2 - Riktigt illa: Att göra det pga onani medan man kör.

3 - Galet illa: Att forsätta med onanin under polisförhöret.

Om saken: Metro, Borås tidning, Barometern, SR, Ab, SvD
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

"den bloggande"

RadiotidningenJag blev lite omnämnd för mitt bloggande om Östersjöfestivalen. Jag såg det nyss, i Radiotidningen. Jag kom att tänka på en lustig sak - att beröm/omnämnade i tryck, snarare än framsagt, på nåt vis känns mer värt. Märkligt, det borde inte vara så, men så känns det. Fast det där med "den bloggande vakten" vete fan om det känns så bra. Jag tycker det för tankarna till "Casper - the friendly ghost" eller "Ipren - den intelligenta värktabletten".


---
Läs även andra bloggares åsikter om

Rollip

Den här bilden tog jag alldeles nyss. Ingen höjdarbild i något avseende, men det behövdes inte; jag skulle nämligen "föråldra" den.



Via digital inspiration hittade jag en sida som gör just det - får bilder att se äldre ut än de är. Stället heter Rollip. Nästan alla online bildredigerare med självakning har den här funktionen, men resultatet brukar bli sådär - inte så jättebra. Här blir resultatet rätt hyfsat, tycker jag.

Det finns flera olika "templates" att välja på. Man laddar upp sin bild och bestämmer sen hur den ska se ut, och sen okejar man. Jättelätt. Här är en variant:



Och här är en polaroidvariant:



Gillar man att göra polaroider så är Rollip absolut ett bra alternativ. Man kan förvisso göra polaroider med både Photoshop och Gimp, men det fordrar en hel del pyssel. Och man kan använda Poladroid, men det fordrar att man laddar ner't. Vill man bara ha en snabb bild till bloggen så duger Rollip finfint.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag, september 23, 2009

Fyrtiofem på det fyrtiofjärde

Apropå en grej som Naseer skrev om att anpassa sitt omnämnande om sin ålder till sin riktiga ålder kom jag att tänka på en sak. Ända fram tills jag fyllde 44 har jag i förväg tänkt mig vara nästkommande födelsedags ålder. Det lät krångligt det där, men så här menar jag: Jag är 20, men ungefär ett halvår innan jag fyller 21 börjar jag tänka mig själv som varandes en 21-åring. Och så vidare genom åldrarna; halvvägs innan jag blev 44 kände jag mig som 44 - fast jag fortfarande var 43.

Men nu har det tydligen vänt det där. Jag har varit 45 i mer än en månad nu, men jag tror fortfarande att jag är en munter ungersven på 44. Undras om det är nåt slags förnekande som har satt in. Och undras om jag fortsättningsvis kommer att ligga ett steg bakom, så att säga. Tänk om jag alltid kommer tro att jag är 44.
---
Läs även andra bloggares åsikter om

P e n n o r

Det finns pennor ... och så finns det p e n n o r. Jobbar du i en reception, eller nåt i den stilen, så vet du vad jag talar om. Bilden nedan föreställer en p e n n a. Den är precis lagom tung och är perfekt avvägd; såklart att man inte får ha en sådan ifred.

Penntjuvarnas absoluta favorit.

De i vars fickor dessa p e n n o r hamnar tycker antagligen inte att de stjäl, utan att de "råkar få med sig" eller högst "pallar". Tja, det har de kanske rätt i, men nog är det jävligt irriterande att det liksom alltid är de bästa pennorna som får fötter.


---
Läs även andra bloggares åsikter om

Ingen vågar ta

Ett fenomen jag har tänkt på ibland är det där med frukt och godsaker på jobbet, och hur man låter detta förfaras. Någon tar med sig något. Det ställs fram och någon säger: Varsågod och ta. Men nästan ingen tar. Ingen vågar eftersom de då riskerar att betraktas som glupska. Så går några dagar, och där står en skål med rutten frukt eller snustorra bullar. Ska det vara på detta viset?
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Prenumerera på SR:s pressinformation

Visste du förresten att man kan prenumerera på Sveriges Radios pressinformation? Jodå, det kan man. Det kanske inte låter särskilt intressant, men jag tycker ändå att den fyller sin plats i nyhetsmappen i rss-läsaren. Ofta kommer inläggen med stora bilder också.

På bilden här ovan ser vi Natalie Minnevik och Johan Rabaeus. De spelar Dolores Haze repektive Humbert Humbert i Nabokovs Lolita, som går som radioteater den 25 september. Anledningen till att jag reklamar för denna prenumeration är att jag såg i Google Reader att vi är endast fem som gör det, och det kändes lite ynkligt.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag, september 22, 2009

Man ska få bestämma själv

Jag läser om en Carolina Orre som nu får heta Carolina Sven Orre. Mycket bra, det där med namn är något av en käpphäst för mig. Jag tycker att föräldrarna ska ge namn till sina barn, och sen, när barnen fyller 18 (till exempel) så ska de få en blankett hemskickad till sig, som säger: "Du har nu fyllt 18 och det är dags att registrera ditt egenpåhittade namn. Tänk över namnet noga, och fyll sedan in det i angiven ruta, och skicka in blanketten till oss". Så ska det vara, tycker jag. Jag tycker förresten också att vem som helst ska få lägga till ett af, de eller von om man skulle vilja (även om just mitt skulle låta rätt idiotiskt med nåt sådant). Att myndigheterna ska bestämma över vad man får och inte får heta är ungefär lika dumt som om de skulle bestämma över ens tatueringar eller frisyr. Det är sånt som mamma och pappa kan lägga sig i när man är liten, men fan inte när man är vuxen.
---
Läs även andra bloggares åsikter om

Om att ändra inne på Wikipedia

Jag har tittat på det där Aschberg-programmet som handlade om att det gås in och ändras på Wikipedia. Att det kan ändras därinne är ju själva idén, det är alla överens om, men här handlade det om att man troll-redigerar artiklarna samt tar bort folks/partiers genanta bakgrundshistorier. En av gästerna i programmet var KDU:s Ebba Busch.

Ebba sade bland annat så här: "Wikipedia bygger på att vem som helst kan gå in och föra till information - och plocka bort information som man inte tycker är relevant". Som jag uppfattade saken menade hon med detta att det är så det är tänkt att fungera. Jag håller inte med.

Enligt mig borde man inte ta bort saker från Wikipedia annat än när de innehåller rena felaktigheter eller bryter mot lagar och regler. Till exempel, om någon har varit med i Livets ord men inte är det längre så betyder inte detta att det inte längre är relevant. Tvärtom, skulle jag vilja påstå.

De svenska artiklarna på Wikipedia är redan pinsamt korta om man jämför med de engelska, och all information - "relevant" eller ej - som hjälper till att bygga på dem är av godo. Att ta bort saker som är fakta är ... tja, en riktig en synd. Så tycker jag.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , / Ab, SvD, DN, Nyheter24, KP, GT

Ljudet läcker

Det hände oftare förr, kanske på åttiotalet, att man kunde bli störd på bussen, på stan, på stranden, av folks musik. Det var på den tiden när man körde med bergsprängare. En viss typ av människor gillar ju att missionera sin musiksmak, och på den tiden var det fritt fram för dem. Som tur är har den kulturen nästan helt dött ut.



Jag funkar tvärtom - jag vill hålla min musik för mig själv, åtminstone när jag rör mig bland folk. Här på bloggen kan jag iofs flasha med min fina musiksmak, men att gå in här är ju trots allt ett eget val.



Fast jag har ett problem, och det är att jag utan att jag vill det låter andra höra på vad jag hör. Ljudet läcker ur hörlurarna. Som nu i morse. Jag ville kräma på ordentligt, men som vanligt kom nån tant och satte sig bredvid mig. Hon hörde antagligen vartenda ord som sjöngs i lurarna, och där satt hon och tittade surt på mig.



Det blev som ett chicken race mellan mig själv, henne och mig själv igen. Jag kände pressen från mig själv att vara omgivningen till lags och sänka ljudet. Jag kände pressen från tanten att sänka ljudet. Och jag kände pressen från mig själv att inte sänka ljudet eftersom tantens gillande eller ogillande borde vara helt oviktigt.

Nå, nu har jag skrivit av mig. Frågan är ju trots allt inte så viktig. En av låtarna jag lyssnade på, förresten, nu i morse var en version av en låt som Nina Simone sjunger: "Ain't Got No/I've Got Life". Den finns på Spotify, men inte live-versionen, som är mycket bättre. Jag lyckades extrahera en mp3-fil från YouTube, och den lyssnade jag på med hög volym. Jag upptäckte den via en blogg men jag minns inte vilken, så jag kan inte tacka. Så här låter den.


---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag, september 21, 2009

Att slänga soporna är väl ingen konst?

Allt som filmas i svartvitt blir automatiskt konstnärligt. Här har ni mig när jag slänger soporna ... konstnärligt.


---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Att ha räkor är kul ...

... men det är inget för en actionknarkare. Åtminstone inte om man bara har två räkor. Har man fler kanske det blir mer action, men fan vet. Har man två räkor av motsatta kön kanske det blir nån annan slags action. Det verkar inte jag ha.

Fast det beror ju förstås på vad man menar med action. Action i mitt akvarium består av att räkorna, Hadrianus och Claudius, ibland närmar sig varandra från varsitt håll. Ibland ställer de sig till och med parallellt med varandra med ett par centimeters mellanrum, men oftast inte. Oftast ronderar de bara omkring helt separat.

Jag filmade nån minut nyss. Inget händer egentligen, fast man får se det så här: om inget händer så händer åtminstone inget dåligt, och då får man vara nöjd. Att ha räkor är kul ...


---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag, september 20, 2009

Mallorca-Mona

"Foto: Scanpix OBS Montage" står det under bilden, men det hade det inte behövt göra. Att det är ett montage är mer än tydligt. Tidningen Metro; det handlar om Mona Sahlins Mallorca-resa, och montaget är verkligen ett slarvigt hafsverk. Bättre borde de kunna, tycker man. Jag gör ett eget försök: Här är min variant av Sahlins Mallorcavistelse.

Mona Sahlin på Mallorca.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

---
Update: PF uppmärksammar mig på att Monas skugga inte faller likadant som den som faller från tjejen i vattnet. Slarv av mig. Jag tog bara en snabbtitt på hon i vattnet, och fick för mig att det där stora var skuggan, när det i själva verket var en stenbumling under vattnet. Å andra sidan kan man säga så här, att Metro/Scanpix-människan antagligen fick betalt, medans jag photoshoppar gratis. :-)

All Rights Reserved ©

Vad är det med folk och fotograferande nu för tiden? I takt med att fina systemkameror hamnar i var mans hand tycks var man tro att han är Annie Leibovitz eller Lennart Nilsson eller fan och hans moster - som måste hålla stenhårt i sina ovärderliga konstnärliga fotografier.

Jag kom att fundera på saken när jag fick för mig att upprepa en kul utmaning/lek (signerad Moderskeppet) som jag deltog i för nåt år sedan. I den ingick att man skulle plocka en typ random bild från flickr - "under förutsättning att den är creative commons".



Då, förra vintern, tog det en bra stund att hitta en bild, men nu hade det blivit riktigt svårt - nästan helt omöjligt. Jag satt och uppdaterade flickr-sidan i evigheter, och fan nästan varenda bild var märkt med: "All Rights Reserved © ". Vad är det med folk?
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
---
UPDATE: Blogge var vänlig nog att ge mig en bild att använda, så det gjorde jag.



Den gamla utmaningen/leken hade följande regler:

1 - Gå till http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random
Namnet på artikeln är namnet på ditt band.
2 - Gå sedan till http://www.quotationspage.com/random.php3
De sista fyra eller fem orden i det sista citatet på sidan är titeln på din skiva.
3 - Gå slutligen till http://www.flickr.com/explore/interesting/7days
Tredje bilden på sidan är ditt omslagsfoto, under förutsättning att den är creative commons. Om den inte är det, se om någon annan bild på sidan är det. Eller gör en reload tills du hittar en.

En grön, genombruten gräsrefug

När det kommer till planering av gångbanor i och runt bostadsområden är jag en vän av följande system: Man planerar inte. Istället lägger man grus eller jord över hela området. Folk tar alltid den närmsta vägen, och efter ett år har klart definierade stigar bildats. Dessa stigar asfalterar eller plattlägger man. Allt det övriga får bli gräsmatta. Det är möjligt att det inte kommer se så symmetriskt och vackert ut på ett flygfoto, men det är en smart metod.

Jag skrev att jag är en vän av detta system, men i så fall är jag vänlös eftersom jag aldrig har upplevt eller sett systemet genomfört. Däremot finns en mycket märklig variant av det i närheten av mitt hus.

En bit gräsmatta i Skogås.

Det ser inte klokt ut och jag fattar ingenting. Det är en asfaltsplan i vilken det sticker ut en liten gräsrefug. Varför refugen finns där har jag ingen aning om eftersom den inte fyller någon synlig funktion. Klart står dock att den ligger helt i vägen för ett passerande tvärs över planen, för den är genombruten.

Det verkar som att de som håller i det här med gräs, grus och gångbanor här i Skogås har gjort en slags efterklok variant av systemet jag beskriver, och helt enkelt asfalterat stället där folk brukar gå. Men de har inte gjort det konsekvent och överallt, utan bara just här, och det är det som är så märkligt. Plättens relativa litenhet gör hela grejen ännu knäppare - det ser ut som en utslängd, grön mustasch som ligger där.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag, september 19, 2009

Man länkar tillbaks

Jag brukar oftast ange varifrån jag har fått inspiration till det jag skriver här, jag belönar källan med en länk tillbaks så att denne får den uppskattning den förtjänar samt fler besökare. Det tillhör liksom god ton. Tidningarna är för det mesta lite sämre på det. Nyss hittade jag i Metro en artikel som handlar om tv-hallåornas sätt att klä sig genom tiderna. Ett ganska kul ämne förvisso, men hade jag inte sett samma sak förut? Jodå, ett par dagar före Metro-artikeln handlade en post hos Älskade dumburk om exakt samma sak: Hallåamode. Det är ju rätt uppenbart att Metro fick sin inspiration därifrån så kunde de inte ha kostat på sig en länk?
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Animera ditt ansikte

MP CHANGE är en grej som animerar ansikten. Alltså, du lägger in ditt (eller nån annans) ansikte och sen följer ansiktet muspekarens rörelser. Och så kan du lägga hår och skägg och en massa grejor ovanpå. Tyvärr kan man bara spara resultatet som en bild - man kan inte bädda in animationen på sin blogg. Men jag löste detta genom att använda (det otroligt lätta och smidiga) programmet Screenr. Screenr är en program som spelar in det du gör på skärmen. Man kan välja hur stor yta man spelar in. I normala fall kanske jag bara skulle ha spelat in själva ansiktet här, men jag breddade ytan så att du ser hur MP CHANGE funkar.



Det du spelar in med Screenr kan du förresten skicka direkt till din Twitter, men jag körde min film genom moviemaker eftersom jag tyckte det var tråkigt utan ljud.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , / via

fredag, september 18, 2009

Lager med Pixlr

Jag var ute på rasten. Plåtade lite. Det blev mest bilder jag kommer att sätta ihop till panoraman men som jag inte kommer att lägga upp här. Och så plåtade jag ett träd.

Ett träd.

Jag passar på att slå (ännu ett) slag för online-bildredigerings-programmet Pixlr. Det fina med det programmet är att man, precis som med Photoshop, kan jobba med lager. Tack vare den funktionen kunde jag klä trädet.

Ett träd med snickarbyxor.

Lager funkar som så att du har din bild, och allt du lägger ovanpå/klistrar in lägger sig som en bild över bilden - som ett papper över ett papper. Sedan kan du göra vad du vill med den översta bilden, till exempel klippa delar ur den så att bilden under syns igenom. Eller så kan du - medelst ett antal alternativ - "blanda" bilderna. Med trädet här ovan gjorde jag som så att jag lade ett tomt lager ovanpå trädbilden. Sedan, på det tomma översta lagret, målade jag med färger. Sedan lät jag bilderna smälta samman. Det är alltså lätt som en plätt. Och kul.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Därför skrattade de

Jag följer inte Idol, men det händer att jag läser om det. Som nu då: "Juryn hånade Christopher för hans namn". Tydligen heter killen Brunnman i efternamn, men juryn fick det till "Brumman", varpå hejdlöst skrattande tydligen utbröt.

Idag är juryn ångerfull, men förklarar sitt skrattande med: "Vi är otroligt interna i våra skämt". Eftersom det inte framgår av artikeln vad "Brumman" betyder så framstår ju skrattandet som otroligt märkligt. Men jag har dock hört ordet förut: "Brumma" är helt enkelt slang för röv (eller möjligen det snällare rumpa).
---
Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag, september 17, 2009

Funkar han som Klabbis?

Mikael Segerström ska spela Klabbarparn i den nya Åsa-Nisse-filmen, läser jag i DN. Mikael Segerström är skitbra, tycker jag, men är han verkligen Klabbarparn?


Den frågan ställer jag här inne.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ett tips till Aftonbladet

Aftonbladet vill inte låta Sverigedemokraterna annonsera - man vill inte medverka till att "en populistisk, främlingsfientlig rörelse får grepp om det offentliga samtalet och i förlängningen politiken", typ. Här utvecklar de saken. Däremot tycks de inte ha några problem med att tillåta annonser för alkohol. Här är en annons ur Aftonbladet.



Alkohol är ju dokumenterat ganska skadligt för folkhälsan, men man tänker antagligen att så länge man varnar för skadligheten, med en liten text under annonsen, så är det nog rätt okej ändå. Skulle man inte kunna göra något liknande i det här fallet? På det viset slipper man ju kanske undan från en jobbig censurdebatt, samt kan håva in annonspengar. Så här kunde det kanske se ut.


---
Läs även andra bloggares åsikter om , , /SvD, DN

Vad faaan, Kanye West!

Nu ger han sig på mig också!







---
Läs även andra bloggares åsikter om /via MrArboc

onsdag, september 16, 2009

Hadrianus visar sin sårbarhet

Via Klaus hittade jag den här roliga sätt-en-mun-på-en-bild-grejen.



Reklam för Philips rakapparater är det, tror jag. Hit går man för att göra en egen.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

A Clockwork Orange på väggen

Jag var inne på Blogipedia nyss. Fick för mig att söka på "A Clockwork Orange". Jag hittade texten: "Vardagsrummet ska gå i mörkt grått, med en vit fondvägg där tunnelscenen ur A Clockwork Orange är uppmålad över hela väggen". Själv brukar jag ju blogga om roliga projekt ibland, men det är sällan jag genomför dem. Undras om den där killen verkligen fixade till en sån vägg, undrade jag. Och jodå, efter visst letande hittade jag den, och det blev jävligt snyggt.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Ihoplänkade barn

Min kamera är inte direkt kungen över foton på långt avstånd, och det här motivet befann sig på rätt långt avstånd. Dock, de fastnade i alla fall på bilden, barnen som antagligen var på nån slags dagisutflykt, och anledningen till att jag plåtade dem var att de såg så kul ut, ihoplänkade som de var.

Barn som går över gatan.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Bakgrundsmönster till exempelvis Twitter

Om man skulle behöva en bakgrundsbild, alltså en bild som återupprepar sig över skärmen, till sin Twitter, Bloggy eller kanske blogg eller hemsida, så finns det ett smidigt verktyg: Repper. Det är väldigt lätt att göra sig ett mönster därinne. Man laddar helt enkelt upp en bild, vilken som helst, och över den för man verktyget och stannar när man blir nöjd. Utifrån bilden i den förra posten, till exempel, kunde jag få fram dessa tre mönster, men jag kunde ha fått fram trehundra om jag hade velat.



En annan smidig sak är att man inte bara kan spara sitt mönster som en bild, utan även som URL och CSS-kod om man vill. Repper, som sagt.

Update: Missa förresten inte att kvadraten man jobbar med, den kan man både förstora och förminska, göra bred eller hög. Så här kan det till exempel bli.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Varför så omständigt?

Jag läser om en våldtäktsmördare som skulle avrättas men vars avrättning misslyckades. Tydligen hittade de ingen ådra att injicera gift i, och efter två timmar gav de upp. En vecka till får han leva, sen försöker de igen.

Vad i helvete är egentligen grejen med dessa omständiga avrättningsmetoder, av vilka "Lethal injection" är den mest omständiga? Gaskammaren och elektriska stolen kommer inte långt efter i omständighet heller för den delen. På Wikipedia hittar jag en lista över metoder som är nutida, och en lista på äldre sorter.

Avrättningsmetoder använda i modern tid:
Arkebusering, Elektriska stolen, Garrottering, Gaskammare, Giftinjektion, Giljotin, Halshuggning, Hängning, Kremering, Nackskott, Stening, Vältande av mur

Historiska avrättningsmetoder:
Avrättning med elefant, Levande begravning, Bränning på bål, Hängning, dragning och fyrdelning, Korsfästelse, Lingchi (styckning i små bitar), Maronering (att lämnas på en liten öde ö), Oubliette (att kastas ned i cell utan dörr för att törsta ihjäl, fransk medeltida metod), Pålning, Rådbråkning, Stegling, Strypning, Stympning, Sågning

Just "vältande av mur" och "stening" känns ju förresten lite otippat att de räknas till metoderna som används i modern tid, men så går det tydligen till i vissa muslimska länder, till exempel Afghanistan.

Nå, hur man än går till väga så förefaller ju de flesta metoderna, både de moderna och de historiska, som jäkligt omständiga, som sagt. Jag menar, om man nu måste ta dö på någon så vore ju det absolut billigaste (och skonsammaste mot både bödel och offer) sättet att helt enkelt ta fram en pistol och trycka av; en blykula är billig och döden är ögonblicklig.

Istället håller man på och håller på, och vad tusan är grejen med det?


Avrättning med elefant
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag, september 15, 2009

Det var nytt för mig

Man lär så länge man lever, brukar det ju heta, och idag har jag lärt mig något. Jag satt och läste user comments inne på imdb och hamnade på kommentarerna till Fellinis Satyricon.
It was well known that in the late 60's, famed Italian director Federico Fellini experiment with LSD. That's why "Juliet of the Spirits" was so bizarre and colorful. But the 1969 head trip "Fellini Satyricon" was even stranger than previous Fellini films.
Va, tog Fellini LSD?! Det hade jag fan ingen aning om. Kan det verkligen stämma? Jag sökte på saken och hamnade på Wikipedia, och där läste jag:
Increasingly attracted to parapsychology, Fellini met the Turin magician Gustavo Rol in 1963. Rol, a former banker, introduced him to the world of Spiritism and séances. In 1964, Fellini experimented with LSD under the supervision of Emilio Servadio, his psychoanalyst during production of La Strada.
Där ser man. Som sagt, man lär så länge man lever.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Baklängesåkaren Carl Philip

I skrivande stund pågår riksdagsöppnandet. Jag sitter och håller ett litet getöga på livesändningen därifrån. Kungafamiljen är som vanligt på plats. Mamman och pappan åkte till riksdagen i en vagn, och deras barn åkte i en annan.



Jag såg att Carl Philip fick åka baklänges. Det är antagligen rätt jobbigt för honom. Fan, till och med att åka buss baklänges är jobbigt, och hur ska det då inte vara i en gammal artonhundratalsvagn? Jag kan inte låta bli att fundera över ifall kungabarnen bråkade om sittplatserna innan de stack hemifrån. Om de gjorde det så förlorade C P. Undras om han satt där och surade där han skumpade fram längs gatan ... eller bak längs gatan, menar jag.
---
Läs även andra bloggares åsikter om , /DN, SvD, Ab

Hadrianus minnen blir film

Jag såg just på imdb att det ska bli film på en riktigt bra bok, nämligen Memoirs Of Hadrian (eller Hadrianus minnen, som den heter på svenska). Nästa år ska det bli står det, men sånt brukar inte gå att lita på, inte när det kommer till sådant man längtar efter - till exempel Pompeii skjuts ju ständigt på framtiden. Dio Cassius skrev en (80 böcker stor) romersk historia, och där beskrev han kejsar Hadrianus som: "gåtfull och motsägelsefull till sin karaktär". Just de egenskaperna tyckte jag mig märka hos en av mina räkor, och därför fick han också heta Hadrianus. Jag vet förvisso inte om min räka är en kille eller en tjej, men det är bara extra passande eftersom hans kejserlige namne inte verkar ha brytt sig om såna petitesser. Och nu när vi ändå är inne på det ämnet så hittade jag på nån slags bögsida att Hadrianus kanske kommer att spelas av Daniel Craig. Men som sagt var, allt är säkert ännu bara spekulationer.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Blogipedia-widget

Blogipedia är ju så jäkla kul, det tycker jag. Nu hittade jag, via Beta Alfa, att man kan skaffa sig en Blogipedia-widget att sätta på sin blogg. Det gjorde jag. Här finns widgeten.
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Tja ...

Jag läser att den så kallade "terrorsvensken", Mehdi Ghezali, hade gömt strypsnaror i blöjpaket. Blöjor och strypsnaror - finns där någon koppling? Tja, med risk att låta ganska unken kommer jag att tänka på det där talesättet.

(fast själv föredrar jag uttrycket .. )
---
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag, september 14, 2009

En lekplats

På väg till centrum nu i eftermiddags råkade jag se att en ny lekplats just hade anlagts. Jag tyckte detta var trevligt eftersom det stod i en sådan kontrast till det jag skrev häromdagen.

En ny lekplats.

Speciellt gillade jag underlaget. Dels konstgräs, vilket jag för ett kvartal sedan konstaterade att jag gillade, och dels ett slags gult gummi som jag förut bara har sett i färgen brun och som kändes studsigt när jag provade att gå på't. Det var en del osådd jord runtomkring lekplatsen, jag undrar om nåt gräs hinner gro innan det blir för mycket höst.

Marken under den nya lekplatsen.

Skönt när det händer saker, att allt inte bara förfaller. Fast när jag tänker på saken så ser lekplatser väldigt likriktade ut vars man än kommer. Lite variation på lekredskapen kunde kanske vara på sin plats?
---
Läs även andra bloggares åsikter om ,